Annons

Annons

Livräddaren Andreas kopplar av med virkning!

När det krävande jobbet som ytbärgare är utfört, tar småbarnspappan Andreas fram virknålen och garnerna. Andreas trivs med kontrasten mellan sitt ”machojobb” och det mjuka handarbetet.

Annons
Ytbärgaren Andreas

Ytbärgaren Andreas med sin virkning

Den småländske trebarnspappan Andreas Hördegård, 36, är en av landets få ytbärgare.
Som en ängel från himlen vinschas han ner från en helikopter, för att rädda människor i nöd, ofta under svåra väderförhållanden. Ett fysiskt krävande och riskfyllt jobb. Ett av de riktiga machoyrkena, skulle många säga.
Men när kvällen kommer och kollegerna på helikopterbasen samlas framför TV:n, tar Andreas fram virknålen och tillverkar mössor.
Mellan 80 och 90 mössor har det blivit, sedan Andreas la upp de första maskorna för tre år sedan. Och han virkar alltid samma modell och med samma mönster – en helikopter.
– Tidigare jobbade jag i Göteborg, berättar Andreas. En av piloterna där virkade mössor.
– Jag blev intresserad och bad honom att lära mig grunderna, eftersom jag ville försöka virka egna mössor till mina tre döttrar.
– Och det visade sig att det var så kul att jag fortsatte!

Andreas virkade mössor

Andreas virkade mössor

Vi träffar Andreas när han är ledig och är hemma hos sin fru Ida, 33, och döttrarna Edit, 8, Ester, 6, och Judit, 4 år, i den naturskönt belägna villan i Vrigstad i Småland.
Andreas har ett av landets ovanligaste yrken. I hela Sverige finns bara 21 ytbärgare, alla män.
Andreas och hans kolleger är stationerade på fem orter, där man har sjö- och flygräddning, som täcker hela Sveriges kust: Norrtälje, Ronneby, Visby, Göteborg och Umeå.
I dag är Andreas stationerad i Umeå, i Västerbotten. Han är i tjänst sju dygn i sträck, då larmet kan gå när som helst.
Ofta kommer hjälpanropen från olyckor till havs. Fritidsbåtar som kapsejsat. Lastfartyg som är i nöd, eller har skadad personal ombord. Skridskoåkare som har gått genom isen.
Räddningshelikoptern rycker också ut vid olyckor i otillgängliga skogsområden, då till exempel skoterförare eller skogsarbetare har skadats.
– Vi kan hjälpa till var som helst, säger Andreas på sin trygga småländska.
Han säger inte ”jag” utan ”vi”. Att bistå skadade, och rädda människoliv är ett lagarbete.
I Andreas lag ingår två helikopterpiloter och en vinschoperatör, som styr Andreas luftfärd. Det är ofta samma personer som jobbar ihop, vilket betyder att de känner varandra väl och litar helt på varandra.
Andreas har genom åren varit med om att rädda många människor. Men vissa upplevelser stannar kvar längre än andra i minnet.
Andreas berättar om en gång när larmet gick – en båt hade sjunkit i hårt väder, med två man ombord. När helikoptern nådde fram, upptäckte besättningen de två männen i vattnet.
Räddningsoperationen gick bra. Andreas minns glädjen över att lyckas få upp båda männen i helikoptern, nedkylda men vid liv.

Mina första mössor såg hemska ut, ibland virkade jag för hårt, ibland för löst

Trots att han ofta arbetar i extrema väderförhållanden – storm, dimma, hård sjö – är Andreas aldrig rädd.
– Vi har en bra utbildning och vi övar mycket. Säkerhetsmedvetandet är högt.
Svårast är kombinationen av hård vind, hög sjö och små fartyg.
– Särskilt segelbåtar är svåra, i hårt väder. Masten blir ju som ett basebollträ, när den gungar fram och tillbaka, säger Andreas.
– Vid sådana tillfällen kanske jag sätts ner i närheten av båten i stället, i havet. Och så simmar jag fram och klättrar upp på båten.
– Eller också får personerna ombord hoppa i vattnet, om de har flytväst på sig, så tar jag upp dem därifrån.
Men att ta sig upp i en krängande segelbåt i hård sjö eller i en räddningsflotte, där kanterna är en halv meter höga, är inget man bara gör. Det kräver god fysik och teknik.
– Vi tränar mycket. Och så gott som varje dag är vi ute och övningsvinschar, ett eller två pass, säger Andreas.
– Medlemmar i Sjöräddningssällskapet ställer ofta upp som frivilliga övningsobjekt. De åker ut med båt, hoppar i vattnet och låter sig vinschas upp.

Ytbärgaren Andreas med sin familj

Hela familjen i pappas virkade mössor

Virkningen ägnar sig Andreas framför allt åt på kvällarna, efter middagen. Då tar han fram ullgarnet och virknålen.
Andreas använder en ergonomisk nål, som är försedd med gummi och är lite tjockare än en vanlig nål.
– Det är skönt att ha något i händerna. Jag blir lite rastlös annars. Jag stickar alltid samma mönster och med samma garn. Jag varierar bara storlekar och färger.
Andreas har virkat mössor till alla i den närmaste familjen, till några av barnens kamrater och till andra vänner och släktingar.
Han har också skänkt mössor till scoutföreningar och olika välgörenhetsorganisationer.
– I mina döttrars skola kan jag ibland se barn med min helikoptermössa. Då vet jag att de har vunnit i något mösslotteri. Det känns roligt!
Ingen i Andreas närmaste omgivning har dock tagit upp tråden. Hans fru försökte, men hon gav upp efter den första mössan.
– Man måste ha tålamod och fortsätta även när resultatet inte blir bra. Mina första mössor såg hemska ut, ibland virkade jag för hårt, ibland för löst, erkänner Andreas.
Andreas har fått flera påstötningar om att han borde sälja sina mössor via nätet.
– Aldrig! säger jag. Så fina är mössorna inte. Jag nöjer mig med att virka och ge bort.
Andreas tycker att fler borde göra som han och börja virka.
– Det är bara att prova, sätt i gång! På nätet finns garner och beskrivningar och man kan starta med något enkelt.
– Börja gärna med att gå in i en garnaffär. Tanterna som jobbar där är väldigt kunniga och generösa med goda råd.

Av Ussie Hjelm Foto: Jan Oscarsson

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons