Annons
Annons

Julen kom som en välsignelse

Vår familj hade haft vårt värsta år någonsin. Det kändes länge som om vi skulle knäckas av motgångarna, men på något mirakulöst sätt vände det. Och sedan kom julen…

familj julafton

Min man Örjan och jag har tre barn. Vår yngsta dotter Miriam hade ett dåligt äktenskap bakom sig med mycket bråk och elände. När hon och Tim skildes hade han tagit med sig deras tvåårige son till en fjällstuga, utan att höra av sig till någon. Det ledde till att han miste vårdnaden och vi blev lättade när han flyttade utomlands. Han höll sig borta i två år, men en dag var han tillbaka. Han menade att det var fel att sonen växte upp utan sin far. Miriam försökte att inte reta upp honom och gick med på övervakade träffar. Hans närvaro hängde som ett svart moln över vår familj.

Annons

Under våren hade vår son Jens börjat få problem med ena armen. Han kunde inte röra den som vanligt, och vid några tillfällen hade han fått ryckningar. Han trodde att det var en nerv som låg i kläm, men när han fick svåra huvudvärksattacker blev han röntgad – och det var så man upptäckte hjärntumören. 27 år och hjärntumör! Det lät så obegripligt och grymt. Läkarna hade gott hopp och ville börja med att operera. Vi klamrade oss fast vid det, men rädslan fanns hos oss hela tiden.

Jens blev opererad i maj. Örjan och jag tog ledigt för att kunna vara där. Miriam besökte Jens på sjukhuset nästan varje dag, och vår äldste son Marcus kom hem från Bergen och bodde hos oss i två veckor. Läkarna fick bort hela tumören och Jens slapp både strålning och cellgifter. Han var oerhört trött de följande månaderna, men det gick framåt och vi var otroligt lättade och tacksamma.

Men vi hade knappt hunnit hämta oss efter Jens operation när vi fick nästa chock. Örjan hade haft ont i magen en längre tid och gått ner lite i vikt, men efter allt som hänt tyckte vi inte att det var något konstigt. En läkarundersökning visade dock svullnader i magen. Efter vävnadsprov fick vi beskedet att det rörde sig om Hodgkins lymfom. Cancer i lymfsystemet.

LÄS OCKSÅ: Pappa dricker för mycket under julen

När vi fick beskedet blev jag först alldeles kall. Jag kände en rädsla jag aldrig känt förut. Hur skulle vi orka hantera det här också? Örjan hade alltid varit min klippa och försökte vara det även i detta läge, trots att det var han som var sjuk.
Han fick cellgifter och låg på sjukhus i perioder. Vintern kom tidigt det året och Örjan bekymrade sig över snöskottningen. Då fick vi hjälp från oväntat håll. Om jag ska se något positivt med det som hände så är det förändringen som skedde i Tim. Oavsett hur stökig han hade varit så hade han alltid sett upp till Örjan. Jag tror att han i Örjan fann den fadersgestalt han saknat under uppväxten. Örjan var hård men rättvis mot honom, och han hade alltid sagt att Tim skulle växa upp och mogna en vacker dag.

Jag tror att Örjans inställning hade betytt mer för Tim än vi anat, och nu verkade han ge honom rätt. En dag när jag kom hem från sjukhuset var uppfarten skottad. Jag trodde att det var någon snäll granne som ställt upp, men efter att det hänt igen några dagar senare fick jag veta att det var Tim som kört hem till oss på lunchrasten för att skotta. Tredje gången han dök upp var jag hemma och bjöd in honom på lunch som tack för hjälpen. Det var rörande att se hur orolig han var för Örjan.

Tim kom över två, tre gånger i veckan. Om jag var hemma åt vi lunch ihop. Jag hade aldrig tillbringat så mycket tid ihop med honom förut, och till min stora förvåning tyckte jag om det. Det här var en svärson jag inte hade haft något emot. Var hade han funnits när Miriam kämpat för att hålla ihop deras tillvaro?

Örjans behandling avslutades lyckosamt i slutet på november. Jens hade börjat träna på gym igen och håret hade vuxit ut och dolde ärret efter operationen. När Örjan hade varit hemma i en vecka började min kropp att värka. Det gjorde ont överallt. Var det min tur att drabbas nu? Kunde det vara reumatism? Men det var bara stressen som tog ut sin rätt. Jag gick till en alternativ terapeut och fick massage och zonterapi. Jag hade varit ledig från jobbet för att ta hand om Örjan, och nu blev jag sjukskriven året ut för att ta hand om mig själv.

December kom och jag var inte för trött för julpyssel. Tvärtom så kändes det som terapi. Jag gjorde sådant jag verkligen tycker om, men inte alltid haft tid till – och jag njöt av det. Som att gå på julmarknader, dricka adventsglögg med vänner och gå på vår dottersons Luciafirande på dagis. Det sista jag ville var att vi skulle stressa sönder julkänslan. Det hade hänt så många gånger att jag drivit mig själv till utmattning dagarna före jul och knappt orkat hålla ögonen öppna på julaftonskvällen. Jag förstod att det här året skulle vi behöva allt det fantastiska julen kan föra med sig.

På julaftonen kom alla barnen hem till oss. Vi hade bjudit hem Tim också, och det fanns så mycket kärlek och glädje i vårt hus den dagen. Jag kommer alltid att minnas den julhelgen, som en av de bästa vi någonsin haft. Det är nog till och med några av de bästa dagarna i mitt liv.
/”Lena”

LÄS OCKSÅ: Cecilia: Jag känner mig ensam vid jul

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…