Annons

Annons

Min pappa försköt min bror

Pappa kunde inte acceptera min brors val Foto: Shutterstock (bilden är arrangerad)

Pappa kunde inte acceptera min brors val Foto: Shutterstock (bilden är arrangerad)

Jag märkte aldrig att min bror hade haft någon konflikt med mina föräldrar. Men en dag flyttade han hemifrån. Och vi åkte aldrig och hälsade på.
Min bror Christoffer är åtta år äldre än mig och han flyttade hemifrån redan som artonåring. Vi hade aldrig lekt tillsammans som barn eller haft speciellt mycket gemensamt, på grund av den stora åldersskillnaden, men han hade alltid funnits där för mig. Han stod upp för sin lillasyster och försvarade mig när det behövdes. Vi hade roligt tillsammans under våra familjesemestrar och blev ofta som en enad front mot våra föräldrar.
Hemmet vi växte upp i styrdes av vår pappa som alltid hade sista ordet i alla diskussioner. Han hade satt upp tydliga regler och förhållningssätt som det inte fanns något utrymme för oss att ändra. Det var bara att rätta sig efter dem. Han var en snäll man, vår pappa, men hans synsätt var en aning gammeldags och synnerligen förlegat. Vi pratade aldrig om känslor i vår familj men vi visste inte heller någonting annat så för oss var det inte främmande eller obehagligt att växa upp så. Att se hur han tog övertaget i ett samtal med vår mamma eller hur han kunde tysta oss barn med bara en enda blick var vardagsmat för oss, och vi var på det hela taget ett par lyckliga barn som växte upp i vårt röda lilla hus bland åkrar och ängar.

Annons

Drevs från hemmet

När Christoffer lämnade vårt barndomshem var jag bara tio år och jag såg aldrig vad som föregick hans flytt. Jag hade inte uppmärksammat att han allt mer slutit sig inom sig själv för att sedan helt sakligt förkunna att han tänkte söka arbete på annan ort och lämna familjen. Jag gick i skolan om dagarna och hade fritidsintressen som tog upp mycket tid så jag var antagligen inte hemma när diskussionerna pågick som värst. Min mamma försökte ihärdigt få sin son att stanna kvar medan vår pappa tyckte att det inte var min brors beslut att ta. Att vi åt middag på kvällarna under tystnad var inget ovanligt och då det sällan förekommit fysisk kontakt la jag aldrig märke till att någon förändring hade skett. Det skulle ta ytterligare några år innan jag kunde förstå och se helheten.

Gled isär
Kontakten mellan Christoffer och mig blev allt sämre efter att han hade flyttat. Jag var helt införstådd med att han hade fått arbete i en annan stad och att vi inte skulle kunna träffas lika ofta som tidigare. Men tiden mellan tillfällena då han kom hem för att hälsa på blev allt glesare, och när han väl gjorde det tycktes det som att mina föräldrar, och då i synnerhet pappa, inte alls var glad över att se honom. Pappa visade inget intresse av att veta någonting om Christoffers nya liv i vuxenvärlden. Vi åkte heller aldrig och hälsade på, vilket jag frågade om vid flera tillfällen.
Jag var väldigt nyfiken på att få se var Christoffer bodde och hur hans liv tedde sig i största allmänhet. Men min pappa vägrade att prata om någon resa, och mamma blev alltid tårögd och viftade bort mina frågor med löften om att vi skulle ta oss iväg alldeles snart. Jag förstod allt eftersom jag blev äldre att någonting var fel i relationen mellan min bror och mina föräldrar. Den var oerhört infekterad och det hade smittat av sig även på oss som syskon vilket jag fick allt svårare att tolerera.

Krävde svar

Jag och Christoffer hade inte pratat på ett par månader när jag en dag tog bussen för att oanmält hälsa på honom. Han blev överraskad och väldigt glad, och han var avslappnad på ett sätt som jag inte tidigare sett honom vara i vårt föräldrahem. Jag var femton och satt över en kopp kaffe i hans lägenhet med tusen frågor som bara väntade på att få bli besvarade. Till min besvikelse fick jag inga svar den gången. Jag vet inte varför han förvägrade mig sanningen den dagen men jag har förstått att det kan bero på att jag fortfarande bodde hemma. Att han inte ville svärta ner mitt förhållande till våra föräldrar utan ge mig en chans att stå utanför all dramatik, att fortsätta få vara en lyckligt ovetande dotter i det hem som på ytan såg så bra ut. Jag var arg som ett bi när jag tog bussen hem igen, fortfarande med mina tusen frågor obesvarade.
Christoffer var i alla fall angelägen om att visa hur mycket han fortfarande brydde sig om sin lillasyster så han skickade brev och ringde ofta till mig vilket såklart värmde mitt arga lilla tonårshjärta.
Vår pappa gick bort några år senare och det var en tung tid för oss allihop. Mamma kändes så labil utan pappa som inte längre fanns där för att stötta upp henne och det blev naturligt att jag föll in i rollen att både vara hennes högra hand rent praktiskt samt att vara ett känslomässigt stöd. Jag höll hennes hand för första gången sedan jag var en liten flicka och det kändes som om hon i sorgen tappat en del av sin stela yta och nu vågade och ville se den kärlek som fanns oss emellan.
Christoffer kom till begravningen med en vän och det värmde att se hur mamma kramade om dem båda. Efter begravningskaffet blev vi sittande länge alla fyra och vi pratade och skrattade som om vi aldrig gjort någonting annat. Jag minns att mamma torkade bort en tår och suckade när hon sa: Jag önskar att er pappa hade kunnat vara här nu. Då hade han sett att det inte är så farligt. Först förstod jag inte vad hon menade. Men när jag såg min brors sorgsna blick och hur han samtidigt kramade den hand som tillhörde hans vän så förstod jag allting utan att ha fått ett enda ord förklarat för mig.
Pappa hade alltid varit bestämd i sina åsikter och genomsyrats av både rasism och homofobi. Homosexualitet var för honom en sjukdom och jag insåg snabbt vilket helvete Christoffer måste ha haft som brottats med sina egna känslor kontra det som vår pappa basunerat ut som fakta. Christoffer berättade aldrig i detalj vad som blivit sagt under alla dessa år mellan honom och pappa men jag förstod på mamma att det rört sig om rena personangrepp.
Mamma hade nu svårt att tackla det faktum att hon bara stått bredvid och sett på i alla dessa år, och hon kunde inte be om ursäkt nog många gånger. Christoffer ville aldrig ta emot hennes ursäkter utan han var nöjd med att bara ha hennes acceptans och kärlek. Han hävdade också att han inte var arg på pappa utan bara ledsen för att de aldrig riktigt fick lära känna varandra, och att så många år bara gått dem förbi som istället hade kunnat vara fulla av lycka. Någonting som vi alla kunde hålla med om.
Jag har själv familj idag och vi lär våra barn att vem man älskar inte är det viktiga, utan att visa dem sin kärlek är det viktigaste av allt.
”Annica”

Foto: Shutterstock

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…