Annons

Annons

Linda och Henrik: Vår lille son var nära att sluta andas…

Linda agerade blixtsnabbt när hon upptäckte att hennes son Herbert fick problem med andningen. Det blev början på en dramatisk dag för hela familjen.

Annons

 LÄS OCKSÅ: Om lilla Otis som föddes med ett halvt hjärta

En lycklig liten familj. Lille Herbert med pappa Henrik och mamma Linda.

Vid sexveckorskontrollen i juni förra året, upptäcktes det att lille Herbert hade svag puls i ljumsken.
Men det fanns ingen anledning till oro, tyckte personalen på barnavårdscentralen (BVC), eftersom Herbert mådde fint och följde sin viktkurva.
Redan dagen därpå märkte dock Herberts mamma Linda Åhnbrink att hennes lille son inte var sitt vanliga jag. Han var ledsen och gick inte att trösta.
Det blev startskottet till några riktigt kaotiska och dramatiska dagar.
– Plötsligt började Herbert kippa efter andan. Det var som om han inte fick tillräckligt med luft, berättar Linda, 32.
– Jag trodde att han hade satt i halsen och jag förstod att jag var tvungen att agera snabbt.
Bara några minuter senare befann sig Linda med Herbert på BVC, som av en slump ligger tvärs över gatan hemma i Sävedalen utanför Göteborg.

Tankarna for runt i huvudet

Linda ringde till sin man Henrik, som också hann ta sig till vårdcentralen innan ambulansen kom.
Läkarna på BVC handlade snabbt när Linda kom inrusande med Herbert, blek och lealös, på armen.
– Men det kändes som en evighet innan ambulansen kom. Och hela tiden vände jag mig till Herbert, med ett enda ord: ”Andas!”
Henrik, 27, fyller i:
– Tusen tankar for runt i huvudet under väntetiden där på BVC…
Snart befann sig hela familjen i ett traumarum på Drottnings Silvias barnsjukhus.
Runtomkring dem rörde sig massor av sjukvårdspersonal, sköterskor och läkare, med olika kompetenser.
Linda läste och tolkade personalen utifrån deras kroppsspråk och vad de pratade om. Hon hade alla känselspröt ute.
När tonen i samtalet var allvarlig blev hon rädd och när läkarna lät mer avslappnade kunde även hon slappna av, så gott det nu gick.

Hann inte fatta vad som hände

När undersökningen hade pågått en stund konstaterades att Herbert hade stopp i aortan och då blev det fart på personalen.
– Jag hörde någon säga ”Nu kan hjärtat stanna när som helst”, berättar Linda och håller avvärjande upp sina händer framför ansiktet.
– ”Nej, det här klarar jag inte”, tänkte jag.
Hebbe, som Herbert oftast kallas av sina föräldrar, opererades akut.
Ingreppet tog flera timmar och Linda och Henrik satt som på nålar i väntrummet.
– Vi hade inte riktigt hunnit fatta vad som hände, säger Linda.
– Det hade bara gått en timme från det att jag upptäckte Hebbe kippa efter andan, tills han låg på operationsbordet.
Operationen gick över all förväntan. Efteråt, när kirurgen kom in och berättade för Linda och Henrik att Hebbe mådde bra, släppte all oro.

Hjartopererad Herbert

Återhämtade sig rekordsnabbt

Herbert hölls nedsövd några dagar, men när han vaknade upp fick Linda och Henrik en chock. Deras son var sig inte lik.
– Hebbe låg och ryckte i hela kroppen och verkade omtöcknad. Vi kände inte igen honom, säger Henrik.
– Det var en jättejobbig och hemsk känsla. Jag kände inte att det var vår son som låg där.
– Vi visste inte vad ryckningarna berodde på, om de orsakades av syrebrist eller om han var abstinent av morfinet.
– Vi tog en timme i taget. Jag tänkte det värsta, att Hebbe hade fått hjärnskador och skulle behöva vård resten av livet.
Men nästa dag var Herbert sitt vanliga jag igen. Han återhämtade sig rekordsnabbt.
– Då kände vi igen honom. Han log och jag förstod att det var på väg åt rätt håll.
– Då kände vi oss så tacksamma över den fina vården vi fått tillgång till. Det var den som räddade livet på vår Hebbe.

”Jag hörde någon säga: Nu kan hjärtat stanna när som helst”

Herberts problem berodde på en förträngning på aortan, stora kroppspulsådern.
Så länge barnet ligger i magen på sin mamma syresätts blodet via en öppning i hjärtat, kallad ductus. Det är ett blodkärl som förbinder lungpulsådern och kroppspulsådern.
I de allra flesta fall stängs ductus efter några dagar och då tar kroppens övriga blodkärl över. Då märker man också om syresättningen hos barnet är dålig.
På Herbert hölls ductus öppet i sex veckor och därför märkte man inte den kraftiga förträngningen som han hade på aortan.
Det som hände den där dagen i juni förra året, var att ductus plötsligt stängdes och då fick Herbert ingen luft.
Efter det som hänt känner både Linda och Henrik stor tacksamhet över forskningen kring hjärtsjukdomar hos barn.
Tack vare den – och alla generösa bidragsgivare, som drar sitt strå till stacken – klarade deras son livhanken.

Herberts lilla hjärta stannade

När vi – ett och ett halvt år senare – besöker familjen Åhnbrink, sitter Herbert i sin barnstol och följer roat med i vad som sker kring matbordet. Han har nyligen börjat på förskola, där han trivs bra.
I dag är Hebbe helt återställd och friskförklarad. Det enda som vittnar om hans tuffa start i livet, är det decimeterlånga ärret på bröstet.
Herbert, som fyller två år i vår, kommer att behöva gå på kontroller livet ut, men redan nu är det långt mellan besöken.
Inom kort flyttar familjen till ett nybyggt hus vid havet. Kaoset och dramatiken som var har övergått till ett normalt vardagsliv för Linda och Henrik.
– Vi tänker sällan på det som hände förra sommaren. Men det är klart att man blir påmind varje gång det dimper ner en kallelse från sjukhuset om att Hebbe ska på kontroll.
– Och det finns en viss risk att han behöver göra ett nytt ingrepp längre fram i livet. Men det är inget vi oroar oss för i dag.
– Vi vilar i att vi inget vet om framtiden och med det känner vi oss lugna. Vi är så glada att allt gick bra och att Hebbe klarade sig. Det är det som betyder något.

Av Mathias Pernheim Foto: Magnus Gotander 

LÄS OCKSÅ: Om lilla Otis som föddes med ett halvt hjärta

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons