Annons

Annons

Min fru lämnade mig för min bror

DET HÄR HÄNDE MIG: Min bror Magnus och jag har alltid varit oskiljaktiga. När vi gifte oss så fortsatte vi att umgås parvis. Men så skilde sig Magnus.

Min bror tog min fru

Jag kände mig dubbelt sviken. Foto: IBL-AOP. Bilden är arrangerad.

Jag är född och uppvuxen i ett ensligt beläget hus i ett brukssamhälle i norra Sverige. Det var sällan eller aldrig som någon kompis letade sig dit. Men det gjorde ingenting. Min bror Magnus och jag hade varandra. Vi lekte alltid tillsammans. Busstrecken var vi två om, och där den ene av oss var, där fanns också den andre. Jag har inte många minnen från min uppväxt som jag inte delar med min bror.
Egentligen var vi inte så lika Magnus och jag, vare sig till utseende eller till sätt. Magnus var den som folk la märke till. Han såg bra ut, och var otroligt social. När vi blev äldre så var det självklart honom som tjejerna svärmade för. Det gjorde mig ingenting. Det var som det var. Jag var tyst och tillbakadragen, och hade inte samma sociala behov som Magnus. Men vi kompletterade varandra och förstod varandra utan ord.

Annons

Som vuxna flyttade vi hemifrån till varsin lägenhet inne i samhället. Visserligen i samma hus, men vi sov inte längre i samma rum. Det kändes ovant i början. Det är helt otroligt att man kan stå så nära en annan människa. På gott och ont.
Så träffade Magnus sin Lena. Lena var en härlig tjej. Hon var glad och sprudlande och jag gillade henne, även om hon tog mycket av Magnus tid i anspråk. Det var nyttigt för oss båda, och jag blev tvungen att vässa armbågarna lite.
Så kom det sig att även jag letade mig ut på egen hand. Det var inte helt lätt att ta det steget, plötsligt helt utlämnad åt mig själv. Men jag lärde mig efterhand. Jag lärde mig att trivas med mig själv, och jag hade fortfarande inget stort behov av andra människor. Inte förrän jag träffade min Marie.
Marie var från grannbyn. Jag träffade henne på en dans där jag kände mig allt annat än bekväm. Jag hade gett upp tanken på kvällen, och var på väg ut i foajén för att hämta min jacka. Plötsligt stod hon bara där. Hon log lite blygt, och min puls ökade markant.
Precis som jag var Marie tyst och lite tillbakadragen. Hon var blyg, och det tog tid innan vi två blev tillsammans. Vi hade båda en del att övervinna, men när vi väl bestämde oss så blev allt så mycket bättre. Jag tyckte att hon var så fantastisk. Hon var lugn och trygg, och i min värld var hon kvinnan i mitt liv.

LÄS OCKSÅ: Mamma dog inför mina ögon – hur kan jag leva med skuldkänslorna?

 Vi började träffas alla fyra. Lena och Marie kom bra överens, och vi hade roligt tillsammans. Vi reste, och gjorde snart det mesta ihop. Det var en ansvarslös och rolig tid.
Efter några år kom först Nadja och sedan Natalie. Lena och Magnus hade inte samma tur. De kämpade hårt, men Lena blev inte gravid. Marie och jag led med dem, och vi hade nästan lite dåligt samvete för våra fina döttrar. Men vi stöttade dem så gott vi kunde. Magnus och Lena gick på olika undersökningar, och det var jobbigt att se hur dåligt framför allt Lena mådde av detta. Våra flickor blev större. De sprang mellan våra hus som låg nära varandra, och de fullständigt dyrkade sin farbror Magnus. Jag tror att det var ömsesidigt.
En dag lämnade Lena Magnus. Det slutgiltiga beskedet att det var Magnus som inte kunde bli pappa knäckte deras förhållande. Lena ville bli mamma, och även om jag fortfarande tror att hon älskade Magnus så valde hon att lämna honom. Det är första gången i mitt liv som jag har upplevt att min bror blev helt knäckt. Han isolerade sig, och gick in i sig själv. Jag var riktigt orolig för honom, och Marie och jag gjorde allt vi kunde för att han skulle må bättre. Framför allt Marie.

Jag såg aldrig tecknen. Inte ens i min vildaste fantasi hade tanken på att det skulle kunna hända mig. Att Marie skulle lämna mig hade varit tungt. Men Magnus och jag var bröder, och det sveket var omöjligt. Så var det i min värld. Men Magnus världsbild såg annorlunda ut.
Marie var allt oftare hos Magnus. Hon kunde gå över ibland på kvällarna när flickorna hade somnat. Det gjorde mig ingenting. Jag satt själv framför tv:n och tyckte det var bra att Magnus fick lite sällskap. Tänk att man kan vara så naiv. Så naiv och så godtrogen.
Så en kväll släppte Marie bomben. Flickorna hade somnat, och vi satt med varsin kopp kaffe framför tv:n. Jag kommer ihåg att jag var trött efter en jobbig vecka på jobbet. Hon berättade det utan omsvep. Hon försökte inte försköna någonting, och hon bad inte om ursäkt för sitt handlande. Hon sa bara rakt ut som det var. Marie hade blivit kär i min bror, och nu ville hon lämna mig.
Jag kommer ihåg att jag inte kunde ta in det hon sa. Jag kunde inte förstå orden som kom ur hennes mun, så chockad var jag. Jag bara stirrade på henne med gapande mun utan att ha förmågan att säja ett enda ord. Hela mitt inre var i kaos, och jag ska nog vara glad över att jag satt ner. Annars vet jag inte vad som hade hänt.

Jag minns inte så mycket av tiden som följde. Marie flyttade över till Magnus. Magnus själv hade tack och lov vett att hålla sig undan. Jag antar att han skämdes. Flickorna var för små för att förstå, och jag kände mig så otroligt ensam i det här. Jag hade inte bara förlorat min livskamrat. Jag hade också förlorat min bror och min bäste vän. Det sveket var tveklöst det svåraste.
Jag kan förstå att man inte rår över sina känslor. Men vissa saker står över det. Som vänskap, brödraskap och kärlek. Känslor går med tiden över om man inte odlar dem, och jag kommer aldrig att förlåta Magnus för det han gjorde. Livet rasade, och jag hade så svårt för att acceptera och gå vidare.
Jag vägrade att överhuvudtaget prata med Magnus. Jag svarade inte när han ringde, och jag åkte inte hem till våra föräldrar om jag misstänkte att han kunde vara där. Det är fortfarande så. Men idag ringer han inte längre.

LÄS OCKSÅ: Som ung ensam mamma fick jag bara kritik

Flickorna skulle bo varannan vecka hos Marie, och varannan vecka hos mig. Jag stred som besatt för att få egen vårdnad om dem, men förlorade i rätten. Så det är det enda vi delar idag, min bror och jag. Mina barn. Jag har ingenting att säga till om i det fallet, och min enda tröst är att jag vet att de har det bra.
Mina föräldrar är förtvivlade. Jag nekar konstant till all form av försoning. Jag vill inte ha något med min bror att göra, och mamma och pappa får fortsätta att bjuda oss var för sig. Det är tråkigt för dem. Särskilt storhelger och födelsedagar när alla alltid har samlats. Men det går inte. Jag kan inte.
Jag har träffat en ny kvinna. Hon är bra för mig, och hon är bra för mina barn. Men jag har svårt för att våga lita på henne. Jag har byggt upp ett skal omkring mig som gör mig osårbar, och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur det. Jag är livrädd för att bli sårad igen. Istället håller jag henne på avstånd. Jag märker att hon börjar resignera, och jag vet rent instinktivt att jag kommer att förlora henne.
Det har gått många år sedan Marie flyttade. Nadja ska konfirmeras till sommaren, och jag bävar för det. Jag har bestämt mig för att gå i kyrkan för Nadjas skull, men jag vet fortfarande inte hur jag ska klara av det. Det är synd om flickorna.

Jag saknar min bror ibland. Jag saknar det starka band som fanns mellan oss, och den självklara känslan av samhörighet. En gång var han den viktigaste personen i mitt liv. Jag hade gjort vad som helst för att slippa uppleva detta.
Det som hände har satt spår i oss alla. Mamma och pappa fick sin familjegemenskap krossad. Nadja och Natalie kommer aldrig att kunna umgås naturligt med oss båda samtidigt. De får glåpord ibland i skolan, och barn kan vara väldigt elaka. Själv är jag livrädd för kärleken och vet inte om det någonsin kan bli bättre.
Jag vet inte hur Magnus och Marie har det tillsammans. Men det är klart att det har varit tufft. De har fått kämpa mot elakt förtal i byn, och jag vet genom mina föräldrar att det har varit jobbigt. Vi är många förlorare i det här. Jag hoppas att deras kärlek var värd det.
”/Mikael”

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…