Annons

Annons

Malin: Jag stretchade bort min hälsporre!

Malin Lundskog drabbades av hälsporre.

Efter att ha sprungit sitt första maraton hoppade Malin Lundskog in i bilen och åkte direkt ut i Europa på semester. När hon några dagar senare på hotellrummet skulle gå till köket så kunde hon inte stå på foten.
– Jag förstår varför det heter hälsporre, för det kändes som om någon stack mig rätt upp i hälen. Det gjorde fruktansvärt ont, berättar Malin Lundskog, 46.Att springa är Malins ventil, hennes liv och hennes syre. Om hon inte får springa ute i skog och mark blir hon grinig och arg och familjen får stå ut med både ett och annat. Nu kunde hon inte springa, hon hade fruktansvärt ont i sin häl och visste inte varför och det gjorde inte saken bättre.

Annons

– Först trodde jag att jag gått på någon sten på stranden eller något liknande. Men det gick inte över och gjorde så jäkla ont. På morgnarna hoppade jag omkring på tå här hemma, säger Malin.
Hon googlade givetvis på sina symtom och ganska snabbt läste hon sig till att det nog var hälsporre, eller plantar fasciit som det heter på läkarspråk. Men vad skulle hon göra åt det?
– Jag kände mig så fånig. Herregud, lite ont i hälen och jag tänkte skärp dig nu. Men det gjorde så ont hela tiden och springa kunde jag inte. Till slut gick jag till en kiropraktor som ganska snabbt konstaterade hälsporre, säger Malin.
Hälsporre uppkommer när senan som går från främre trampdynan bak till hälen blir stel och orörlig och då får man ont bak i hälen. Malin fick stretchövningar som hon skulle göra flera gånger om dagen.
– Jag lade en hög med böcker framför mitt höj – och sänkbara skrivbord på jobbet, så när jag stod upp och jobbade så stod jag och stretchade samtidigt. Jag masserade under foten och jag fick inlägg i skorna med en urgröpning under hälen så jag kunde gå någorlunda normalt i skor. Och inomhus hade jag skor på mig hela tiden, annars kunde jag inte gå, säger Malin.
Det tar tid att bli av med en hälsporre och i Malins fall tog det nio månader att ens kunna försöka komma ut i spåret igen. Under de nio månaderna så tränade hon spinning men det var inte samma sak och humöret påverkades negativt.
– Jag som är van att vara ute så mycket i friska luften och i naturen blev låg och grinig av att inte kunna vara det alls. Jag slutade äta bra, för det kändes helt onödigt om jag ändå inte skulle träna. Träning och mat hänger ihop för mig. Så det blev en ond spiral och det var väldigt jobbigt, säger hon.
Hon stretchade mycket och ofta och till slut så kunde hon försöka sig på en liten runda ute i skogen. Och långsamt kunde hon utöka längden på träningen.
– Det var så skönt! En känsla av att wow – jag kan! Jag njöt verkligen av att vara ute igen, säger hon.
Hon vill aldrig ha tillbaka hälsporren för det var en otroligt jobbig och påfrestande tid men hon har lärt sig något på vägen.
– Jag är mycket mer ödmjuk inför att det faktiskt kan hända saker och att det kanske inte alltid är så lätt att ta sig tillbaka. För mig var det bara långsamt, segt, ont och jobbigt men idag är jag otroligt tacksam för att jag kan springa igen. Och jag är jätteduktig på att stretcha nu, skrattar Malin.

Av Jessika Devert Foto Anna Edlund

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…