Annons

Annons

Katarinas bror var missbrukare: Jag älskade Niclas – trots allt

Katarinas lillebror började missbruka narkotika redan i tonåren. Han dog innan han fyllt 40 år.

Annons

Katarina Wetterlind Visingsö

Katarina Wetterlind tvingades uppleva hur hennes lillebror Niclas gick under i drogträsket och slutligen dog av en överdos.
– Drogerna tog min brors liv, så var det, säger Katarina, 54.
– Niclas insåg inte själv i vilket dåligt skick han var och av samhället fanns ingen hjälp att få. Vi försökte i tio års tid, men först två månader innan Niclas dog kom ett beslut om ingripande enligt LVM, lagen om vård av missbrukare. Och då var det för sent.
Katarina är född och uppvuxen på Visingsö i Vättern, där hon fortfarande bor, och hon har två äldre bröder, Börje och Dan.
När Katarina var fem år anlände lillebror Niclas och det minns hon som ganska omtumlande.
– Jag var van att vara minst, men nu kom det plötsligt en liten person som var mindre än jag. Som små bråkade Niclas och jag en del, men när vi blev lite äldre hängde vi ofta ihop och gjorde saker tillsammans.
Syskonens föräldrar skildes när Katarina var tretton och Niclas åtta år och barnen växte upp hos sin mamma.

Hur han fick tag i drogerna vet jag inte

Niclas hade tidigt problem i skolan. Han hade svårt med koncentrationen och ville inte sitta stilla.
– Redan som tolvåring började Niclas smita hemifrån och ta färjan över till Gränna, utan att mamma visste om det, berättar Katarina.
– Det florerade en hel del droger i Gränna på den tiden och vi var givetvis oroliga för honom. Vi visste ju inte vad han höll på med.
Niclas resor till Gränna kom allt tätare och både Katarina och hennes mamma fattade misstankar.
Och inte blev det bättre när Niclas året efter lämnade mellanstadiet på Visingsö för att börja på högstadiet i Gränna. Han kom i dåligt sällskap och började använda droger i större utsträckning.
– Han hade inga pengar och hur han fick tag i drogerna vet jag inte. Kanske såg langarna honom som en framtida kund och försåg honom med amfetamin?

Det gick ett par år och Katarina fick barnen Johan och Johanna, som i dag är 35 respektive 33 år. Hon gifte sig och bodde då i Hudiksvall med sin dåvarande man.
Inför att Niclas skulle börja i nionde klass föreslog Katarina att han skulle flytta hem till Katarina och hennes familj, för att byta miljö och umgänge.
Och så blev det. Niclas flyttade norrut och gick sista grundskoleåret i Hudiksvall.
– Det gick bra det året. Niclas skötte skolan, fick andra kompisar och började spela i ett band. Och han var väldigt gullig mot mina barn, berättar Katarina.
Men efter skolavslutningen återvände Niclas till Visingsö och började dra runt. Ibland bodde han hemma hos sin mamma, men ofta försvann han in till Jönköping, där han umgicks i tveksamma kretsar.

Katarina Wetterlind Visingsö
– Både mamma och jag försökte prata med Niclas, men han var inte mottaglig. Han insåg inte själv att han hade problem.
Niclas var i grunden en snäll kille, men han var lättledd och hamnade i fel umgänge.
Drogandet gjorde honom, enligt Katarina, till ett monster. Han fick psykoser, då han kunde vara fruktansvärt elak.
– Niclas blev psykiskt sjuk av drogerna. Eftersom han både var missbrukare och psykiskt sjuk hamnade han mellan stolarna i socialtjänst och sjukvård. Och ingen ville ta ansvar, säger Katarina.
– Många, många gånger ringde jag och mamma till psykakuten, för att försöka få Niclas inlagd. Då möttes vi av frågan om han ville själv, men det ville han inte…
Niclas bodde hos sin mamma och hennes nya man tills han blev 20 år. Sedan blev han sämre och sämre och både mamman och Katarina hade åtskilliga samtal med socialen.
Flera gånger stod Katarina med telefonen i handen, medan hon hade Niclas bredvid sig. Och när hon frågade om han ville bli inlagd, gav han ett jakande svar.
Men när personen som Katarina talade med bad att få prata med Niclas, hade han förstås ändrat sig och svarade nej.
– Niclas var helt enkelt inte kapabel att fatta egna beslut, han var i för dålig kondition för det. Och han kunde inte heller sköta sig själv.
– De sista fem åren av sitt liv var han helt under isen. Han kunde gå ut barfota i snön och han åt allt möjligt konstigt. Han var så sjuk…
Emellanåt kunde Katarina bli fruktansvärt arg på sin bror, men det fanns också fina stunder som hon fortfarande minns med glädje och värme.
– Ibland var Niclas som en vanlig kille och det hände att vi kunde sitta och sy tillsammans. Och då och då spelade han gitarr ihop med mina tre barn. Förutom de två äldsta är jag också mamma till Jimmie, 31.

Det är fruktansvärt att stå bredvid och se en människa brytas ner

Niclas hade flera kortvariga förhållanden, som alla rann ut i sanden. Ingen av tjejerna orkade leva med Niclas någon längre tid och Katarina förstår dem.
– Det är fruktansvärt att stå bredvid och se en människa brytas ner. Man är helt maktlös och kan inget göra.
Katarina har ofta funderat över hur Niclas finansierade sitt missbruk. Han hade inget jobb, kanske kom han över pengar genom stölder och inbrott, hon vet inte.
– Jag minns att polisen hämtade Niclas hos mamma några gånger. Men han släpptes ganska snabbt igen.
Det hände att Niclas sov i flera dagar, utan att det gick att få liv i honom. Och han blev väldigt ensam mot slutet, då de klara stunderna var lätt räknade.
Men till slut, efter tio års kamp från Katarina och hennes mamma, beslöts det att Niclas skulle få vård enligt LVM och han fördes till ett behandlingshem.
– Men där blev han inte långvarig. Han hamnade nästan direkt på sjukhus, med en förstörd lever och hepatit C. Niclas dog på sjukhuset, av en överdos som han hade fått med sig från behandlingshemmet.
– Efter dödsfallet kom socialen hem med hans få ägodelar, nedslängda i en svart sopsäck. Som missbrukare är man inget värd.
I dag är det drygt tio år sedan Niclas gick bort, den 7 juni 2005.
Katarina minns begravningen som både vacker och svår, med många vänner närvarande – både bra och dåliga.
Niclas har fått sin sista viloplats på kyrkogården på Visingsö. Katarina besöker regelbundet hans grav – och fortsätter att brottas med sina minnen.
– Vi anmälde Niclas fall till socialen och sent omsider fick vi rätt från länsstyrelsen, men då var det så dags.
– Även om det är många tunga minnen förknippade med Niclas, vill jag tänka på honom som min busige lillebror, som gillade att kivas med sin storasyrra.

Av Anna Lindau Backlund Foto: Jan-Erik Ejenstam

LÄS OCKSÅ:
Chatrine förlorade sin dotter i en trafikolycka

Viktor tänkte på alkohol 24 timmar om dygnet

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons