Annons

Annons

Läkarna bad oss att välja mellan våra ofödda barn

Ultraljudet visade att Hanna och Mattias väntade trillingar. Men knappt hade paret hämtat sig från glädjebeskedet, innan läkarna såg att något var allvarligt fel...

Annons
trillingar

 Hanna med Vilton och Mattias med Igor och Justus i knät. Längst fram treåriga dottern Holly.

När Året Runt besöker familjen Stålnacke Andersson vilar ett lugn över den vackra gamla gården i Dala Floda i Dalarna.
Den som hade väntat sig att mötas av ett kaos, med gråtande barn och en hålögd trött mamma får tänka om.
Bröderna Igor och Vilton sover lugnt, medan den tredje trillingkillen Justus ligger på golvet och tittar sig nöjt omkring. Treåriga storasyster Holly kommer inskuttande, med farmor Lena i handen.
Trillingmamman Hanna Stålnacke, 36, dukar fram kaffe, medan hon berättar om den turbulenta tid som hon och hennes sambo Mattias Andersson, 30, har bakom sig.
– Redan tidigt i graviditeten fick jag en känsla av att min mage var lite väl stor. När jag väntade Holly syntes det knappt, berättar Hanna.

Skrattade och grät samtidigt

När Hanna var på väg in i den nittonde graviditetsveckan kallades paret till ultraljudsundersökning. ”Tänk om det är två barn”, sa Hanna till Mattias.
”Sluta”, svarade Mattias, ”det är nog nervöst ändå, med ultraljud och innan man får se att allt är okej med barnet.”
Men Hanna hade rätt. När sköterskan förde scannern över Hannas mage och bilden kom upp på skärmen, utropade sköterskan: ”Här har vi en duplex, alltså tvillingar!”
Hanna och Mattias tittade på skärmen – jodå, man kunde tydligt se två huvuden. Men Mattias fick en känsla av att han hade sett något mer…
– Jag tyckte att jag såg tre barn, men jag tordes inte säga något. Jag vågade inte ens tänka tanken.
I samma stund utropade sköterskan: ”Jag tror att det kan vara tre, jag hämtar en läkare.”
Läkaren kom och sa direkt: ”Det är en triplex. Det är tre stycken.”
Hanna var helt chockad.
– Jag skrattade och grät samtidigt, så magen hoppade och skumpade. Vi fick avbryta undersökningen och boka in en ny tid.

Litade på läkarens rekommendationer

Vid nästa besök fick Hanna och Mattias träffa en läkare, som direkt anade att det inte stod rätt till med de tre fostren. Två av barnen delade på en moderkaka och han misstänkte att de led av tvillingtransfusionssyndrom, TTS.
Hanna remitterades till Huddinge sjukhus, utanför Stockholm, där hon fick träffa Sverker Ek, en av de ledande läkarna i landet inom fostermedicin.
– Vid det mötet fick vi veta att barnen var i fara. Det var mycket osannolikt att alla tre skulle klara sig. Eventuellt skulle man kunna gå in och dela blodkärlen, med hjälp av laser.
– Men en vecka senare hade situationen förändrats. Då sa läkarna att det inte längre var möjligt att gå in med laser.
– Vi ställdes inför två alternativ. Man kunde besluta sig för att ”släcka ner” någon av gossarna. Eller vi kunde välja att inte göra någonting alls och hoppas på det bästa.
– I det läget kände vi oss väldigt förvirrade. Inget av alternativen kändes bra.
– Till slut bestämde vi oss för att lita på läkarens rekommendationer – att släcka ner ett av barnen, för att i bästa fall klara de andra två, eller åtminstone ett av dem.

Den psykiska pressen var enorm

Hanna och Mattias lämnade Huddinge, för att återkomma veckan därpå. Det var tunga dagar.
– Vi tvingades välja mellan våra ofödda barn. Den psykiska pressen var enorm och det var ett svårt beslut.
– När vi en vecka senare var på väg till sjukhuset hade vi ändå kommit fram till någon form av acceptans, inför det svåra val vi hade framför oss.
Men ibland sker mirakler. När Hanna och Mattias infann sig hos doktor Ek igen, kunde han förvånat konstatera att något hade hänt med de tre små liven i Hannas mage.
Alla tre barnen såg ut att må bra. En märklig förändring hade inträffat och det fanns inte längre något behov av ingrepp.
– Vår läkare, Sverker, var sedan i kontakt med kollegor ute i Europa och han berättade att ingen tidigare hade sett något liknande.
Den 28 januari förra året födde så Hanna tre välskapta söner. Barnen kom tio veckor för tidigt och den minste, Vilton, vägde bara 1 118 gram.
Efter flera veckor på neonatalavdelningen på Falu lasarett fick familjen äntligen komma hem. Då började omedelbart en anpassning till nya rutiner och ett pusslande för att få tillvaron att gå ihop.

Bad kommunen om avlastning

Hanna och Mattias märkte ganska snart att det skulle behövas ett par armar extra för att få struktur på tillvaron. Inte minst för dottern Hollys skull. Med tre spädbarn i huset fanns det en risk att hon skulle bli lite åsidosatt.
Mattias, som är ensamföretagare med egen grävmaskin, hade svårt att vara pappaledig i den utsträckning han skulle vilja.
I det läget kontaktade Hanna familjens hemkommun och bad om hjälp några timmar om dagen.
– Men kommunen sa nej. Vi valde att överklaga till förvaltningsrätten och det gjorde att ärendet fick uppmärksamhet i lokalpressen.
– Reaktionen från allmänheten kom direkt. Folk från hela Dalarna hörde av sig och erbjöd sin hjälp.
– En del sa att de gärna kunde gå ut och gå med barnvagnen, någon annan kunde åka och bada med Holly, ja, alla möjliga praktiska saker ville de hjälpa till med. Vilket fantastiskt stöd!
– I samma veva tillträdde en ny ordförande i socialnämnden och då togs ett snabbt beslut om att bevilja bistånd.

Farmor Lena dyker upp på morgonen

Bland flera sökande blev det Mattias mamma, Lena, 55, som fick uppdraget.
– Jag arbetar i vanliga fall inom kommunens äldreomsorg, berättar Lena, men nu ställde jag upp för att hjälpa Hanna och Mattias med deras stora familj.
Farmor Lena dyker upp på morgonen, skjutsar Holly till dagis och hjälper till med morgonrutinerna. Sedan kommer hon tillbaka några timmar på eftermiddagen.
– Att vara ett stöd för familjen är en stor glädje för mig. Och jag är så imponerad av Hanna och Mattias, som har klarat allt så bra. De har lyckats bevara lugnet, trots allt som hänt, säger Lena.
Och Hanna är mycket nöjd med att ha svärmor i huset.
– Lena kan alla våra rutiner, hon ser precis vad som behöver göras. Och barnen är trygga när det är samma person som kommer varje dag.
– Allt fungerar bra och vi är så lyckliga. Många ojar sig och tror att vi har det så jobbigt som trillingföräldrar, men så är det inte.
– Vi får till och med sova bra på nätterna. För oss är det här som en saga med ett lyckligt slut!

Text och foto Hällpetters Maria Bergström

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons