Annons

Annons

Jonas Björkman: Mitt tjuriga humör tog mig till toppen

Han har varit rankad etta i världen 
och vunnit ett 60-tal titlar. Trots livet
som stjärna har Jonas alltid kämpat för att vara en närvarande familjefar. 
Nu utmanar han Sveriges sportelit i ett 
av SVT:s mest populära tävlingsprogram.

Redan när sonen Max var fem år hade han bott på fler hotellrum än vad många andra gör under hela sitt liv.

– Efter att Petra och jag träffades 1997 följde hon med mig överallt runtom i världen. När sedan Max föddes 2003 följde de båda två med minst 20 av de 36 till 37 veckor jag reste för att spela olika turneringar, berättar Jonas Björkman.

Annons

Det måste vara svårt att ha en fungerande relation och ett familjeliv när du är tennisproffs?

– Ja, om inte Petra hängt med mig så mycket hade det nog inte varit så lätt. När vi sedan fick barn hade det varit ohållbart om de inte följt med. Jag vill vara en närvarande pappa och inte missa något i uppväxten. Jag hade inte klarat att vara borta från vare sig honom eller Petra så länge.

Hur var det att resa omkring så mycket, med högst ett par veckor på samma plats och ni bodde ju i Monaco då?

– Man vande sig och jag ska absolut inte klaga. Jag fick hålla på med det jag tyckte var roligast. Jag ser det också som en stor förmån att få lära känna så många personer från hela världen. Det var många spelare som reste runt till samma platser hela tiden.

– Jag och Petra umgicks mest med den svenska spelaren Thomas Johansson och hans fästmö Gisella. Dem har vi bra kontakt med än i dag, även om vi bor i Stockholm och de bor kvar i Monaco. Vi trivdes väldigt bra i Monaco också, men saknade Sverige.

Samma år som du slutade med tennisen, 2008, föddes dottern Bianca. Hur skulle du beskriva dig som pappa?

– Väldigt engagerad och kärleksfull, barnen är ju det viktigaste vi har. Jag tycker mycket om att göra olika aktiviteter med dem. Numera är det fullt ös med allt från fotboll till dans. Max höll på med tennis förut, men nu är det mer fotboll som gäller.

Jonas med frun Petra, sonen Max, dottern Bianca och barnens kompis.

”Jäkligt envis och tjurig”

Du var rankad etta i världen i dubbel, fyra i singel och vann totalt 60 titlar. Jag antar att du skulle klara dig resten av livet på prispengarna. Är det ändå viktigt att fortsätta jobba?

– Ja, jag vill gärna ha något att göra om dagarna. För tillfället har jag tre olika inriktningar. Dels är jag delägare i PDL Padelcenter (en blandning mellan olika racketsporter) och expertkommentator åt Eurosport på en del tennisturneringar.

– Sedan förra året är jag även coach åt Marin Cilic, en av världens bästa spelare, som kommer från Kroatien. Så det kommer att bli ganska mycket resor med 
honom också, men ändå inte alls lika mycket som när jag själv spelade.

Vilka är dina största höjdpunkter i karriären?

– Allra mest stolt och glad är jag över att jag fick förmånen att representera Sverige i Davis cup – och vinna tre gånger, både 1994, 1997 och 1998. Sedan vann jag också alla fyra stora Grand Slam-turneringar i dubbel, vilket är väldigt ovanligt.

– Den som sticker ut allra mest är Wimbledon, det är ju den mest klassiska som alla känner till. I singel nådde jag som längst till semifinal i både Wimbledon och US Open. Känns förstås lite extra att jag rankades som världens bästa dubbelspelare och den fjärde bästa i singel.

Vilka egenskaper tog dig så pass långt?

– Jag var jäkligt envis, tjurig och hade ett stort tålamod. Sedan hade jag väldigt engagerade föräldrar och bra ledare.

– När jag var 14 år tillhörde jag inte ens de tio bästa i Sverige. Men jag lärde mig att slita för framgångarna. Många unga spelare i dag är lite för bortskämda. De förstår inte att det gör ont att komma någonstans.

Dansade i TV4

Är det därför som inte Sverige är så framgångsrikt inom sporten längre? 1988 vann vi ju samtliga fyra Grand Slam-turneringar genom Mats Wilander och Stefan Edberg.

– Så kommer det förstås aldrig mer att bli. Då var ju Sverige närmast osannolikt bra med flera världsspelare. Det rullade på och vi glömde bort att bygga vidare på det som var bra. Vi utvecklade inte våra idéer. Men nu känns det som att något så smått börjar hända med flera duktiga talanger.

Spelar du någon tennis i dag och har du inte abstinens efter att träna varje dag?

– För en del kan det säkert uppstå en stor och jobbig tomhet efter karriären. Men så har jag aldrig upplevt det. Jag hade länge planerat dagen då jag skulle sluta. Det var när förlusterna inte sved lika mycket längre och vinsterna inte var lika sköna. Numera tränar jag när det finns tid. Det kan bli exempelvis padeltennis, men inte så mycket tennis.

Blir det ingen dans – du kom ju ända till semifinal i ”Let’s dance” på TV 4 år 2015?

– Ha, ha, det var verkligen jätteroligt att vara med där och det gick mycket bättre än förväntat. Men det blir tyvärr inte så mycket dans nu.

Du fick tävla i ”Mästarnas mästare” på SVT i stället – hur var det att delta där?

– Otroligt roligt och ett minne för livet. Jag har alltid tyckt att det är ett spännande, roligt och intressant hyllningsprogram till våra mest framgångsrika idrottare.

– Det var otroligt häftigt att träffa och att lära känna flera nya personer. Vi hade mycket kul tillsammans. När det sedan var tävlingar märktes det hur fokuserade alla är och att de vill göra sitt bästa för att vinna hela tiden.

Kompisen Måns Zelmerlöw

Hur var det att ha kameror efter sig från morgon ända till kväll?

– Till en början kändes det lite konstigt, men jag kom ändå in i det snabbt. Kameramännen var så pass duktiga att de knappt märktes. Man kände sig avslappnad hela tiden och då har de gjort ett mycket bra jobb.

Vid sidan av de olika arbetsuppdragen är du även enga
gerad ideellt i Zelmerlöw & Björkman Foundation tillsammans med artisten Måns Zelmerlöw?

– Ja, vi lärde känna varandra under en vecka i Båstad, då jag var där och jobbade medan han skulle uppträda. Det kändes som att vi hade mycket gemensamt och blev goda vänner. Båda hade ett stort intresse av att göra något för andra och det ena ledde till det andra. Numera stödjer vi fem olika skolor i Afrika där vi bland annat sett till att det finns undervisningsmaterial och rent vatten.

– I november arrangerade vi en gala, där vi drog in 2,4 miljoner kronor till det här projektet. Hit-
tills har det varit i Kenya, Etiopien och Sydafrika. Men även Uganda är bland annat på gång. Vi gjorde många olika hembesök och det visade sig att 75 procent av eleverna levde i slummen utan el och vatten. Många är väldig utsatta och det känns fantastiskt att kunna hjälpa dem.

Gör du ”Brysselsteget” någon gång nu för tiden, förresten?

– Ha, ha, sonen Max har faktiskt gjort det några gånger då han spelat tennis. Otroligt roligt att se!

Jonas berömda Brysselsteg.

Text: Joakim Löwing
Foto: SVT, TT och Aftonbladet bild

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…