Annons

Annons

Maria Johansson ärvde talangen för boxning av pappa Ingo

Annons

ingo 

Precis som pappa Ingo har Maria Johansson, 49, boxats. Och hon har ärvt hans styrka. Men utan en annan stark man hade världsmästarbältet inte längre funnits till allmän beskådan på Idrottsmuseet i Göteborg

Det är inte många som vet vem Maria Johansson, 49, i Härnösand är. Och det tycker Maria är skönt.

– Min pappa hade heller inget behov av att visa upp sig, säger hon under ett av sina sällsynta västkustbesök. Pappa ville bli världens bästa boxare och han blev det. Resten är ointressant för både honom och mig…

Till och med Charlie Chaplin bad om tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johanssons autograf. Men i Marias ögon var Ingo en enda stor, snäll pappa nallebjörn.

– De enda idoler jag har haft är ABBA, skrattar hon. Vid ett tillfälle bodde pappa, min bror Patric och jag i en lånad våning i Stockholm. Jag blev förkyld och fick hög feber. ”Kan jag göra någonting för dig?”, undrade pappa oroligt. ”Ja, jag vill träffa ABBA”, snörvlade jag.

Ingo ringde Stikkan Andersson, mannen bakom det svenska musikundret. Efter samtalet slog han sig ned vid sjuksängen, tog Marias hand och sa: ”ABBA är inte i Sverige just nu, men Stikkan hälsar att du skall krya på dig!” Annars är det fiskestunderna i Bohuslän som Maria allra helst drar sig till minnes. Hennes farmor och farfar hade ett hus i Grundsund och de hade sommarstuga på Gåsö. Pappa Ingemar och hon kunde vara ute och fiska i timtal. De lade nät, ryssjor och hummertinor.

– På den tiden hade pappa en ängels tålamod. Han kunde sitta hela dagarna på altanen och rensa fisk eller pilla fram de bästa bitarna ur krabborna som vi fångat. Det är i den miljön jag ser pappa, när jag tänker tillbaka. Jag ser hur han sitter där på altanen, med glasögonen nedkasade på nästippen, lycklig och fullt koncentrerad på det han håller på med.

Men Maria minns också en obehaglig fisketur, i Florida, USA, där Ingo under många år ägde och drev ett motell.

– Vi befann oss ganska långt från land när det plötsligt kom upp en jättelik råtta ur maskinrummet. Jag skrek. Mamma Birgit skrek. Ja, jag tror till och med att brorsan skrek högt. Pappa fick tag på en båtshake och lyckades efter många om och men fösa det vildsvinsliknande monstret över bord.

Jätteråttan sjönk, men kom snart upp till vattenytan igen. Förvirrad såg den sig omkring innan den frustande började simma mot land.

– Då fick vi alla dåligt samvete, ler Maria. Det var ju djurplågeri. Pappa fiskade upp råttan i en fiskehåv. Sedan körde vi in till stranden och släppte den där. Det där äventyret pratar mamma och jag fortfarande om ibland…

En boxare till i familjen

Ingo var inte bara snäll, han var också oerhört händig.

– Det är nog inte många som vet att han sydde sina egna skjortor, säger Maria och fortsätter: Teknisk var han också. Han kunde laga allt möjligt med prylar som ingen annan kom på att sätta ihop. Han sparade på allt. Förr eller senare kunde det komma till användning, hävdade han. Den där skrot-nisse-genen har jag ärvt, till stor irritation hos min gubbe!

Styrkan har Maria också fått ärva av sin pappa. När hennes son Joakim var sex år och dottern Sofia ett år vann Maria tävlingen ”Stöllarycket” genom att lyfta en 85-kilos havresäck på Tånga marknad. Och 1999 – på en tävling i Trollhättan – korades hon till Sveriges näst starkaste tjej. I den vevan ville sonen Joakim träna karate eller judo, men det fanns bara en boxningsklubb i Vårgårda, där de då bodde. Så det fick bli boxning. Och när Joakim tränade körde Maria på lite själv för skoj skull.

Det var aldrig tänkt att bli så allvarligt som det blev.

– Pappa var väl ingen motståndare precis men mamma avskyr boxning, konstaterar Maria. Hon var inte glad när jag for till Las Vegas…

I dag kan Maria tycka att det var synd att hon inte började boxas tidigare.

– Barnvagnskörning var ju i princip den enda träning jag ägnade mig åt före 34 års ålder. Nu blev det bara två stora matcher, men jag var trots allt rankad tvåa i världen. Jag skall inte klaga!

När Alzheimer tog över Ingemar Johanssons liv förändrades hans personlighet.

– Vi förstod först ingenting, säger Maria. Plötsligt kunde pappa bli vansinnigt arg. Om någon tog parkeringsrutan som han tänkt ställa sig i bokstavligen exploderade han. Det var riktigt kusligt…

ingo

 

Maria tillsammans med Lennart Hero som köpte Ingosamlingen och skänkte den till Idrottsmuseet i Göteborg

Sina sista fem år tillbringade Ingo på Bedagården i Onsala.

– Där hade han ett eget rum med trevlig utsikt. Han blev mycket väl omhändertagen. Personalen var fantastisk. Jag besökte honom veckan innan dog. Då kände han fortfarande igen mig. Men det var jobbigt för oss båda. Pappa ville inte att jag skulle se honom i det skicket och jag ville minnas honom som han var.

Dagen efter begravningen flyttade Maria till Härnösand.

– Jag är yngst av Ingos sex barn, säger Maria. Patric, som är min helbror, har jag någorlunda regelbunden kontakt med. De andra syskonen har jag bara träffat i samband med bemärkelsedagar och liknande. Jag kan inte påstå att jag känner dem.

Under en period såg det ut som om världsmästarbältet, OS-medaljen från 1952 och de andra dyrgriparna som efter Ingos bortgång förvarades på Idrottsmuseet i Göteborg skulle hamna i privata samlares händer. Det var då ICA-handlaren Lennart Hero, 65, levde upp till sitt prestigefyllda efternamn. Liksom så många andra satt han klistrad vid radioapparaten den där juninatten 1959 då Ingo knockade Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York.  Som ung beundrade han också Ingos Excalibur av 1968 års modell.

– Den stod ofta parkerad i närheten av Näckrosdammen i Göteborg, minns Lennart. Ibland såg jag Ingo där också och några gånger hade jag även glädjen att prata lite med honom.

Lennart Hero är en riktig hjälte

När Lennart långt efter Ingos död läste i Göteborgs-Posten att en familjefejd var under uppsegling reagerade han väldigt starkt. Han sa till sin sambo att det där måste de försöka göra något åt. Han köpte Ingosamlingen för 2,5 miljoner och donerade den till Idrottsmuseet.

– Det har jag inte ångrat för en sekund. Nu har barnen fått ut sitt rättmätiga arv och allmänheten kan fortfarande se grejerna!

På köpet har Lennart fått en vän för livet i Maria.

– Sådana här grejer skall inte förvaras i privata bankfack, säger Maria när hon provar sin pappas favoritring med en diamant från hans Hickorybälte i 14 karats guld.

– Ringen är så otroligt mycket pappa, fortsätter hon. Tänk vilka kraftiga fingrar han hade. Ringen sitter löst på mitt tjockaste finger. Pappa hade den på sitt lillfinger!

Ingos fantastiska Excalibur finns numera på Bynanders Motormuseum utanför Svenljunga.

– Den har jag god lust att stjäla, skojar Maria.

Som utbildad arkeolog förstår hon sig på att uppskatta gamla grejer. Men när hon återser sin drömbil inser hon att den också hade mindre angenäma egenskaper.

– Man brände sig lätt på avgasrören när man klev i och ur den här bilen, säger hon. Tro mig: Det gjorde ont!

Ett besök på Västra kyrkogården i Göteborg hinns också med innan Maria flyger hem till Härnösand igen.

– Här vilar inte bara min pappa, utan även hans föräldrar och hans bror Henry, konstaterar Maria när hon sätter en blomma på den enkla familjegraven.

 

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström

 

 

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons