Annons

Annons

Marias mardröm i Afrika: ”Min man mördades av presidentens folk”

På bara några timmar kraschade Maria Azcarate Stevens liv. Hennes make David kidnappades på deras tobaksfarm i Zimbabwe och mördades. Nu är hon tillbaka i Sverige och har skrivit en bok om dramat.

Situationen på tobaksfarmen hade med tiden blivit allt osäkrare och farligare. I 
bilen på väg hem från en påsksemester med de fyra barnen ringde Maria Azcarate Stevens flera gånger hem till maken David utan att få svar.
Till slut fick hon tag på en en vän som uppmanade Maria att åka hem till en familj en bit ifrån de egna ägorna. ”Fråga inte, gör det bara!”, sa vännen.
Herregud, nu har något riktigt allvarlig hänt David! tänkte Maria. De visste ju att någonting kunde hända. De hade blivit varnade.
– Veckan innan hade en annan vit farmare torterats svårt av regeringens styrkor och de hade sagt till honom: ”Näst på tur är David Stevens!”, säger Maria Azcarate Stevens när Året Runt träffar henne.
– Vi hade faktiskt skaffat oss en räddningsplan. Resväskor med kläder till oss alla för några nätter stod klara, och det fanns tänger i bilarna så att vi kunde klippa sönder stängslet och ta oss ut bakvägen. Jag löptränade också med tunga vikter på axlarna, för att orka fly med våra tvååriga tvillingar i famnen.
Maria och barnen stannade till hos familjen som hon uppmanats att göra och där dök den ena efter den andra skräckslagna farmarfamiljen upp. Det var kaos i området och ingen visste exakt varför. Och vad hade hänt David som var försvunnen? På kvällen när en av Davids kompisar vände sig mot Maria förstod hon direkt att det som inte fick hända hade hänt:
– Jag blev alldeles galen och bara skrek: Nej, nej, säg inget, jag vill inte höra någonting, jag vill inte veta någonting! Tyst! Prata inte med mig! Jag förstod ju att någonting fruktansvärt 
hade hänt, att David nog också hade blivit torterad. Men inte att han skulle ha skjutits till döds …

Annons

Allt gick förlorat

Maria Azcarate Stevens kommer aldrig att kunna skaka av sig tragedin den 14 april 2000. Dagen då livet ställdes helt på kant. Allt som hon hade byggt upp under nästan 20 år gick förlorat på bara några timmar. Hennes livs kärlek, David Stevens, agronomen från Sydafrika, han var inte längre i livet. Och hon hade heller inget hem längre.
Om detta, och livet både före och efter, skriver Maria Azcarate Stevens i den nyutkomna boken Min afrikanska farm.
Där får vi veta att hon och David Stevens träffades i början av 1980-talet när hon arbetade med bistånd i Zimbabwe.
Tillsammans byggde de upp Arizona Farm i östra Zimbabwe mot gränsen till Moçambique. Tobaksfarmen gav arbete åt 300 svarta arbetare och försörjning åt 75 familjer under den ekonomiska kraschen.
Att skriva sin historia har varit ett sätt för Maria att bearbeta 
händelserna. Hon har under årens lopp fått många erbjudanden från bokförlag över hela världen, men tanken mognade först när hon flyttade hem till barndomsstaden Eskilstuna för fem år sedan, efter att ha bott i både Storbritannien och Spanien.
– Först ville jag bara dokumentera allt för barnen. Men jag har förstått att det fortfarande finns ett intresse för det jag har varit med om. Jag tror inte på att gå till psykolog och har därför inte pratat och bearbetat så mycket på det sättet, utan jag har haft det inom mig och tagit tårarna när de har kommit. Under arbetet med boken grät jag mycket, säger Maria.

Hade ögonen på honom

David Stevens kidnappades hemma på farmen och några timmar senare sköts han ihjäl på en lokal polisstation. Eftersom David var vit farmare och dessutom starkt politiskt engagerad – han ivrade för mer demokrati och en ny jordbruksreform – 
hade president Robert Mugabe ögonen på honom. Upproriska vita människor var det värsta Zimbabwes diktatoriska ledare visste.
Mordet blev en världsnyhet. David Stevens var den första 
vita farmaren som Mugabes underhuggare mördade. I slutet av 1990-talet hade Zimbabwes ekonomi fallit kraftigt och för detta fick de vita farmarna betala när tiotusentals veteraner från 1970-talets inbördeskrig slutligen krävde den mark och de 
andra tillgångar som hade utlovats. Krigsveteraner fick betalt av regeringen för att hålla ögonen på farmarna.
– En kväll innan mordet när vi var borta blev en av våra arbetares döttrar våldtagen av ett gäng krigsveteraner. Det blev jättebråk på vår farm och David ville reda ut allt. Men polisen var inte på vår sida, förstås. Så när de inte ville komma till farmen åkte han och hämtade dem så att allt kunde dokumenteras, berättar Maria Azcarate Stevens.
Att de en vecka tidigare hade ett reportageteam från Dagens Nyheter på farmen gjorde inte stämningen bättre.
– Många journalister, som ville skriva om vår tobaksodling och om hur det var att leva som svensk i Zimbabwe, kom till oss genom åren. Den här gången blev stämningen väldigt fientlig. Ockupanterna trodde att Dagens Nyheter ville kolla upp något politiskt. Representanter från oppositionspartiet MDC, Movement for Democratic Change, sa åt oss att ligga lite lågt.

”Skjut inte mer!”

När fem av traktens farmare upptäckte att David Stevens 
hade kidnappats följde de efter till den lokala polisstationen. Också de greps och blev precis som David svårt torterade av polisen. David sköts sedan till döds framför ögonen på sina kompisar.
– De andra klarade sig tack vare att en gammal svart tant hade hört skotten och klev in på stationen: ”Vad håller ni på med? Skjut inte mer, de är ju de snällaste farmarna i hela området! Och dem ni köper getter av”, berättar Maria Azcarate Stevens.
Sedan kommer hennes tårar igen. Vid vissa minnen svider smärtan ständigt som piskrapp.
– Jag såg aldrig Davids kropp efteråt. Men de andra … Huvudena var helt sönderslagna och öppna, och alla revben var krossade, de var så otroligt grymt misshandlade och torterade … De lastade upp Davids döda kropp på ett bilflak och de andra fem ovanpå honom och dumpade av allihop ute i bushen… Två av de fem som överlevde kröp flera kilometer till en gård och larmade.
Dramat utlöste kalabalik i området. Folk flydde för sina liv alltmedan gård efter gård konfiskerades.
Omvärlden reagerade starkt på mordet på David och dess följdverkningar, och kraftfulla FN-sanktioner sattes in mot den zimbabwiska regeringen.
Maria har inte återsett Arizona Farm. Det närmaste hon har kommit sitt gamla hem var när hon smugglades in i Zimbabwe och flög helikopter över området med ett reportageteam från engelska BBC.
– Jag vill aldrig åka tillbaka till Zimbabwe. Inte för att jag är rädd, Mugabe har nog glömt bort mig … Jag vill helt enkelt inte röra vid för många dåliga minnen.
I nästan tre år stannade Maria i Zimbabwes huvudstad Harare innan hon flyttade till Storbritannien. Hon blev känd som änkan som slogs för upprättelse för sin man och figurerade ofta 
i internationella medier.

Stöd från hela världen

Oppositionspartiet MDC ordnade med säkerhetsvakter åt Maria dygnet runt. Försörjningen klarades genom Davids livförsäkring och stöd från andra lantbrukare från hela världen via Zimbabwes farmarorganisation.
– Mycket tack vare barnen klarade jag mig ganska bra 
psykiskt. För jag såg alltid till så att de inte stressades eller pressades av det som hade hänt. Vi blev lämnade med det vi hade på oss och jag var tvungen att vara stark. Samtidigt fick jag styrka i att jag följde Davids väg och slogs för att skydda de vita farmarna, säger Maria Azcarate Stevens.
– Det enda jag ångrar i dag är att jag åkte iväg och lämnade David ensam på farmen. Om jag varit kvar hade vi förstått att någonting var fel. Vi hade nog stuckit från farmen, med barnen, hundarna och katterna. Men om vi sedan hade blivit infångade, det vet jag inte…
2012 flyttade Maria Azcarate Stevens tillbaka till Sverige och Eskilstuna. Efter så många år 
utomlands saknade hon svensk kredithistoria och det var svårt att etablera ett nytt liv. Först fick hon hyra boende i andra hand och vad gällde jobb var det kalla handen. Hon var tvungen att starta eget och gav sig in i livsmedelsbranschen som försäljare av korv samt franska och italienska matprodukter.

Drabbades av depression

Att komma in i det svenska samhället var en kamp och hon kände sig ensam. Till slut drabbades hon av en depression.
– Det var som att allt det som hände mig i Zimbabwe kom ifatt mig.
Möbler i hennes lägenhet påminner om livet i Afrika. En byrå, några stolar, ett par elefantskulpturer i ek, som några vänner tog hand om efter att farmen 
hade plundrats. I hallen hänger ett porträtt på David. Han blev bara 48 år och askan efter honom ströddes ut i havet utanför Kapstaden i Sydafrika. Maria och barnen reste dit för elva år sedan för att träffa sina släktingar och genomföra ceremonin.
– Innan dess var urnan med oss hela tiden. Den stod alltid på någon hylla där man lätt kunde se den. Tragedin med David har gjort mig hårdare och cynisk, jag tror inte längre lika mycket på människan, säger Maria Azcarate Stevens.
Det ställer också till det i kärleken. Efter livet med David 
har Maria haft några förhållanden.
–Men det har varit knepigt. Frågan är om jag kommer att lyckas. Men hittar jag ingen livspartner igen så klarar jag mig. Det finns så många människor att prata och umgås med.
För ett antal år sedan fick Maria ett samtal från en engelsk journalist som hade intervjuat mannen som sköt ihjäl David.
– Mördaren ville träffa mig. Men aldrig i livet, sa jag. Han ska aldrig kunna komma till mig och be om förlåtelse. Han ska också leva med och lida av det som hände i hela sitt liv.

Av Hasse Gänger
Foto: Thomas Hjertén 

Läs också:

Jag skickades iväg till en oviss framtid i ett främmande land

Lilians son hittades mördad på årets första dag

Dottern Trez blev mördad: Sorgen tar aldrig slut

 

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…