Annons

Annons

Min nya pappa blev en högvinst

DET HÄR HÄNDE MIG: Min pappa brydde sig aldrig om mig och min syster. När han försvann lämnade han oss i ett vakuum med en deprimerad mamma. Men en dag träffade mamma Börje.

pappa var en hogvinst

Mamma var så dyster när vi var ensamma. Så träffade hon en ny man. Foto: IBL-AOP. Bilden är arrangerad.

Mina föräldrar skilde sig när jag var sju år gammal. Min far hade varit ganska osynlig under mina första år i livet, men vi hade väl ändå någon form av relation. Fortfarande kan jag komma ihåg hur obehagliga de ständiga bråken mellan mamma och pappa var när han väl var hemma. Det gjorde mig osäker, och jag var ständigt rädd.
Jag var rädd för att pappa en dag skulle försvinna för alltid, och att jag aldrig mer skulle få se honom. Sju år gammal var jag så medveten om att jag ingenting betydde för min pappa. Att den relation vi hade inte var värd ett skvatt för honom, och att han inte skulle offra fem öre för att få behålla den. Han var den enda pappan jag hade, och jag hade ingen aning om hur en normal papparelation skulle se ut.

Annons

Jag undrar ibland om han någonsin funderar över hur det blev för min syster och mig. Eller om han någon gång är nyfiken på hur vi har det idag. Jag tror inte det. Min pappa hade nog bara förmågan att älska sig själv. Ibland kan jag tycka synd om honom. Han förlorade så mycket, även om han inte själv är medveten om det.
Man kanske inte alltid tänker på det som vuxen, men för ett barn är en sådan turbulent situation väldigt otrygg. Jag visste aldrig vad som väntade mig när jag kom hem. Vilket humör mamma skulle vara på, eller om pappa överhuvudtaget skulle vara där. Det tärde på mig. Jag var en väldigt känslig liten person, och jag oroade mig alldeles för mycket.
Det var fruktansvärt tufft när mina föräldrar väl bestämde sig för att gå skilda vägar. Pappa skulle flytta, och ingenting skulle någonsin bli som förut. Jag kan fortfarande när jag vill, känna den där fruktansvärda förtvivlan. Det var hemskt. Min mamma mådde dåligt, och hon hade ingen ork eller energi att hjälpa mig med mina känslor. Hon var så uppe i sitt eget, och jag tror inte att hon förstod hur illa det var.

Trots allt så blev livet lite lättare när pappa flyttade. Eller kanske ”försvann” är ett bättre ord. För det fanns inte längre någon plats för mig och min syster i hans liv. Det var säkert ingen större förlust, men det förstod jag inte som liten. Jag saknade honom länge, och jag funderade mycket på vad jag hade gjort för fel. Idag vet jag bättre. Hur man så fullständigt kan släppa sina barn är för mig helt obegripligt.
Men som liten anpassar man sig. Man vänjer sig vid nya situationer, och livet går vidare. Efterhand bleknade han bort, och med tiden tänkte jag inte längre på honom. Det var värre för min syster. Hon hade alltid varit ”pappas flicka”, men också hon fick lära sig att leva utan honom.
Det är fortfarande jobbigt för henne. Idag är vi båda vuxna, men ibland tar hon upp det med mig. Undrar vad jag tror. Varför det blev som det blev. Hon lever med sin frustration, och med alla sina frågor som hon aldrig kommer att få svar på.

Mamma mådde inte så bra efter skilsmässan. Hon var deprimerad och grät ofta. Jag tror att hon saknade pappa, och att det inte kan ha varit så lätt att bli ensam med två små barn.
Jag började i första klass under den här perioden. I en enorm skola med många elever. Klassen var stor, och fröken var sträng. Jag trivdes bra i skolan och tyckte om min fröken, även om hon inte alltid såg mig. Jag var en medelmåtta, och det var bra med det.
Samtidigt var jag en väldigt osäker liten tjej. Jag hade svårt för kompisrelationer, och drog mig gärna lite undan, för att det var lättast så. Det förekom ingen mobbning, men det var heller ingen som frågade efter mig. Jag var så otroligt osynlig.

När jag var nio år gammal träffade mamma en ny man. Han var skogsarbetare, och bodde på en gård långt ut på landet. Han var snäll och omtänksam, och han fick mamma att blomma upp. Hon blev gladare, och jag är säker på att hon kände sig lycklig för första gången på länge. Det var så härligt att se hennes förändring. Jag kommer ihåg att jag plötsligt tyckte att hon var så vacker.
Livet blev så mycket lättare. Börje som han hette, var lugn och trygg. Tillsammans hittade vi på en massa roliga saker, och vi skrattade mycket. Han lärde mig att spela schack, och att vifta på öronen. Det var inte så stora saker, men han fanns alltid där. Till skillnad från min biologiska pappa som aldrig hade tänkt på någon annan än sig själv.
Året därpå föddes vår lillasyster, Maria. En alldeles underbar liten syster som vi bara älskade. Jag kan fortfarande komma ihåg ur söt hon var, och hur stolt jag var över henne.
Vi flyttade ut till Börjes gård när Maria var bebis. Det var definitivt en omställning. Vi kom från en lägenhet i en större stad, och hamnade nu i ett äldre hus mitt ute på landsbygden.
Men jag älskade det. Mamma slutade sitt jobb, och var hemma om dagarna. Hennes krafter behövdes på gården. Det kändes nästan som att vi hade fått en ny mamma. Hon skrattade ofta och mycket, nästan alltid glad. Det var så stor skillnad mot hennes tidigare mående.

Börje var den finaste pappa man kunde tänka sig. Han intresserade sig för mig och min syster, och aldrig någon gång kände vi oss utanför eller i vägen. För första gången i mitt liv lärde jag mig vad trygghet var. Det är självklart för de flesta, men för mig var det stort.
Vi fick hjälpa till med diverse sysslor, och Maria fick vi sysselsätta så gott vi kunde, min syster och jag. Mamma hade fullt upp med alla sina vardagssysslor, men vad gjorde det. Jag älskade lantlivet, och jag levde upp under den här första sommaren.
Första skoldagen i den nya skolan kommer jag aldrig att glömma. Skolan var liten, och förvånad insåg jag att eleverna hade väntat på att vi skulle komma. Ryktet om ”tjejerna från stan” hade spridit sig, och alla såg med spänning fram emot vilka vi var. För första gången i mitt liv kände jag mig ”spännande” och jag var eftersökt. Alla ville lära känna mig, och barnen flockades runt mig och min syster. Det var omtumlande och fantastiskt roligt. Plötsligt stod jag i centrum. Jag som alltid hade varit så osynlig…

Jag vet inte om det hade någon betydelse, men plötsligt började jag prestera mycket bättre på lektionerna. Snart var jag en av de främsta i klassen, och jag fick en massa bekräftelse. Både från lärare, hemma och av mina kompisar.
Min självkänsla växte. Jag har alltid varit glad och positiv, och min personlighet fick nu möjlighet att blomma ut. Jag ser tillbaka på den här tiden med sådan glädje. Den gav mig så mycket, och den lät mig växa som människa.
Jag började tävla i friidrott. Jag som alltid hade avskytt gymnastik, uppvisade plötsligt en talang som ingen hade haft en aning om. Jag vann segrar i skolans namn, och jag kände mig nästan som en hjälte. Både lärare och elever hyllade mig, och mitt självförtroende var på topp.
Jag var någon att räkna med, och vid det här laget var jag allt annat än osynlig. Jag kan lova er att jag trivdes i min nya roll.

Min underbara familj fanns hela tiden där för mig. De stöttade mig i min utveckling, och de uppmuntrade mig när jag behövde det. Vårt hem var så genomsyrat av kärlek, och det var en sådan kontrast mot mina första år i livet. Kanske är det därför jag kan uppskatta det här så mycket. Jag hade något att jämföra med.
Jag gick ut skolan med högsta betyg. Utbildade mig på universitetet, och fick så småningom ett bra arbete. Jag träffade min Henke, och tillsammans fick vi tre fina killar. De är snart vuxna de också.
Det händer ibland att jag funderar över mitt liv. Det är spännande. Min stora undran är vad som hade hänt om Börje aldrig hade kommit in i våra liv. Om jag hade gått kvar i min gamla skola som en liten osynlig medelmåtta, om mamma hade fortsatt att må så dåligt, och om jag aldrig hade fått lära mig vad trygghet är. Barndomen präglar så mycket vårt vuxna liv.

Är det verkligen så enkelt att lite uppmärksamhet och bekräftelse kan få en människa att växa som jag gjorde? Tänk att du i så fall kommer så långt bara genom att någon ser dig.
Mitt liv blev så annorlunda, och jag är så otroligt tacksam över att jag fick uppleva det. Det gav mig en helt annan chans, och möjlighet till en fantastisk utveckling. Det är häftigt, men också skrämmande. Skrämmande när man tänker på alla dem som inte har haft samma tur som jag.
Vår älskade Börje är borta sedan många år, och jag saknar honom varje dag. Min biologiska pappa funderar jag sällan över. Att blod skulle vara tjockare än vatten köper jag inte ett ögonblick. Föräldrarollen är ingen rättighet du har, den måste du förtjäna. Det har jag försökt att använda som ett ledord i uppfostran av mina egna pojkar.
Börje var en fantastisk människa, och jag är så tacksam över att jag fick förmånen att ha honom i mitt liv. Han spred så mycket glädje och harmoni, bara genom att finnas till. Han fick mig att känna mig så älskad, och jag tror aldrig att han ens reflekterade över att jag och min syster inte var hans biologiska barn. Han var den finaste pappa man kan tänka sig, och jag hoppas innerligt att han har det bra däruppe i sin himmel. Han om någon förtjänar det.
/”Lottie”

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…