Annons

Annons

Toktam, 41: Jag rakade av håret för att slippa bära slöja

Toktam är 
eldsjälen som trotsar kvinnoförtrycket. Redan som 7-åring i krigets Iran gjorde hon revolt. I dag 
bor hon i Malmö och kämpar för kvinnors rättigheter.

Toktam Jahangiry kämpar för kvinnors rättigheter.

Toktam Jahangiry, 41, har åkt tåg upp till Stockholm för att hålla ett tal om mänskliga rättigheter i egenskap av ordförande* för FN-förbundet i Malmö.

Dagen till ära välkomnar huvudstaden henne med ett fantastiskt väder, soligt och varmt, och Toktam njuter av varje sekund under promenaden mellan Stockholms central och Kungliga slottet, där talet ska hållas om några timmar.

Annons

På vägen blir hon stoppad av en tv-reporter som gör en på-stan-enkät, men Toktam vill inte svara på reporterns fråga utan tar i stället tillfället i akt att prata om jämställdhet, solidaritet och mänskliga rättigheter. Tjugo minuter senare fortsätter hon promenaden.

Toktam kom till Sverige, närmare bestämt Malmö, för tolv år sedan. Där utbildade hon sig till socionom och tog även en master i sexologi. I dag arbetar hon med att utbilda personal som jobbar inom kommuner och landsting i hedersvåld och våld i nära relationer.

Hon har även varit med och grundat FemCenter, ett jourhem i Malmö för våldsutsatta kvinnor med utländsk härkomst. Och sedan drygt ett år tillbaka är hon ordförande* för FN-förbundet i Malmö och sitter dessutom i förbundets svenska valberedning. Hon är även politiskt aktiv i Feministiskt initiativ.

Med andra ord jobbar Toktam nästan dygnet runt för att åstadkomma en förändring i samhället.

Tog modigt beslut

Toktam växte upp i Mashhad, den heliga staden i Iran. Det hade kunnat bli en alldeles vanlig uppväxt, lekfull och fredlig, men i stället blev Toktam ett barn av revolutionen. När hon var fyra år gammal störtades Irans monarki och ersattes av en islamistisk regim.

Från en dag till en annan förändrades alla människors liv radikalt, så även Toktams. Då, innan ultrareligiösa idéer lagt sig som en våt filt över landet, kunde Toktam, hennes mamma och systrar leva jämställt med männen. Men inte nu längre.

Toktam placerades i en flickskola där eleverna var tvungna att bära heltäckande kläder och slöja.

– Jag hade inte valt den här revolutionen – varför skulle jag tvingas att bära kläder som någon annan valt åt mig?

Så Toktam satte sig på tvären. Blott sju år gammal tog hon det modiga beslutet att vägra bära slöja.

– Mamma och pappa blev såklart oroliga. De var välutbildade, mamma barnmorska och pappa läkare, så de fasade för blotta tanken på att deras dotter
 inte ens skulle gå ut första året i grundskolan, säger hon.

De hade kunnat tvinga Toktam att ta på sig slöjan – det hade nog många föräldrar i samma situation gjort – men de kände sin dotter. De visste att med hennes vilja av stål skulle det vara lönlöst.

Redan som liten flicka i Iran ifrågasatte Toktam förtryck.

Trotsade diktaturen

I stället satte sig familjen ner vid köksbordet för att prata om saken.

– Mamma frågade mig om jag hade en lösning. Jag funderade ett tag och svarade: ”Slöja är till för att täcka en kvinnas långa hår, men om jag inte har långt hår då?”

Föräldrarna blev tysta, tittade på varandra och sedan tillbaka på Toktam där hon satt med sitt långa svarta hår som nästan räckte henne till midjan.

Följande dag ringde Toktams mamma till rektorn. Toktam minns samtalet mycket väl och hon ler med hela ansiktet när hon återberättar det.

– ”Om min dotter inte har hår på huvudet, då borde hon inte behöva bära slöja va?” frågade min mamma, varpå rektorn blev mållös i några sekunder och sedan svarade: ”Har din dotter inte hår på huvudet?! Ja, då … ja, då antar jag att hon inte behöver bära slöja.”

Toktam hade överlistat de vuxna och hittat ett kryphål i den nya skollagen. När mamman avslutat telefonsamtalet gick Toktam med bestämda steg in i badrummet och rakade av sig sitt långa, vackra hår.

Händelsen blev en milstolpe i Toktams liv och många av de livsval hon senare skulle komma att göra grundar sig i den där kvällen i badrummet när hon trotsade en av världens starkaste diktaturer.

– Jag lärde mig att stå upp för mig själv och för vad jag tycker är rätt, det vill säga kvinnors och mäns lika rättigheter. Jag tycker inte att det är fel att bära slöja, min egen syster gör det, men jag tycker att det är fel att tvinga någon, säger hon.

Mormor som förebild

Samtidigt lärde sig Toktam också vad mod kan göra, och att hon faktiskt själv kunde göra skillnad – vilket är precis det hon gör i dag.

Men Toktams mod och stora hjärta är inte enbart självlärt, hon har också ärvt delar av det från sin mormor Fatemeh. Hon bodde i ett stort vackert hus i samma stad, och så länge Toktam kan minnas var det alltid kvinnor på besök.

Kvinnorna som kom på besök brukade mormor ta in i ett rum på nedervåningen.

– De var alltid så ledsna, gråtfärdiga, när de kom på besök, men efter några timmar med mormor i det där rummet kom de ut och såg lite gladare ut.

Det tog några år innan Toktam var tillräckligt gammal för att förstå vad mormor gjorde därinne, att hennes mormor var en jourkvinna – eller så nära man kan komma att vara det i ett land där det är förbjudet. I hemlighet hjälpte hon våldsutsatta kvinnor med samtalsterapi och ibland med husrum.

– Då frågade jag mormor om jag kunde hjälpa henne på något sätt, och jag fick i uppdrag att vara barnvakt åt kvinnornas barn.

Toktam hjälpte sin mormor i flera år, men när hon fyllde 17 år blev Iran för farligt för henne.

– Jag var frispråkig och ville inte rätta mig efter alla de regler som finns för kvinnor. Mamma och pappa oroade sig för mig, att jag skulle hamna i fängelse. Risken fanns också att de och andra släktingar till mig skulle råka illa ut på grund av mitt sätt att vara, säger hon.

Varför ska kvinnor inte ha frihet att välja själv? menar Toktam.

Flydde sitt land

Än en gång förstod Toktams föräldrar att dottern inte gick att styra. I stället för att säga åt henne att prata mindre och bli mer osynlig tog de det tunga och stora beslutet att hjälpa Toktam att fly landet.

De hade en släkting i Berlin – dit fick Toktam åka. Men innan Toktam gav sig av åkte hon förbi sin älskade mormor Fatemeh
– hennes stora förebild – för att ta ett sista farväl.

– Mormor gav mig alla råd hon kunde komma på, det blev en intensivkurs i livet. Hon sa till mig att aldrig glömma vem jag är, att hålla fast vid mina drömmar och inte låta någon ta dem ifrån mig, säger Toktam.

Sedan räckte Fatemeh över en present till Toktam: en påse med ett dussintal färgglada sjalar.

Väl framme i Berlin började ett nytt liv för 17-åriga Toktam. Det var ett tufft sådant för hon kände sig ensam och längtade hem. Men med tiden skapade hon sig ett nytt sammanhang i Berlin med nya vänner, intressen, mål och drömmar.

En sommar, när Toktam hade några veckor ledigt från sitt jobb som socialarbetare, bestämde hon och en vän sig för att besöka Sverige.

– Min kompis hade släktingar i Malmö som vi skulle bo hos, berättar Toktam.

En av de första kvällarna i Malmö var Toktam och vännen på en fest. Då kom en kille fram till Toktam och de började prata med varandra. Eller, de försökte prata med varandra. Problemet var nämligen att de inte kunde tala samma språk.

Återfann kärleken

Killen kunde svenska, engelska, spanska och italienska. Toktam kunde tyska och persiska.

– Det var en sådan otur att vi hade tillgång till så många språk, men inget som vi båda förstod, säger hon.

De fortsatte att träffas under de två veckor som Toktam var på besök i Malmö. En vän fick agera tolk.

När Toktam sedan åkte tillbaka till Berlin trodde hon att de aldrig mer skulle ses. De bodde i olika länder och talade olika språk, vilket inte var de bästa förutsättningarna för en seriös relation.

Men så en dag ett halvår senare ringde telefonen, och i andra änden hördes en bekant röst. Det var killen från Sverige! Nu kunde hon förstå honom! Han visade sig nämligen tala tyska.

– Han hade tagit kvällskurser bara för att han ville träffa mig igen. Han hade först provat på persiska, men det var för svårt, säger Toktam och skrattar.

Och resten är, som man säger, historia. Henrik Lindberg tog tåget till Berlin, han och Toktam blev kära i varandra och bara några månader senare friade han. Så hamnade Toktam i Sverige. I dag har de barnen Babak, 8, och Darian, 4, tillsammans.

Toktam håller tal i Malmö.

Hyllad röst

Klockan är 15.00. På Skeppsbron med slottet i förgrunden
har en publik samlats runt en uppbyggd scen.

Det har blivit lite kyligare nu, och det blåser en del. Men Toktam bär fortfarande bara T-shirt och kjol.

Hon tar upp en av mormors sjalar ur väskan och knyter den runt huvudet. Den är rosa och de små fastsydda dekorationerna glimmar till av solens strålar.

En man som står på scenen
ropar ut hennes namn och publiken börjar applådera. Hon kliver upp, kramar om honom och han räcker över mikrofonen.

– Europa gav mig ett nytt liv. Äntligen kunde jag sova tryggt om natten. Äntligen kunde 
jag börja drömma om en framtid, hörs hennes röst ur hög
talarna.

* Sedan februari 2017 är Frida Lind ordförande för FN-förbundet i Malmö. 

Text: Leone Milton 
Foto: Frida Ekman 
och privat bild

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…