Annons

Annons

Meteorologen Pererik pratar öppet om sin depression

Kort stubin, svårigheter att koncentrera sig och en gråmulen inställning till livet i stort. Till slut blev meteorologen Pererik sjukskriven och försvann från tv-rutan ett tag. 
Med facit hand inser 
han att det bättre att 
säga hur man mår än 
att mörka det.

Pererik Åberg: ”Det är en styrka att våga vara svag”

Pererik på jobbet.

Populäre meteorologen Pererik Åberg, 49, har aldrig haft problem med att öppet prata om hur han mår. Nyligen gjorde han det efter en tids depression. Och responsen blev positiv – men även ledsam:

Annons

– Jag har fått så tragiska mejl från äldre personer som haft det svårt men fått mörka det genom livet. Det var en person som skrev som säkert var pensionär. Det känns så trist att de ska ha behövt leva något slags förljuget liv.

Gilla Året Runt på Facebook

– Men det har inte varit så accepterat att vara ”sjuk i huvudet”. Det beror nog på att omgivningen varit lite rädd. Ser man någon som brutit ett ben är det lättare att relatera till det.

Läs också: Här är landets populäraste TV-meteorolog

I hans egna kvarter hemma i Stockholm har folk ofta stannat honom på gatan och velat prata.

– Det visar sig att flera ju inte mår bra. Då inser jag också att många av dessa personer inte är svaga utan starka. De kämpar trots allt på och gör vad de ska.
För Pererik var livet periodvis gråmulet. Fast vi som var vana vid att se den folkkäre, gladlynte meteorologen på SVT märkte såklart ingenting. Men det gjorde hans familj och arbetskamrater. Det var då han sjukskrev sig. Var borta från jobbet i fyra månader för att hämta kraft. Nu är han tillbaka igen – med glädje och tillförsikt till livet.

– Det var runt påsk förra året som jag själv märkte tydligt att det här håller inte. Men då hade ju min familj, min fru och mina barn, märkt det långt innan. Vi var hemma hos mina föräldrar på påsken och de kände inte igen mig.

Han säger själv att han kände sig ”korkad i huvudet”. Han som älskar att få veta mer om allt, läsa sig till nya saker, kunde inte ens förstå vad han läste.

– Det funkade inte i mitt huvud bara. Och jag hade så mycket jag ville göra, men det gick inte. Jag brukar alltid göra en massa listor på saker jag ska beta av, egentligen ville jag att dygnet skulle ha 28 timmar så jag hann allt. Och jag kunde inte sitta still. Jag kunde inte ens sitta ner och äta middag med mina barn. Jag hade kort stubin och jag var ledsen.

Ett stort stöd

– Nu försöker jag att göra en sak klar åt gången, säger Pererik Åberg.

Vi ses i SVT:s lokaler i Stockholm där Pererik nu är tillbaka på 75 procents arbetstid efter att ha jobbat sig uppåt från 25 procent sedan i januari. Han guidar oss runt i lokalerna och överallt hälsar kollegor hjärtligt.

– Jag fick otroligt bra stöd av min arbetsgivare. Och mina arbetskamrater var väldigt varsamma och respekterade att jag inte orkade ha kontakt. De gick sakta fram.

Nu var det inte första gången Pererik bränt ut sig själv, men först nu han tog varningssignalerna på allvar. Första gången var 2000, andra gången 2008:

– Jag var väl lite naiv och tänkte att sådant händer inte mig. Min fru har sagt att ”hade du varit tjej skulle man kallat dig duktig flicka”.

– Men 2008 började jag prata med en psykolog. Sedan gick hon i pension tyvärr, och jag släppte väl det där lite. Sedan runt julen 2015 hade jag lyckats varva upp mig igen.

Läs också: 5 oväntade saker som kan utlösa en depression

I dag kan han se att prestationen att alltid göra bra saker ifrån sig, både hemma och på jobbet, har gett honom helt fel perspektiv.

– Förr tog jag saker väldigt mycket som kritik, även det som var goda råd. Om någon sa att jag inte skulle hinna med allt jag hade på mina listor, då såg inte jag det som ett vänligt bemötande. Jag kände det nästan som ett påhopp och blev lite irriterad och nästan ledsen.

– Nu inser jag att det var av omtanke.

Drog i handbromsen

Om vi är vana att se Pererik i rutan med ett glatt humör fick kollegorna se en annan sida. Inte en som han är stolt över.

– En del på jobbet tyckte väl att jag var lite snarstucken, kanske att jag muckade gräl lite i onödan. Det var då min psykolog drog i handbromsen, det var i september 2016. Då gick jag till min chef och berättade och fick gå hem på dagen.

Och sakta blev den där gråmulna vardagen bättre och bättre. Stödet hemifrån från hustrun Helene var ovärderligt. Hon har fått dra ett tungt lass, säger han.

– Jag tyckte att jag gjorde jättemycket under tiden jag gick hemma och var jätteeffektiv. Men Helene blev mest irriterad och tyckte att jag skulle ta det lugnt. I efterhand har hon sagt att det faktiskt inte blev så mycket gjort från min sida. Och hon har rätt. Jag inbillade mig att jag var effektiv.

– Så jag fick en otrolig uppbackning hemma. Vi har ju småbarn och barnen har också fått ta mycket ansvar i det här. Inte att de skulle göra saker, men att de har fått förstå att jag inte har varit med i allt. Lillgrabben trodde att jag hade ont i huvudet. Min dotter sa att jag var sjuk i huvudet, men det hade jag ju själv sagt att jag var, säger han och småler.

Senast i påsk ställdes han på prov efter tillfrisknandet, trots att det var trevligheter med familjefirande:

– Jag var hemma hos mina föräldrar och kände då att, nja. Barnen sprang omkring och de är små, föräldrarna är äldre, Helene var med och min syster, ja, det var väldigt mycket och vi var instängda på liten yta och det var dåligt väder, då kände jag av att det blev för mycket. Men då fick jag ut och springa av mig.

Mer av sol

I dag kämpar han med att ta det lugnare och minska på kraven. I vardagen, som han egentligen älskar, finns det nu mer av sol. Han har hittat en strategi.

– Förr sprang jag runt som en skållad råtta och skulle vara tidseffektiv. Men allt blev bara halvgjort. Nu försöker jag göra en sak klar åt gången.

Även om han är öppen med sin depression så har tankarna ändå funnits där att han skulle kunna ses som svag. Men i dag tänker han inte så:

– Visst, jag är svag. Men det ligger en styrka i att kunna säga att man är svag, tycker jag. Det är bättre att säga hur man mår än att mörka det.

Läs också: Jon Henrik Fjällgren: ”En väldigt besvärlig resa hit”

Nu går han regelbundet hos en psykolog, har fått diagnosen återkommande depression, och har fått hjälp att inte falla så djupt ner i dalarna när allt verkar jämngrått.

– Jag har fått mediciner, någon form av lyckopiller antar jag. De hjälper mig att vända snabbt när jag går ner mig, nu kommer jag upp ganska fort mot tidigare.

– Det som är svårt är däremot att jag är en så diplomatisk person. Jag vill vara alla till lags och slits mellan att ordna upp saker om det känns att det blir dålig stämning eller så. Det blir jag väldigt stressad av och klarar inte av.

Nu kan han känna glädje i idrotten igen, och använda den, som att ta en joggingtur eller cykla. Det intresset tappade han under en tid. Nu kan han springa utan att räkna tid, och han kan cykla utan att känna sig jäktad:

– Det har jag hittat tillbaka till. Jag har alltid älskat att cykla, jag blir glad av det. Nu kan cykla till jobbet och ta mig tid att titta på saker. Det kanske tar fem minuter extra. Men det är det värt!■

Hustrun Helene är ett stort stöd.

Mer om Pererik

Ålder: 49 år (fyller 50 
i oktober).
Familj: Hustrun Helene, 45. De träffades på SVT när 
Helene också arbetade där. Barnen Tuva, 7, och Loke, 3.
Bor: Stockholm.
Gör: Arbetar som 
meteorolog på SVT sedan 1997, började som 
meteorologaspirant inom flygvapnet 1990.

Text: Amanda Taawo
Bild: Stefan Nilsson och privat

 

Läs mer om utbrändhet: Jon Henrik Fjällgren: ”En väldigt besvärlig resa”

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…