Annons
Annons

Min man lurade mig till Sverige

Familj med flyttlådor

När min man fick nytt jobb i sitt hemland kände jag mig tvungen att flytta med. Bilden är arrangerad. Foto: IBL-AOP

DET HÄR HÄNDE MIG
Min svenske man hade fått ett spännande jobb i Stockholm. Och därför ville han att jag och barnen skulle flytta med honom tillbaka till hans hemland. Hur skulle jag ha kunnat ana att det inte var den verkliga anledningen?

Annons

Jag är född och uppvuxen i Brighton i England. Jag har alltid velat hjälpa andra människor, så jag utbildade mig till sjuksköterska och fick snabbt ett intressant jobb på sjukhuset. Jag stormtrivdes verkligen. Livet kändes bra och ännu bättre blev det när jag träffade Lasse, en blond svensk viking som tog mitt hjärta med storm.
Lasse hade nyligen flyttat till Brighton för ett jobb som systemarkitekt på ett stort it-företag. Vi träffades på en tillställning hos gemensamma bekanta och blev himlastormande förälskade. Efter några månader flyttade vi ihop och ett halvår senare friade han. Vi fick raskt två barn, och var mycket lyckliga under flera år. När vårt yngsta barn var sex år föddes det tredje barnet och jag tog ut den mammaledighet jag hade rätt till.
I samma veva var Lasse mycket i Sverige, hans föräldrar var ganska gamla och lite sjukliga och han försökte hjälpa till så gott han kunde. Visst var det jobbigt att han inte var hemma så mycket, men samtidigt var det inte så mycket att göra något åt, det var bara att kämpa på.

Ett spännande erbjudande
En kväll när vi pustade ut framför tv:n ville Lasse prata. Han sa att han var erbjuden ett spännande jobb i Stockholm och att han tyckte att det var slitigt att pendla mellan två länder. Han undrade därför om jag kunde tänka mig att flytta till Sverige en period, så att han kunde ta den chans som erbjöds honom.
Beslutet var egentligen inte så svårt att fatta. Lasse hade stannat i England för min skull och jag skulle förmodligen kunna få en intressant och utvecklande tjänst som sjuksköterska, så jag svarade ja utan längre betänketid. Faktiskt såg jag fram emot en spännande förändring i våra liv.
Allt gick fort, vi hyrde ett hus i Bromma och Lasse började jobba strax efter att vi hade flyttat. Jag hade ingen brådska med att söka jobb, vi hade bestämt att jag skulle vara föräldraledig ett år till och jag njöt verkligen av att gå till öppna förskolan och träffa andra mammor. Lite svenska kunde jag redan och jag lärde mig fort. Snart kände jag mig hyfsat anpassad till svenska förhållanden och jag tyckte att jag hade valt rätt som sagt ja till att flytta.

Jag blev grundlurad
Men livet förändrades på ett sätt jag inte ens hade kunnat föreställa mig. En kväll när barnen hade somnat meddelade Lasse att han ville skiljas. Det kom som en total chock, jag hade inte haft någon känsla alls av att vi inte hade det bra. Det visade sig att Lasse hade träffat en svensk kvinna under sina resor till Sverige. Hon bodde i Upplands Väsby och nu tänkte han flytta ihop med henne där. Han meddelade detta sakligt, som om vi gjorde upp om vilken praktisk teknikalitet som helst.
Eftersom vi hade gemensam vårdnad om barnen krävde Lasse att han skulle ha dem varannan vecka. Han ansåg att det mest praktiska var om barnen gick i skola i närheten av där de skulle bo de veckor de var hos honom. Därför föreslog han att jag, ifall jag ville stanna i Sverige, borde flytta närmare honom för att det skulle det bli lättare att hantera barnen.
Sakta insåg jag att jag blivit både lurad och helt i händerna på honom. Lasse hade träffat Marianne på en konferens och skälet till att han ville flytta hem till Sverige var för att leva tillsammans med henne. Men om han hade sagt det när vi fortfarande bodde i England så skulle han inte ha kunnat ta barnen med sig och få vårdnad om dem, och det visste han.
Barnen betydde lika mycket för honom som för mig, förstås. Därför hade han övertalat mig att flytta med. Då kunde han begära skilsmässa i Sverige i stället och på så sätt få sin del av vårdnaden. Det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Jag var illa tvungen att stanna kvar i Sverige. Alternativet, att flytta tillbaka till England utan barnen, var helt otänkbart.
Jag minns knappt hur jag tog mig igenom den första tiden. Lasse hjälpte mig att få tag på en trea i Rotebro, på bussavstånd till barnens skola. Jag flyttade dit samtidigt som Lasse flyttade till Marianne. Allt var bara absurt och dimmigt. Men jag var fast besluten att överleva och att skapa ett så bra liv som möjligt för mina barn. Vägen dit, förstod jag, var att komma in i samhället, att lära mig svenska, skaffa mig ett socialt nätverk och få ett bättre jobb. Just då städade jag på en restaurang för att jag inte kunde språket tillräckligt bra.
Barnen i sin tur verkade ta det hela bra och kunde hantera två boenden bättre än vad jag någonsin hade trott. Lasse och jag pratade inte mer än nödvändigt med varandra och de första åren var jag mycket bitter över hans svek. Självklart längtade jag också allt som oftast hem till Brighton, till de mina och till min värld som den hade varit.

Från ruta noll
Jag insåg att språket var viktigast och jag fick bra hjälp på de kvällskurser jag började på. På ett år pratade jag hjälpligt. När jag väl lärt mig språket fick jag snart jobb som sjuksköterska inom det område jag alltid intresserat mig för, mag- och tarmsjukdomar. Och tack vare det fick jag några fantastiska väninnor som höll mig under armarna när jag ibland sviktade.
Idag tio år senare, känns det helt annorlunda. Jag tänker och drömmer på svenska och är så lycklig över allt i mitt liv just nu. Jag har börjat forska inom mitt specialområde, och hoppas kunna disputera om ett par år. Dessutom har jag träffat en man som är helt rätt person för mig. Vi flyttade ihop i ett radhus för två år sedan, lite längre från Väsby, men tillräckligt nära ändå för att barnen ska kunna ta sig utan problem till skolan. Alla pusselbitar har fallit på plats och jag har ett mycket rikt liv på alla sätt.
Sist jag var och hälsade på mina föräldrar hörde jag till och med mig själv säga att jag skulle åka hem till Sverige. Det kändes märkligt att säga så, och ändå så riktigt och sant.
Det hade jag väl aldrig kunnat tro, att ett sådant svek som Lasse utsatte mig för i slutändan skulle kunna leda till något så fantastiskt bra, så att jag till och med nästan är tacksam mot honom.
”Bridget”

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…