Annons
Annons

Måste jag ställa upp för min sjuka väninna igen?

Hur mycket måste man ställa upp som vän? Maggans väninna saknar egen familj och har nu fått återfall av cancer. Men Maggan gruvar sig för att inte orka lika mycket den här gången.

Måste jag hjälpa min vän?

Vi är några väninnor som träffats regelbundet genom åren. Några är gamla arbetskamrater, två av oss är också nära grannar.
Vi har haft stor glädje av vår ”tjejgemenskap” som vi säger och har fortfarande. Vi är alla 60 plus och lite till. När jag skilde mig för ganska länge sedan fanns de där för mig och barnen. Och livet gick vidare.
Så fick en av väninnorna allvarlig cancer för fyra år sedan. Självklart ställde vi alla i tjejgänget upp så gott vi kunde. Vi pratade, hälsade på, följde med på provtagningar och läkarbesök. Vi fixade mat och krattade löv och skottade snö. Hon var verkligen väldigt skruttig och hjälplös. Hon har ingen egen familj, heller inga syskon eller föräldrar i livet. Hennes arbetskamrater var hennes ”familj” brukade hon säga – och så vi då.

Annons

Hon var inte tråkig att hjälpa. Vi skrattade till och med och skvallrade och pratade mycket, även när hon var som sämst av alla cellgifter. Så småningom kvicknade hon till och har levt som så kallat frisk i två år minst. Vi har alla nästan glömt den jobbiga tiden. Jo, inför varje läkarbesök och kontroll har oron hos henne kommit tillbaka förstås, men med bra besked har vi alla förträngt att sjukdomen faktiskt kan komma tillbaka i någon form. Vilket den nu gjort.
Jag är väldigt ledsen för hennes skull. Men orolig också för hur det ska gå och över hur vi ska kunna hantera den här nya situationen.

Eftersom jag levt ensam så länge, barnen är ju stora, och dessutom bor närmast, var det nog jag som omedvetet tog det största ansvaret för att se till att hon fick den hjälp hon behövde, då den förra gången. Men nu vet jag inte om jag orkar på samma sätt. Jag vet ju heller inte vilken prognos eller behandling hon kommer att få.

Jag har själv ledbesvär och är mycket tröttare nu än för några år sedan. Mina barn säger i förebyggande syfte att jag ska tänka på mig själv och min egen hälsa i första hand. Och inte glömma bort att jag har barn och barnbarn som också behöver mig.

Jag tycker hela situationen är så mycket svårare och obehagligare den här gången, mindre hoppfull också. Och det väcker en oro i mig. Tanken på andras och den egna döden kommer så nära. Bara tanken på att följa med på hennes läkarbesök skrämmer mig. Kan jag säga nej om hon ber mig? Jag lider med henne i hennes svåra situation. Men det räcker ju inte.
Jag vet inte hur jag ska kunna hålla en bra balans och ändå vara en hjälpsam och bra vän.
/Maggan

Anne-Marie Furhoff, familjerådgivare svarar:

Samtala öppet om situationen

Det är väldigt påfrestande att vara i en sådan ambivalens som du är i nu, eftersom du inte hittar någon bra lösning. När du vill hjälpa fullt ut, känner du av den bristande orken. Om du låter den bristande orken styra dig så får du dåligt samvete därför att du i grunden vill.

En väg är väl att ni väninnor träffas och pratar igenom den sjuka väninnans behov och vilka möjligheter var och en har i nuläget. I det pratet gäller att du är uppriktig och får de övriga att förstå att de inte kan förlita sig på så stor insats från dig som förra gången.

När ni väl kommit fram till hur ni ska fördela stödet är det dags att berätta det för den sjuka så att hon kan känna sig trygg med vad ni kommer att hjälpa till med. Då blir det också klart för henne i vilken utsträckning hon kan behöva skaffa annan kompletterande hjälp.
För den sjuka väninnan är det viktigt att få känna att er hjälp kommer från hjärtat och inte av plikt. För de flesta blir det kränkande om man känner att hjälpen bara handlar om att omgivningen tycker synd om en.

Foto AOP-IBL

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…