Annons

Annons

Låtskrivaren Bobby Ljunggren övergavs som fyraåring

Smärtan över att ha blivit bortlämnad av sin mamma gav honom aldrig någon ro, då hans fosterfamilj var allt annat än snäll. Bobby drack för mycket och hamnade i ett tablettmissbruk – som höll på att kosta honom livet.

Annons
Låtskrivaren Bobby Ljunggren

Låtskrivaren Bobby Ljunggren

Bobby Ljunggren kämpade för sitt liv. Han låg i en säng på ett rehabiliteringssjukhus i Skottland. Läkarna hade gett honom för lite mot abstinensen och reaktionen blev kraftig: Inom loppet av sju timmar fick Bobby fyra stora epilepsianfall.
I åratal hade han missbrukat i lönndom. Druckit för mycket, framför allt knaprat sömntabletter. Nu var flykten från det stora sveket äntligen över.
– Jag var så nära att dö att det nog inte går att komma närmare. Jag kände hur enkelt det hade varit att bara släppa allting. Men jag höll ögonen öppna och ganska snart spred sig en ny livsgnista, säger Bobby Ljunggren.
– Smärtan satt djupare än jag trodde och den höll på att driva mig mot döden, trots att jag verkligen hade allt.
De senaste 30 åren har Bobby Ljunggren skrivit en rad välkända låtar till folkkära artister, bland andra Carola, Charlotte Perrelli och Jill Johnson. I år hade han sitt 46:e bidrag med i Melodifestivalen, flest genom tiderna, och har vunnit tävlingen fem gånger. Senast var det 2010 med Anna Bergendahls ”This is my life”.
Bobby driver också sedan många år ett stort skivbolag tillsammans med sin hustru Maria och få i sammanhanget har varit lika framgångsrika och hyllade.

Samtidigt kan jag förstå mamma.

Men verkligheten hade en skuggsida. Bobby blev aldrig fri från barndomens hemska minnen. Som fyraåring övergavs han av sin mamma och placerades i ett fosterhem med regelbundna bestraffningar och förödmjukelser.
– När mamma förstod vad hon hade orsakat mig var det hennes stora olycka. Hon grät så fort det kom på tal. Men jag hade ändå svårt att ta i henne och säga: ”Mamma, jag älskar dig!”, säger Bobby.
– Samtidigt kan jag förstå mamma. Hon hade separerat från min pappa, behövde jobba för att få in pengar och på den tiden fanns det inga dagis. Hon gjorde bara som många andra som lämnade bort barnen i veckorna.
Mamma Hara träffade och flyttade ihop med Åke Ljunggren (som senare blev Bobbys adoptivfar). Bobby älskade att vara i paradiset tillsammans med dem på helgerna.
Men han fylldes bara av ännu mer sorg varje gång han avvisades och tvingades åka tillbaka till helvetet i fosterhemmet på söndagskvällarna.
– Varje gång jag kom till mamma och Åke fick jag ofta yrsel som gjorde mig livrädd. Nu förstår jag att det var panikångest. Det kom en reaktion varje gång jag kom bort från fosterhemmet och slappnade av, säger Bobby.

Uppväxten var en ständig kamp. Varför ville inte hans mamma alltid ha honom hos sig? Bobby saknade tryggheten, glädjen, kärleken. Någon större kontakt med hans biologiska pappa fanns heller inte.
– Jag ställde in mig på att överleva tidigt i livet och det har haft sitt pris. Då tappar man en viktig bit, att faktiskt leva och njuta av det.
– Känslorna gav mig också en blygsel som jag har kvar. I min fosterfamilj handlade det ju mycket om att inte göra något väsen av sig, för då kunde det bli ett himla liv och bestraffning.
– I tonåren kunde det hända att folk sa: ”Men Bobby, säg något, det blir så pinsamt när du bara står där.” Men jag visste ju inte vad jag ville säga.
Bobby trodde att han äntligen hade sytt igen det öppna såret när han i 20-årsåldern tog mod till sig och berättade för sina vänner. Att han blev fri och kunde gå vidare. Men han kunde fortfarande inte sova ordentligt.
– Jag kopplade aldrig ihop ångesten och sömnproblemen med min jobbiga uppväxt. Men i dag ser jag det kristallklart.
– Än i dag har jag en anspänning i mig och den får jag nog leva med resten av livet. Men jag sover bättre nu.
– Och det finns en lugnande tablett som jag får ta, eftersom den inte är beroendeframkallande.
För att orka med minnena missbrukade Bobby både alkohol och sömntabletter. Till slut smet han gärna undan och drack lite mer för att orka stå ut till nästa tablett.
Ett tag hade han tre olika läkare, som skrev ut tabletter med beroendeframkallande bensodiazepiner. När Bobby för fem år sedan kunde vara uppe i så mycket som åtta tabletter om dygnet insåg han att det var ohållbart.

Jag ska inte säga någonting till någon. Jag ska lösa problemet på egen hand.

– Eftersom jag tog två–tre tabletter till natten fick jag kramper när substansen gick ur kroppen. Hjärnan fungerade inte och jag fick tunnelseende och panikångestkänslor.
– Så jag började ta tabletter även på dagarna som återställare. Jag sökte hjälp, men tyckte avtrappningen var alldeles för långsam. Jag ville ur allting snabbt och drog i stället ner ganska mycket, berättar Bobby.
– Men det ledde till att jag snart doserade ännu mer, för jag fick sådan abstinens att jag var tvungen. Det kändes ju som att jag skulle dö annars.
– Jag hade varit nästan lika starkt tablettberoende tio år tidigare och klarat mig ur det av egen kraft. Fast nu misslyckades jag.
Skammen låg ständigt som ett tungt moln över honom. Inte ens för sin hustru hade Bobby berättat. Hon trodde att han enbart hade vissa alkoholproblem.
– Jag tänkte: ”Jag ska inte säga någonting till någon. Jag ska lösa problemet på egen hand innan någon ens vet att det var ett problem. Sedan går livet vidare.”
– Det är jättevanligt bland missbrukare, eftersom det är en väldig skam att erkänna ett missbruk. Varför det är så har jag inget svar på. Men om vi släppte på skammen skulle många fler människor bli friska.
2012 tappade Bobby greppet helt och insåg att det var dags att en gång för alla göra upp med det förflutna. Han skrev självmant in sig för rehabilitering.
Omgivningen fick veta att han bara behövde vila upp sig lite efter för mycket jobb och stress. Dagen innan han reste i väg stod Bobby i strålglansen på Polar-prisutdelningen och skålade med kung Carl XVI Gustaf och branschkolleger. I ena byxfickan hade han tabletter om det skulle behövas.
– Jag överskattade mig själv och underskattade kraften i den där drogen. Som tur är hade jag så pass mycket insikt att jag förstod att det var på allvar. Fast det blev som sagt våldsamt, ett tag var jag ju väldigt nära att stryka med, säger Bobby.
– Jag är stolt över att ha gjort upp med barndomen och vunnit över mig själv. Det var den allra hårdaste kampen.
– Det första halvåret efter Skottlandsvistelsen, när missbruket och smärtan skulle ur kroppen, var jättetufft. Men i dag mår jag bättre än någonsin.

Låtskrivaren Bobby Ljunggren

Låtskrivaren Bobby Ljunggren

Bobby fick en förtroendekris med Maria. Hon förväntade sig han skulle komma hem pigg som en nyponros, men Bobby var i sämre skick än någonsin. Han tvingades säga sanningen.
– Jag var beredd på att hon kunde lämna mig. Men vi har en djup kärlek till varandra och Maria är klok. Hon vet att människor ska kunna bli förlåtna, även om hon med all rätt också kunde känna sig kränkt över att jag har undanhållit något väsentligt.
I början av förra året gav Bobby ut boken ”I skuggan av rampljuset”. Redan innan missbruket eskalerade hade han påbörjat en berättelse – om sin trassliga uppväxt och sin karriär i den svenska musikbranschen.
Att även inkludera och berätta om den stora kraschen, som han uttrycker det, blev självklart och fortfarande får Bobby uppskattande läsarreaktioner varje vecka.
– Jag behövde skriva boken som självterapi. Men den har också resulterat i att jag hjälper andra med missbruksproblem som hör av sig och berättar att jag har gett dem kraft att ta kampen och vinna.
Efter att till slut ha förlåtit sin mamma för det stora sveket, njuter Bobby äntligen av livet. Beroendet är borta eftersom det inte längre bara handlar om överlevnad.
Återfall är han bara rädd för om han exempelvis råkar ut för en olycka och måste få morfin.
– Jag vet inte hur jag skulle reagera i så fall, eftersom en människa som varit beroende lätt kan bli det igen. Men är det bara upp till mig själv är jag inte orolig, säger Bobby.
– Jag har ju varit så lågt ner man kan komma. När det då kommer till alkohol och tabletter är det lättare att säga: ”Nej, tack, i så fall kanske jag dör!”

Text och foto: Hasse Gänger

LÄS OCKSÅ
Bobby Ljunggren har skrivit 46 bidrag till Melodifestivalen!

Måns Zelmerlöw: Nu vill jag hitta kvinnan i mitt liv

Susanna Alakoski: Tonåren var ett inferno

 

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons