Annons

Annons

Lotta, 48: Kan vi klara en skilsmässa?

Lotta och hennes man har två barn med diagnos, vilket tar mycket kraft från relationen. Nu har Lotta blivit kär i en annan men undrar om hon klarar av en skilsmässa mitt i detta.

Skilsmässa

Klarar jag och barnen att gå igenom en skilsmässa?

Vi har varit gifta i tjugo år och har tre barn. Vi var väldigt kära i början och kunde väl aldrig ana att livet skulle bli så jobbigt som det blev. Vi fick ganska tidigt en dotter och allt var frid och fröjd. Vi var ganska jämställda och delade på både hem, barn och jobbtider. Det fungerade bra mellan oss. När vårt nästa barn, en pojke, kom blev det krångligare. Han hade kolik och ingen av oss sov på nätterna. Det blev lite grinigt hemma, men det tog sig igen. Barn tre, också en pojke, var både välkommen och planerad.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

Det var när pojkarna började i förskolan som det upptäcktes att de inte fungerade alls i grupp. Det var oändligt många samtal med personal, andra föräldrar, psykologer och läkare. Så småningom fick båda pojkarna så kallade bokstavsdiagnoser. Den yngsta har fått särskild hjälp med extralärare och stöd. Alla har varit fantastiskt hjälpsamma i förskola och senare skola. Men det är ju ändå jag och min man som haft ansvaret och bekymren med att få vardag och helg att fungera.

Tyvärr har nog vår dotter kommit lite i kläm i allt detta. Hon har mognat tidigt och har tagit på sig ansvaret för sina bröder. Jag vet att hon varit ledsen många gånger på dem men ändå tagit dem i försvar. Hon har kanske blivit mogen lite för tidigt.

Problemen med våra söner har inte fört mig och min man närmare varandra på senare tid. Tvärtom. Vi har inte haft tid eller ork att vara på tu man hand. Vi har bara barnen gemensamt och vi smågrälar ofta. Vardagen har helt malt sönder kärleken.

Nu har det otroliga hänt att jag blivit förälskad i en kollega, vi är båda lärare. När jag berättade det för min man blev han inte ett dugg förvånad. Kanske har han också en annan, fast han förnekar det. Men att ta det så lugnt? I alla fall har vi bestämt att separera, på prov till en början. Men jag blir mer och mer osäker på om jag gör rätt. Hur ska jag klara livet med barnen ensam delvis, eller med en ny man? Det är inga ”lätta” barn. Ändå har jag ju inga känslor alls kvar för min man, annat än möjligen vänskapliga. Det har den nya förälskelsen visat mig. Men jag vet inte om jag vågar ta steget. Kan det finnas en väg tillbaka? Hur i så fall? Jag känner mig utbränd och slut.
/Lotta

Provseparera och fundera – men blanda inte in nya

Anne-Marie Furhoff, familjerådgivare
Du och din man har utifrån en tvingande nödvändighet bara fått ägna er åt föräldrarollen och därmed inte orkat underhålla er kärlek. För att kärlekskänslorna ska bestå behövs ständig påfyllning av fysisk och psykisk närhet och förtrolighet. Att du har blivit förälskad i en annan man säger att det är något avgörande viktigt som du och din man just nu inte har tillgång till i er relation. Men förälskelsen i sig hindrar dig tyvärr också att undersöka de underliggande känslorna för din man.
Med de påfrestningar ni fortfarande har kring barnen så kanske detta att flytta isär på prov inte är helt fel. Ni har ju rent lagmässigt en betänketid på sex månader innan ni kan få ut en skilsmässa. Under den tiden är det viktigt att ni känner efter vad ni faktiskt vill med varandra. Då är det också klokt att inte vidta några andra större förändringar som till exempel sälja bostad eller dylikt. Det allra viktigaste är att inte blanda in någon tredje person utan låta det vänta till skilsmässan i så fall är ett faktum.
Du och din man skulle säkert ha nytta av samtal på familjerådgivningen för att bearbeta er gemensamma historia och lättare se vad som är bästa lösningen.

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…