Annons

Annons

Julia, 23, höll på att dö: Jag lever tack vare någon annans lever

23-åriga Julia Wikner rasade i vikt, blev gulfärgad i hyn och led av en fruktansvärd klåda. När hon dödssjuk drabbades av leversvikt trodde läkarna att de skulle förlora henne. Men då ringde telefonen...

Annons

Julia wikner

Det har hunnit gå drygt ett år sedan den livsavgörande transplantationen. För Julia Wikner, 23, och hennes familj i Sundsvall har oron börjat släppa. I augusti förra året fick hon en ny lever och galla på Huddinge sjukhus.
– Vi tänker mycket på de anhöriga som tog beslutet att donera ett organ som kunde rädda vår dotter. Vi vet vad det kan betyda med ett nytt organ – utan en ny lever vet vi inte hur det hade slutat, säger mamma Gun Wikner.
Julia föddes med en sällsynt och ärftlig leversjukdom som upptäcktes när hon var ett år – då opererade man in en gallstomi.
I 20 år kände sig Julia helt frisk. Hon har alltid varit sportintresserad och började tidigt spela fotboll. Den enda påminnelsen av sjukdomen under uppväxten har varit regelbundna sjukhusbesök och operationer.
– Sjukdomen har aldrig hindrat mig från att göra det jag vill. Visst var stomin lite störande i början när man skulle duscha med laget men med tiden blev jag van vid den, säger hon.
Julia har alltid varit väldigt fysiskt aktiv och älskar att träna. Hon var med i distriktslaget i både fotboll och innebandy och när det var dags att välja gymnasium blev det idrottsinriktning.
– Hon har alltid varit piggast i familjen och det var nästan så att man glömde bort sjukdomen emellanåt, säger Gun.

Fick fruktansvärd klåda, sedan leversvikt

Men så när hon var 20 år opererades gallstomin bort. Efter en tid blev Julia allt sjukare.
I januari 2014 jobbade hon på en livsmedelsbutik och började känna sig väldigt trött i kroppen. Efter ett tag blev hon gulfärgad och fick ihållande klåda.
– Klådan var värst och går knappt att beskriva. Det kliade konstant i hela kroppen och jag sov nästan ingenting, säger hon.
Under sommaren gick hon ner tio kilo. Det var svårt att få i sig mat och även om hon åt älsklingsmaten så fick hon inte behålla den.
Först trodde läkarna att det berodde på att gallan gett upp men prover visade att det berodde på något annat. Än idag vet man inte säkert varför, bara att tillståndet till slut blev livshotande när Julia drabbades av leversvikt.
– Naturligtvis blev vi väldigt oroliga av att se henne så sjuk. Jag gick ner i arbetstid för att kunna vara med henne, säger Gun.
Nästa steg blev en utredning som visade att en ny lever och galla var det enda alternativet om Julia skulle bli bättre. Julia sattes upp på transplantationslistan.
– Först blev jag lite rädd eftersom det var en stor operation. Men när jag började tänka på att sjukdomen skulle försvinna så kändes det ändå bra.

Var dödssjuk när samtalet om donator kom

Veckorna innan ingreppet fick hon näringsdropp och extra blod. Då var Julia i så dåligt skick att läkarna inte visste om hon skulle klara operationen. Normal väntetid på en lever är i snitt tre månader. Men eftersom Julia var så sjuk var väntan både påfrestande och oroande för hela familjen.
– Samtidigt har jag alltid varit en positiv person som aldrig ger mig – så jag kämpade för att hålla humöret uppe, säger hon.
Efter bara en månad kom samtalet från transplantationskoordinatorn som Julia väntat på. Då var Julia i sin egen lägenhet med en kompis.
– Hon sa att de hittat en donator och att de skulle ordna med en transport till Huddinge dagen därpå.
Lättnaden var enorm. Både Julia och hennes kompis Cecilia började gråta och kramade om varandra.
– Hon var glad för min skull och jag visste att det skulle förändra mitt liv om det gick bra, säger Julia.
Tidigt på morgonen dagen därpå åkte Julia till Huddinge sjukhus med mamma Gun och pappa Tomas. Julia sov inte mycket men kände sig trygg med sina föräldrar som stöd.

”Vi tänker mycket på de anhöriga som tog beslutet att donera – det räddade vår dotter”

Under hela dagen förbereddes ingreppet och först klockan åtta på kvällen rullades Julia in på operationssalen. Hennes föräldrar följde henne till dörren.
– Jag var väldigt ledsen och hemskt orolig. Först vankade vi nere i kulverten och pratade med varandra. Sedan försökte vi lugna ner oss och gick upp på avdelningen.

Julia wikner

Gun grät av glädje

Det blev ännu en natt med dålig sömn medan Julia låg på operationsbordet.
– Klockan sex ringde de och sa att det gått bra och att vi kunde komma till IVA ett par timmar senare.
Att se sin dotter med en massa slangar och apparater inkopplade var ingen rolig syn. Samtidigt var föräldrarna lyckliga över att operationen hade lyckats.
– Vi kunde inte krama om henne men vi kunde i alla fall hålla handen, säger Gun.
Julia tror att idrotten hjälpt henne att tackla sjukdomen på ett bra sätt.
– Jag har grundfysik och är van vid att kämpa – det gör att jag aldrig ger upp, säger hon.
Julia har funderat mycket kring vad organdonationer kan betyda för sjuka.
– Nu inser jag hur viktigt det är. Jag är jättelycklig att så många är villiga att donera. Jag vill dela med mig av min transplantationsresa – den räddade mitt liv och kan rädda många andra, säger Julia.
Även mamma Gun har insett vikten av att tänka över hur man ställer sig till att donera organ.
– Det kan vara ett svårt beslut att ta när man är på väg att förlora någon. Så det är viktigt att i tid tänka över hur man ställer sig till det. Att se sin egen dotter vara så sjuk var svårt. Därför känner jag mig så tacksam till sjukvården, donatorn och de anhöriga, säger Gun.

Vad innebära att donera? 
www.livsviktigt.se
merorgandonation.se
www.blidonator.se
www.1177.se/Skane/Regler-och-rattigheter/Organdonation/
Här kan du anmäla dig till donationsregistret:
http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret

Av Annika Sohlander Foto: Pernilla Wahlman

LÄS OCKSÅ:
Indien
Julia: Ingen borde leva på en soptipp

Herberts lilla hjärta stannade
Linda och Henrik: Vår lille son var nära att sluta andas

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons