Annons

Före detta livstidsfången Annika Östberg: ”Än i dag ångrar jag det som hände”

Hon satt 28 år i amerikanskt fängelse. Men sedan maj 2011 är Annika Östberg, 63, en fri kvinna. Numera njuter hon av varje dag i frihet. Med sina hundar och sin "vänbo".

Så lever livstidsdöma Annika Östberg idag

Så lever före detta livstidsdömda Annika Östberg idag!

Vi träffar Annika Östberg i hennes husbil, som denna dag står parkerad strax utanför Helsingborg.
Dagen innan vårt möte har Annika hållit ett föredrag om sitt liv, inför en fullsatt bibliotekssal.
Annikas älsklingar – hundarna Tasha och Ebba – har precis varit ute och blivit morgonrastade av Thomas Persson, Annikas ”vänbo”.
– Thomas och jag bor tillsammans i Bergvik utanför Söderhamn, men vi är inte ett par, berättar Annika.
– Vi tar hand om hundarna, umgås och kuskar land och rike runt. Utan Thomas skulle jag inte klara mig.
Annika och Thomas träffades på Bastakollektivet – i Nykvarn, söder om Stockholm – dit Annika kom när hon slussades ut från kvinnofängelset Hinseberg.

Fick avslag på fem nådeansökningar

Annika, 63, har ont i höften och går med käpp ibland, men det hindrar henne inte från att ta långa promenader med hundarna.
– Jag njuter av att kunna gå vart jag vill – och att kunna gå rakt fram. I rastgården, på fängelset, kunde man nästan bara gå i cirklar.
– Det är sådana småsaker som jag uppskattar, varje dag. Och hundarna är mer än hundar, de är bevis på att det finns mirakel.
Annika satt 28(!) år i amerikanskt fängelse, dömd för medverkan i två mord.
– Det var min dåvarande pojkvän som sköt båda männen, men i USA anses man vara lika skyldig som förövaren om man var med på brottsplatsen.
Fem gånger fick Annika nej på sina nådeansökningar. Och efter varje avslag lyckades hon kravla sig upp ur det mörker som följde.
– Jag insåg att jag måste ta dag för dag och ett steg i taget. Och så har jag levt sedan dess.
– Alla kan ta sig ur det djupaste mörkret bara man tar just ”ett steg i taget”.

Hade en trygg och bra barndom

Att Tasha och Ebba är Annikas ögonstenar behöver man inte tveka en sekund om. Hundleksaker och kärlek yr i luften i husbilen.
– De sista åren i fängelset arbetade jag med att utbilda servicehundar. Det var underbart att få ta hand om hundarna inne på fängelset, men att behöva skiljas från dem var inte kul. Det var lika svårt varje gång.
– Nästan det första jag gjorde, som fri, var att köpa en alldeles egen Golden retrievervalp. Det blev Tasha och Ebba är hennes dotter, säger Annika och kramar om sina älsklingar.
Annikas liv började i Stockholmsförorten Hässelby, där hon växte upp med en ensamstående mamma i en liten etta.
– Jag hade en underbar, trygg barndom och det är jag lycklig och tacksam för, säger Annika.
– Men när jag var elva år träffade min mamma en amerikansk man, på hotellet där hon jobbade extra.
– Mamma, som var van att slita för att få allt att gå ihop, blev bländad av den nye mannens uppvaktning.

Började med droger redan som 13-åring

När Annika var elva år fick hon säga farväl till släkt och kompisar och flytta till USA.
Mammans nye man var välbärgad. Annika sattes i en dyr privatskola och flyttade in i ett stort hus med swimmingpool.
– Jag kände mig totalt utanför från första stund. Jag var lång, jag var annorlunda och jag pratade konstig engelska.
– Men så träffade jag en, i mitt tycke, supercool kille… Tyvärr introducerade han mig till droger när jag bara var 13 år.
Från att ha varit en vanlig skolflicka i Sverige, förvandlades Annikas liv till katastrof på bara några år.
Annika började gå på gatan, hon knarkade och hon rymde hemifrån. Och så blev hon gravid, som tonåring.
– Jag vågade inte ta mig till sjukhus, så jag födde min son hemma hos vänner.
– Jag minns hur hel jag kände mig, när jag höll den lille pojken i famnen första gången. Det var ”han och jag mot hela världen”.
– Jag kallade honom Sven, eftersom det var det närmaste jag kunde komma meningen ”jag är svensk”.
– Jag var drogfri när jag var gravid, men efter en tid föll jag dit igen. Sven bodde hos sin pappa och jag drev runt och levde allt mer destruktivt.

Skulle sälja ett parti stulet kött

Så kom den ödesdigra kvällen 1981, då Annika och hennes dåvarande pojkvän Bob skulle sälja ett parti stulet kött till en restaurangägare som Annika kände.
– Det blev bråk om något. Jag hörde ett skott och insåg att min pojkvän hade skjutit restaurangägaren.
– Bob skrek åt mig att vi måste fly och jag gjorde som han sa.
Paret körde norrut i Kalifornien, men efter ett par timmars bilkörning fick de punktering och blev stående utmed vägen.
En polisbil dök upp och en polisman klev ur bilen för att höra om paret behövde hjälp.
Annika berättar:
– Jag satt inne i vår bil. Jag minns än i dag att jag upplevde det som om allt ljud försvann. Det var som en film, där kameran hade zoomat in polisens gröna polisskjorta.
– Jag kunde se varenda textilfiber i tyget och plötsligt började skjortan färgas av svarta prickar, som växte. Och jag insåg att det var blod.
– Sedan kom allt ljud tillbaka med full kraft. I det ögonblicket förstod jag att min pojkvän hade dödat även polismannen.

Planerade sin begravning noga

Paret flydde vidare, men åkte fast redan samma kväll.
Annika hamnade på häktet och placerades på The Death Row, den avdelning där de intagna väntar på sin avrättning.
– Vaktarna var vänliga nog att informera mig om att döden skulle bli plågsam… De förklarade att avrättningen sker med hjälp av en cyanidkapsel, som utvecklar en gas som fräter sönder lungorna.
– Jag planerade min begravning i minsta detalj. Bland annat skrev jag att inte ett hårstrå skulle bli kvar på amerikansk mark.
Annikas pojkvän föregick domen genom att begå självmord i sin cell.
Annika betonar och berättar med sorg i rösten att hon ångrar det som hände – varje dag. Två familjer miste sina kära och den vetskapen måste hon leva med livet ut.
– Jag har till slut förlåtit mig själv. Eller rättare sagt, jag har överlåtit till Gud att eventuellt förlåta. Och när jag var som allra djupast nere kände jag att jag fick förlåtelse.

Saknar vännerna från fängelsetiden

Annikas straff fastställdes till ”mellan 25 år och livstid” och Annika flyttades till ett stort kvinnofängelse.
– Om jag skötte mig skulle jag kunna komma ut efter tolv år, fick jag veta. Men ganska snart insåg jag att det inte gäller för en polismördare.
Åren gick och Annika vande sig vid fängelselivet.
– Fängelset var byggt för 800 fångar, men som mest vi över 3 000. Det var en tuff värld, med olika konkurrerande gäng.
Hur konstigt det än kan låta saknar Annika många av sina vänner från fängelsetiden.
– Vi behövde inte föreställa oss för varandra, eller låtsas vara förmer än vi var.
– Vi var redan längst ner på botten och det enda vi hade att komma med var den vi var. Det kan jag sakna i dag, när jag lever i värld som mest består av yta och prylar.

Tog heroin – för att glömma sonens död

Ett fruktansvärt hårt slag drabbade Annika när hon fick beskedet att hennes son Sven dött i en bilolycka, bara 15 år gammal.
– Mina vänner hjälpte mig på det enda sätt de kunde. De gav mig heroin, så att jag skulle glömma.
– Under några år satt jag fast i missbruket igen. Men jag har varit drogfri sedan 1989.
Hemma i Sverige var det många som följde Annikas mammas kamp för att få sin dotter flyttad till Sverige, men det blev nej gång på gång.
– Offrets anhöriga har alltid sista ordet och i det längsta ville de inte att jag skulle flyttas till Sverige, berättar Annika.
Men så kom, till slut, frihetens dag. Annika fick veta att hon skulle få förflyttning till ett svenskt fängelse.
– Jag trodde inte riktigt på det, förrän vi var utanför amerikanskt luftrum. Innan dess såg jag framför mig hur det skulle komma amerikanska stridsflygplan och tvinga oss tillbaka…

Beredd på att mötas av hat

Annika placerades på Sveriges enda kvinnofängelse, Hinseberg, strax utanför Örebro.
– Hinseberg var något helt annan än ett amerikanskt fängelse. I USA fick vakterna inte ha någon kontakt med fångarna, utöver det rent praktiska. Inne på avdelningarna var det gängen som bestämde.
– På Hinseberg var jag omgiven av grönska, jag kunde se träd och blommor. På min allra första permission hade jag en picknick vid en liten sjö, som jag hade sett från mitt cellfönster.
– När jag och kriminalvårdarna gick för att handla i den lilla byn, som låg i närheten av anstalten, kom en äldre kvinna fram mot mig. ”Jag känner igen dig”, sa hon och jag tänkte ”okej, nu börjar det”.
– Jag var beredd på hatet som jag skulle få höra, men så sa hon ”jag är så glad att du är tillbaka i Sverige”.
– De där orden gjorde mig så lycklig och de flesta personer jag möter är underbara.
– Alla människor kan ändras och alla kan hamna i hemska omständigheter. Jag har lärt mig att lita på att livet alltid kan bli bättre, även om du inte tror det i dina mörkaste stunder.
– Och kom ihåg att ett enda leende kan rädda livet på en annan människa.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

Text: Birgitta Forssell
Foto: Stefan Lindblom och TT 

Läs också:

Marias mardröm i Afrika: ”Min man mördades av presidentens folk”

TV-aktuella Anne Lundberg miste både far och farfar i självmord

Monika, 72: Tjuvarna förstörde pappas sista år i livet

 

LÄS OCKSÅ


Kommentera

 


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…