Annons

Annons

Stjärnan Harriet Andersson: Jörn Donner var mitt livs stora kärlek

Harriet Andersson, 82, om en av sina många passioner: Hon är långt ifrån pensionär trots sina 82 år. Harriet Andersson, en av våra största filmstjärnor, trivs fortfarande i rampljuset. Här berättar hon om "Stjärnorna på slottet", hur det är att åldras och om sina passioner, både gamla och nya.

Annons

Harriet Andersson

Harriet Andersson, 82, har fortfarande skinn på näsan. Trots en bitvis tuff barndom, några förödande kärleksrelationer, uppbrott och familjeslitningar står hon stadigt. Eller sitter, som hon gör för tillfället.
– Ja, det är ju inte alltid så jävla trevligt att åldras, säger hon krasst. Men jag ska inte klaga, jag har inga sjukdomar.
Hon är ännu mycket vacker, har hög hållning, höga kindknotor och gungar med fötterna som ett barn från sin höga pall.
I veckan sänds Harriets avsnitt av ”Stjärnorna på slottet” där hon tar med Helena Bergström, Örjan Ramberg, Rickard Wolff och Özz Nûjen på en heldag med överraskningar och tillbakablickar i karriären.
Vad tyckte du om inspelningen?
– Det var en varm stämning, ett roligt och bra gäng. Det kom ju fram mycket som man inte visste om folk. Men jag lovade mig själv att inte böla – och det löftet höll jag.

”Det gav inte mersmak”

Hittills i serien har vi fått se Harriet sjunga, gå över minfält, karaktärisera sin egen mamma och försöka ta sig upp på en häst.
– Hördudu, det gav inte mersmak. Men oj vilket vackert arabsto. Hoppas att jag inte förstörde henne, säger hon bekymrat.
Vem gjorde störst intryck på dig?
– Jag känner ju Örjan sedan Dramaten och Helena och jag har jobbat ihop i flera år, även Rickard.
– Alla gjorde stort intryck med sina olika berättelser, men Özz har ju en helt annan bakgrund än vi andra och den grep mig.
Harriets egen bakgrund är stor karriär. Hon har gjort över 100 filmer och slog igenom som 21-åring i ”Sommaren med Monika”.
Privat har hon levt ihop med flera regissörer; Ingmar Bergman som hon beskriver som oerhört karismatisk men fasansfullt svartsjuk, Gunnar Hellström – attraktiv men våldsam, och Jörn Donner som hon säger var hennes livs stora kärlek, i boken ”Harriet Andersson – samtal med Jan Lumholdt”. Nu lever hon ensam.
Du sa i programmet att förr – då var livet jobbet.
– Jaa, man vigde hela sitt liv åt jobbet. Och man tyckte ju att det var roligt. Det gick ju bra, man var ung och stark.
– När jag och Ingmar Bergman bodde i Malmö så repeterade vi och sedan spelade vi och det hela dagarna och kvällarna uppfylldes av detta. Allt var jobb.
– Du vet, då kunde jag även mycket om tekniken bakom filmen, i dag ska allt gå så fort. Man hänger inte med. Snart gör de väl film genom telefonerna…
Vad är livet nu då? Vad gör du när du inte jobbar?
– Jag lever mycket behagligt och gör precis som jag vill. Jag läser mycket böcker och älskar att laga mat.
– Jag går ofta till Hötorgshallen och handlar och jag lagar ordentlig mat till mig själv varje dag – det är en liten passion. Mina vänner tycker jag är galen som inte köper färdigt, men jag är road av mat.
– Jag tar gärna god tid på mig och ibland har jag tre pannor på samtidigt. Det är ju ett elände att diska dem bara. Ibland bjuder jag hem vänner, inte fler än en tre-fyra stycken per gång, det är lagom.
Vad är det bästa med att bli äldre?

”Mentalt har jag blivit modigare, men fysiskt fegare”

– Jag kanske är lite mer frispråkig nu. Det har jag förvisso alltid varit, men jag säger till mer nu.
– När jag är i affärer och så. Det har man väl rätt att göra? Mentalt har jag blivit modigare, men fysiskt har jag blivit fegare.
– Man märker ju att kroppen är långsammare. Ibland när jag vaknar på morgonen undrar jag ju om kroppen helt har stannat…
I vilken del av livet har du trivts bäst?
– Inte under barndomen och inte i tonåren, de var ju inte roliga… Men under 1960-talet, då hade jag väldigt roligt. Det var ju då jag levde med Jörn också, säger hon och slår ner blicken en kort sekund.
Vad gör du härnäst?
– Härnäst? Jag ska väl inte göra nånting…
Men du har inte slutat jobba?
– Nej, men jag har ingen större lust, jag har det så bra som det är.
Vill du göra fler roller?
– Om det kommer ett strålande erbjudande. Men de haglar ju inte…
– Nu på äldre dar har jag faktiskt plockat fram olika statyetter som jag har vunnit genom åren. Då brukar jag tänka ”Jag har fått dem för att folk har uppskattat mig.” Jag kanske skulle uppskatta mig själv lite grann också.

Harriet Andersson
Här är Harriet!

Född: på alla hjärtans dag 1932Bor: Lägenhet i Vasastan, Stockholm
Karriär: Gick Calle Flygares teaterskola som 15-åring. Slog igen om i Ingmar Bergmans ”Sommaren med Monika” 1953 och fick därefter skräddarsydda roller åt sig. Har medverkat i över 100 filmer. Mellan 1969-92 var hon verksam vid Dramaten. Belönad med Skådespelarpriset, Guldbagge, Hedersguldbagge, Chaplinpriset och med medalj av kungen.
Favoritkollegor: Marcello Mastroianni, Simone Signoret, Jean Connery, Mikael Persbrandt
Barndomsidol: John Wayne – jag tyckte att han gick så snyggt. Jag lekte helst med killar.

Av Erika Svernström Foto: SVT

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons