Annons

Annons

Min dotter ville leva med en kvinna

DET HÄR HÄNDE MIG: Visst hade jag länge anat det men inte tänkt tanken fullt ut. Men så såg jag ett program på tv om två kvinnor som berättade om sin kärlek. Och direkt kom jag att tänka på min dotter.

Min dotter delade lägenhet med sin väninna

Det var en söndagsmorgon då jag tittade på ett soffprogram där två flickor satt och höll om varandra och berättade om sin kärlek. Det svåraste, sa den ena, hade varit innan de fått berätta för sina anhöriga. Det klack till i mig. Jag tänkte på min egen dotter Sofia, som ett år tidigare flyttat till Stockholm från vår lilla stad, endast 18 år gammal.
Någon dag därefter talades vi vid i telefon och det föll sig naturligt att fråga om hon sett programmet. Det hade hon. Allt föll på plats när hon på min fråga om det var så för henne också, svarade: ”Ja, mamma, precis så är det.”
Sedan pratade vi i flera timmar. Det kändes så befriande. Nu var det sagt. Jag insåg hur lättad Sofia måste vara. Hon sa: ”Jag förstod att du anade men jag visste inte hur jag skulle föra det på tal.”
Och jag svarade att jag nog haft mina funderingar men inte ville föregripa händelserna utan hoppades att hon skulle berätta det själv.
”Mamma”, sa Sofia mjukt, ”jag var aldrig orolig för att du inte skulle stötta mig”.
Sofia var som liten vad man kallar en pojkflicka. Pyssel med dockor var inget för henne, hon föredrog vildare lekar, helst tillsammans med traktens jämnåriga pojkar. Alltför flicksöta kläder trivdes hon inte i, så det var aldrig några problem med att få henne att ta över plagg efter bröderna. Jag sökte en förklaring i just detta att hon växt upp tillsammans med två äldre bröder och att hennes två kusiner också var pojkar.
Men när Sofia växte upp blev jag mer fundersam. Hon var en söt flicka som tonåring med sitt tjocka, mörka hår och stora bruna ögon och pojkarna stod i kö. Men det var som om pojkarnas förälskelse i henne inte angick henne. Jag reagerade också på hennes val av väninnor. Jag tyckte helt enkelt inte om dem, de var så annorlunda än Sofia, lite för pojkaktiga i mitt tycke. Än värre var att Sofia, som från början var duktig och ambitiös i skolan, tycktes tappa allt intresse för skolarbetet i högstadiet. Den utbildning till sjukgymnast som hon tidigare talat om var plötsligt ur bilden och direkt efter avslutad skolgång flyttade hon till Stockholm och skulle bo ihop med en flicka hemifrån, en av dem jag inte var så förtjust i. Hon började jobba på ett bageri och vår kontakt var en tid inte den bästa. Det kändes som om Sofia ville vara i fred och söka sig fram sina egna vägar. Jag var naturligtvis orolig, hon var ju bara 18 år.
I efterhand har jag förstått att det var en svår tid för henne, en tid av förvirring och försök att hitta sig tillrätta i tillvaron. Och att flickan hon flyttade ihop med var hennes första lesbiska förhållande.

Annons

LÄS MER: Min pappa försköt min bror

Sofia berättade att hon träffat en ny flicka som hon nu levde med. Till påsk det året kom hon ner tillsammans med Lena, som jag genast tyckte om. Tiden gick och jag började vänja mig vid Sofias annorlunda val av partner. Jag insåg att det nog var tur att hennes pappa inte längre var i livet, för som jag minns honom har jag svårt att tro att han skulle ha accepterat fakta lika lätt som jag. Hennes bröder gjorde ingen större sak av det hela. De hade redan förstått på ett tidigt stadium.
Men riktigt självklart blir det förstås aldrig. Det kommer alltid upp frågor för vem och när man skall berätta. Fortfarande finns det många som har svårt acceptera homosexualitet, även om det lossnat betydligt under senare år. Till en början funderade jag mycket över varför Sofia blivit homosexuell. Hade vi som föräldrar gjort något fel eller var det genetiskt betingat? Jag läste allt jag kom över och kom fram till att det inte finns några entydiga svar.
Till en början hände det också att jag antydde för Sofia att det kanske skulle ”gå över” och att hon kanske, när hon blev äldre, skulle kunna intressera sig för män. Jag hade hört många tala om detta som en ”modegrej”, något populärt speciellt bland artister och som spridit sig även till ”vanligt folk”. Men den villfarelsen tog Sofia snabbt och bestämt ur mig. Någon man skulle hon aldrig någonsin intressera sig för. Hon var den hon var och det fick vi acceptera.
Nu i efterhand skäms jag över min okunskap och över hur jag sårade henne, men jag visste inte bättre då och hoppades väl att hon innerst inne fungerade så som de flesta av oss gör.

Det dröjde länge innan jag sa som det var när anhöriga och bekanta frågade efter Sofia. Så ville hon själv ha det. Men snart kom den dag då hon sa att jag fick göra som jag ville. Ändå väljer jag fortfarande vem jag säger sanningen till. Alla tål den inte.
”Sofia har en partner men inga barn”, svarar jag för det mesta. De gånger jag svarar sanningsenligt att nej, det har inte anlänt några barnbarn och lär inte göra det heller, eftersom Sofia lever med en kvinna, blir den första reaktionen ofta ett ögonblicks tystnad, innan man litet pliktskyldigt säger något överslätande. Sorgen över att aldrig få bli mormor finns där förstås. Trots att jag naturligtvis aldrig med ett ord yppat något om detta, har jag ändå förstått att Sofia har skuldkänslor för det. De vill inte ha barn, varken adoptera eller på annat sätt.
Det svider även lite i mammahjärtat att Sofia och hennes Lena alltid måste tänka på att vara diskreta. Det finns än idag många som inte klarar av att se kärlek mellan två av samma kön och som rentav blir provocerade av det. De är lite försiktiga även hemma hos mig med att alltför tydligt visa sina känslor för varandra, om t ex äldre släktingar är på besök. När mina söner sitter i soffan och kramas med sina partners, är det inget konstigt med det, tvärtom tycker man att det är så vackert med ung kärlek. Och trots att jag önskar att det inte vore så, så måste jag erkänna att även jag blir en aning generad när jag ”kommer på” flickorna i en öm situation. Men det viktigaste är att Sofia får vara den hon är och får leva i harmoni med sig själv och sin omgivning.

Det har nu gått några år sedan Sofia ”kom ut”. Hon är idag en vuxen kvinna och samhällets syn på homosexualitet har mjukats upp. Numera kan man ju till och med gifta sig i kyrkan. Men i en värld där hån och hot mot homosexuella fortfarande är en realitet är fullständig öppenhet riskabel. Sofia har berättat att hon blivit skriken åt och att det kan vara otryggt att exempelvis bara hålla sin partner i handen ute på stan. Livet är inte riktigt den schlager som man tror under Pride-veckan, det är tvärtom ganska tungt.
/”Annika”

Bilden är arrangerad. Foto: Shutterstock

LÄS MER: Min pappa försköt min bror

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…