Annons

Annons

Kärleken låg på is

Karlek

För mig har vintersport och advent hängt samman sedan jag var barn. Men en dag brast isen…

Läsarnas egna berättelser. Jag har alltid älskat att vänta på julen. Jag börjar storstäda redan i september och senast i mitten av november är det renskrubbat i minsta skrymsle. Till första advent tar jag fram allt. Jag köper hyacinter, julstjärnor och amaryllis, hänger upp tomtar och ställer fram ljus, byter gardiner och monterar änglaspel. Det enda jag sparar till julafton är själva julgranen.

Annons

Sedan är det dags att vänta – och njuta. Första adventhelgen snörar jag på mig skridskorna och ger mig ut på IPs nyspolade is. Vintersport är en vana sedan jag var barn och i december missar jag ingen chans till en härlig dag i vintersolen.

Andra advent tar jag min första tur i skidspåren. Där jag bor får vi nästan alltid snö redan i november. Tredje advent, vid lucia, drar jag på skridskorna igen, men då ger jag mig ut på de riktiga isarna på ån som flyter genom staden och som då har hunnit frysa till ordentligt. Jag njuter verkligen, ser mig om och tar in allt, staden som förbereder sig för julen, landskapet och alla människor jag möter.

Men en luciadag för tretton år sedan ändrades allt. Jag hade skrinnat längs hela ån och var på väg den sista biten in till stadens centrum. Jag var tidigt ute och hade isen nästan helt för mig själv, men här och där passerade människor längs åkanten. Då brast isen.

Som tur är så är ån inte djup. Jag kunde känna botten i det chockerande iskalla vattnet som nådde mig till bröstet, men jag kom inte upp. Jag kämpade skräckslaget men isen bara sprack när jag försökte häva mig upp på den. I ögonvrån såg jag hur en man hoppade ned på isen, la sig ned och ålade sig fram till kanten där jag låg. Han drog upp mig med ett enda ryck och bar mig sedan springande till sin bil, som han startade och drog på värmen. Jag huttrade och vattnet rann av mig ner på hans säte, men jag kunde inte slita ögonen från de där stora händerna som hade burit mig så lätt. Han var lång och stor, med stort brunt lockigt hår och brummig röst. Och så hette han Björn.

Jag insåg att det var han som hade varit målet med mina envetna ensamma skrinnarturer genom stan. Jag hade hunnit fylla 28 och hade aldrig levt ihop med någon. Sedan den dagen är det Björn och jag. Vi flyttade ihop nästan direkt och jag fortsatte att pynta och fixa inför julen, men jag slutade helt med vintersporten. Jag la all min tid på Björn och hemmet och så småningom barnen.

Björn och jag fick tre barn tätt. Nu har alla börjat skolan och förra året – den första advent – var första gången på nästan tio år som jag snörde på mig skridskorna igen. På mig och alla tre barnen. Jag vill ju att de också ska få lära sig vad härligt det är att vänta på julen!

”Margita”

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…