Annons

Annons

Jag behövde något vettigt att göra som pensionär

Att njuta av ett lugnt pensionärsliv är inget för Lisbeth Rydefjärd i Ryd. Med energi i överflöd och kreativt sinne gör hon i stället en insats för världens barn. Varje dag syr hon söta klänningar och stickar tröjor till övergivna småttingar på barnhem.

Annons
Pensionärsliv

Lisbeth stickar mössor och tröjor till världens barn

Om det fanns ett världsmästerskap i konsten att sy flest antal flickklänningar eller sticka mest tröjor till barn i fattiga länder torde Lisbeth Rydefjärd i småländska Ryd ha en given finalplats.
Inom loppet av fem år har hon sytt 1 800 klänningar till flickor, stickat 300 barntröjor och 1 000 mössor, som nu värmer småttingar i olika delar av världen!
– Och jag vet att de kommer fram, säger Lisbeth. Jag samarbetar med Rutan i Pingstkyrkan i Huskvarna, som skickar ut hjälpsändningarna via Erikshjälpen.
– När jag ser foton på barn i ”mina” kläder är det nästan så jag börjar gråta.
Lisbeth, 69, är ett energiknippe med en hel armé av ”myror i brallan”, vilket också intygas av maken Anders, 72.
– Vi har varit gifta i 49 år, säger de och tittar varmt på varandra.
– Tillsammans har vi tre barn, Ann, Mattias och Sara, och fem barnbarn.
Lisbeth har alltid handarbetat och när barnen var små stickade hon och sydde kläder till dem så ofta hon bara hade möjlighet.
– Det var ett sätt att få utlopp för all min energi, berättar hon. Jag ville ha något att göra när jag tittade på tv. Och när barnbarnen kom stickade jag till dem.

Jag plockade fram garn och stickor och satte i gång

Handarbete var, och är, ett måste och en skön avkoppling för Lisbeth.
Under sina yrkesverksamma år jobbade hon 15 år som distriktssköterska i Bottnaryd och 16 år som landstingsråd för kristdemokraterna, men på fritiden var det handarbete som gällde.
– Vi har båt och seglar på västkusten på somrarna och det första jag packar ner när vi ska iväg är stickor och garner.
– En gång tappade jag en sticka i havet. Stickan var turligt nog av trä och det blev några extra varv med båten. Men jag fick upp den!
Att bara sitta och rulla tummarna är inget för Lisbeth. Hon gick i pension när hon var 64 och tyckte att det var väldigt skönt, samtidigt som hon letade efter något meningsfullt att göra.
– Första sommaren som pensionär läste jag i en tidning om ett projekt i Afrika, där man skulle sticka babytröjor och hjälmmössor.
– Jag kände direkt att det var något för mig. Jag plockade fram garn och stickor och satte i gång.
Men det fanns ett problem. Det var bara ett tremånadersprojekt och frågan var vad hon skulle hitta på när projektet tog slut?
– Då bestämde jag mig för att ta kontakt med kvinnorna i Rutan, som är en liten missionsgrupp med många år på nacken.
– Kvinnorna stickar rutor stora som grytlappar, som sedan sys ihop till värmande filtar, därav namnet Rutan.

Lisbeth har sytt 1800 klänningar

Lisbeth har sytt 1800 klänningar

Varannan måndag träffas damerna i Rutan för att packa transporter. Filtarna når människor i världens fattigaste delar, och entusiasmerad av framgångarna med filtarna började även Lisbeth sticka rutor.
Det ena gav det andra. Säkert fanns det behov av barnkläder också, tänkte hon.
– Jag började sy till barn. Det blev klänningar och kjolar till flickor och byxor och västar till pojkar.
– Tygerna jag använder är framför allt gamla gardiner, som jag får från Erikshjälpen.
– De skyltar om var femte vecka och då får jag ta hand om de överblivna gardintygerna, som på så vis får ett nytt liv.
Lisbeth är noga med att spetskanta klänningar och kjolar, och kläderna når små flickor som kanske aldrig har haft en klänning under hela sitt liv.
– Rutan driver projekt i 13 olika länder och kläderna jag tillverkat har skickats till bland annat Sydafrika, Etiopien, Sri Lanka och Tanzania.
– Och nu väntar ett projekt för romer i Bulgarien, berättar Lisbeth.

På en förmiddag hinner jag klippa till hundra klänningar, eller sy åtta, tio stycken.

Lisbeth säger att hon förenar nytta med nöje. Hon ger av sin tid och hävdar mycket bestämt ”att man hinner det man vill hinna”. Och själv vill Lisbeth hinna väldigt mycket, även om hon och Anders mjukstartar dagen med kaffe på sängen och morgontidningen.
– Sedan syr jag ett par timmar, eller klipper till tyger. På en förmiddag hinner jag klippa till hundra klänningar, eller sy åtta, tio stycken. Det tråkigaste är att klippa trådar och sy i knappar…
Lisbeth håller till i källaren i parets villa, där hon har sitt syrum. Och där ligger travar av tyger som bara väntar på att förvandlas till olika plagg.
– Man kan göra så mycket, det är bara fantasin som sätter stopp. Det är mycket bättre att återanvända än att slänga.
Lisbeth är inne på sin femte symaskin och tycks vara påhittigheten själv. Gamla gardiner blir till klänningar och hon har lådorna fulla av spets.
Påslakan som inte passar till klänningar syr Lisbeth ihop med ett istoppstäcke till babytäcken och avslutar med en spets.
– Av Erikshjälpen får jag fleecefiltar och av dem syr jag babydressar och mössor.

Lisbeth med maken Anders

Lisbeth med maken Anders

Lisbeth har sytt 1 000 mössor och nästan 2 000 klänningar.
När hon sydde sin tusende klänning satsade hon lite extra. Det blev en klänning med volang i Walt Disney-tyg. Den klänningen fick en lycklig liten ägare i Etiopien.
– Jag får de flesta tygerna till skänks, men jag tar en del pengar ur egen ficka också.
– Det gäller även när jag stickar tröjor. Jag köper garner, men jag får även en del restgarner av vänner och bekanta.
Syjobbet sköter Lisbeth på dagarna. På kvällarna stickar hon.
Hittills har 300 barn världen över fått tröjor genom Rutan och fler blir det.
Lisbeth stickar även på flyget, och hon kollar noga vilka flygbolag som accepterar att hon har stickorna med. Och en kväll i tv-soffan utan stickorna existerar inte.
– På en kväll framför tv:n hinner jag sticka en tröja. Och det gör gott i hjärtat – ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon.
Lisbeth sticker inte under stol med att hon har en otrolig energi och att hon gillar att ligga steget före.
Och hon har haft tur, hon har alltid varit frisk och det hoppas hon få vara länge än. I sommar fyller hon 70 och då tänker hon fira ordentligt.
– Men blommor och presenter vill jag inte ha, säger hon med eftertryck. Jag har bett släkt och vänner att komma med en kasse tyg eller en påse garn.

Av Anna Lindau Backlund
Foto Jan-Erik Ejenstam

LÄS OCKSÅ
9 fantastiska fördelar med pensionärslivet!

Vi trummar för glädje och gemenskap

Jessica har 300 barn i slummen

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons