Annons

Annons

Marie-Anne: Kärleken har gjort mig frisk igen!

Som sjuksköterska fruktade Marie-Anne Blondell leukemi och hjärntumör. Och så drabbades både hon och maken. Men Marie-Anne hade en enorm tur och fick en andra chans – även i kärleken.

Annons
Marie-Anne och Lars

Marie-Anne och Lars

För 30 år sedan fick sjuksköterskan Marie-Anne Blondell ont i kroppen.
– Av alla prover som togs visade bara ett att någonting var fel, berättar hon. I dag skulle man ha förstått. Det gjorde man inte då. Dessutom såg jag pigg ut, det fick jag höra många gånger…
I nästan tio år upplevde Marie-Anne att hon kränktes av vården.
– Jag la om kost och tränade allt hårdare, säger hon. Jag gjorde allt man sa åt mig att göra, jag ville ju bli frisk. Men jag blev bara sämre och sämre. Det var en gräslig tid, för mig, min man och för våra fyra barn som då fortfarande var ganska små…
I slutet av maj 1994 firade Marie-Annes föräldrar sitt guldbröllop med pompa och ståt. Trots olidlig värk och sinande krafter hjälpte Marie-Anne sina syskon med det evenemanget.
Och veckan därpå såg hon till så att även sonens studentuppvaktning, med 90 gratulanter, blev en lyckad tillställning.
– Sedan var det stopp, konstaterar Marie-Anne. Jag bokstavligen badade i svett den natten. Och på morgonen kunde jag inte öppna ögonen. Dessutom spydde jag gång på gång.

På Lidköpings lasaretts akutavdelning kunde ingen längre blunda för att Marie-Anne var svårt sjuk.
– Ett benmärgsprov visade att jag hade en medfödd defekt. ”Två kromosomer har bytt bakben med varandra”, förklarade en läkare. Jag hade kronisk myeloisk leukemi – blodcancer.
För Marie-Annes nära och kära kom diagnosen som en chock. Själv kände hon nästan triumf och definitivt stor lättnad. Äntligen fick hon en förklaring till att hon mått så dåligt under alla dessa år. Det stod tidigt klart att en benmärgstransplantation var Marie-Annes enda chans.
– Jag hade tur, säger hon. Fem år tidigare hade man inte kunnat rädda mitt liv. Då hade jag aldrig fått se något av mina barnbarn.
Marie-Annes bror och syster erbjöd sig att donera benmärg. Enbart systern passade.
– Jag var inställd på att överleva, men kunde naturligtvis inte utesluta ett olyckligare scenario, säger Marie-Anne. Jag minns en promenad med min yngsta dotter. ”Om jag dör så vill jag att din pappa hittar en ny livskamrat”, sa jag.

Marie-Anne och Lars hemma i vardagsrummet

Marie-Anne och Lars hemma i vardagsrummet

Cellgiftsbehandlingen och strålningen som föregick transplantationen var oerhört tuff.
– Jag var nog mer död än levande, säger Marie-Anne. Men jag glömmer aldrig den 19 januari 1995 då jag blev pånyttfödd. Jag var helt klar i knoppen när de satte det livgivande droppet på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Radion stod på och just i det ögonblicket spelades en låt med min ungdomskompis Börje Ring
Marie-Anne får tårar i ögonen.
– Börje hade spelat på makens och mitt bröllop också, förklarar hon. För mig som har en stark tro kan det inte ha varit en tillfällighet. Dessutom hoppade bakbenen på kromosomerna rätt. Jag fick en ny blodgrupp!
Om Marie-Anne – som nu är ordförande i Blodcancerföreningen Skaraborg – fått önska något så är det att det funnits resurser att stödja hennes anhöriga bättre.
– Det fanns inte pengar till det då och det finns inte pengar till det i dag, säger hon. Det är en ynkedom, kan jag tycka. Men vi hade tur även där. Vi var en tät familj innan och vi blev ännu tajtare efter det här.

Men den tuffa cancerbehandlingen hade ett högt pris.
– Fyra, fem lunginflammationer om året, säger Marie-Anne. Jag har tappat räkningen på hur många jag är uppe i… För man och barn blev oron stor, de såg mig som en skör porslinsdocka.
För tio år sedan drabbades Marie-Annes make – som dittills varit hälsan själv – av en hjärntumör.
– Som sjuksköterska fruktade jag leukemi och hjärntumör mest av allt, säger Marie-Anne. Visst är det märkligt att jag tvingades uppleva både och?
– För min älskade make gick det oerhört fort, inom ett halvår var han borta. Många sa att jag var stark i sorgen. Jag kände mig inte sådan. Men visst, jag tog på mig ordförandeskapet i samfällighetsföreningen och andra uppdrag. Det var också en överlevnadsstrategi.
För fyra år sedan började Marie-Anne nätdejta med förhoppningen att finna en ny livskamrat.
– Barnen uppmuntrade mig, säger hon. För dem var det väl lite ansvarsbefriande om jag hittade någon.

Han fick inte ha hund, mc eller husvagn

Marie-Anne hade ganska höga krav. Mannen hon sökte fick inte ha hund, motorcykel eller husvagn. Han fick inte heller vara någon dansör. Och helst skulle han vara lite yngre än hon själv.
– De flesta kandidater avfärdade jag redan efter några mejl, berättar Marie-Anne. Andra var jag ute och åt middag med. ”Det är bra morsan”, sa sonen som är frikyrkopastor. ”Du ska inte ta första bästa – prova dig fram!”
I november 2011 fann Marie-Anne änkemannen Lars Lénberg från Nossebro på sajten Solid Love: fem år äldre än hon, med hund, motorcykel och husvagn. Dessutom road av dans!
– Så fort jag såg hans foto klack det till i mig, säger MarieAnne. Och så rök kravlistan. Vi stämde träff på Restaurang Tre Älgar. Det var lyckat och när han fyllde 69 år strax därpå åkte jag hem till honom och gratulerade på födelsedagen.
Till och med hunden Rasmus var en trevlig bekantskap.
– Det där är Lars och jag, säger Marie-Anne och pekar på en bild av ett par på motorcykel.
Husvagnssemester är numera en självklarhet. Liksom dans, minst en gång i veckan.
– Lars lärde mig dansa här nere i gillestugan och på övervåningen i min villa i Lidköping. Jag var lite rädd att grannarna skulle se hur vi höll på…
I augusti 2013 flyttade Marie-Anne in i Lars villa i Nossebro och i november samma år blev det förlovning i Fort Lauderdale, Florida, USA.
– Det var en toppensemester, skrattar Marie-Anne. Och vi har haft fler sådana sedan dess!
– Kärleken har visat sig vara rena dundermedicinen. De få lunginflammationer jag haft sedan jag fick ihop det med Lars har varit lätta att häva. Nu har jag normalvärden på mina vita blodkroppar. Jag är aldrig sjuk!

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström

LÄS OCKSÅ

Spåmannen gav mig modet att lämna allt

Torbjörn från Gävle och Sabah från Pakistan träffades på en konstsajt

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons