Annons

Annons

Min svägerska behövde oss till allt

DET HÄR HÄNDE MIG: Lillemor och hennes man levde ett så härligt och fritt liv med djur och gård. Snart flyttade jag och min man efter. Men det visade sig att min svägerska inte var riktigt så självständig som hon verkat.

Min svägerska ville att vi skulle hjälpa henne med allt

Det kändes som att vi var på väg in i urskogen när Petter första gången tog mig med till sin syster. Granskogen växte tät och inga hus fanns efter vägen. Lillemor och hennes man Erik var otroligt intresserade av djur, natur och vildmarksliv, så ett ensamt hus i en öde by passade dem perfekt.

Annons

De båda tog emot mig med öppna famnen och jag kände mig genast hemma hos dem. De hade inte så gott ställt men de bjöd på det de hade, kaffe och skorpor. Både Lillemor och Erik var lite av tusenkonstnärer, de hade inga fasta jobb utan levde av naturen, fisk, bär, svamp, hjälpte folk att renovera och hade en liten försäljning av det gårdens djur gav, så som ägg och getost. För mig som kom från stan kändes det otroligt exotiskt och charmigt och jag blev mycket inspirerad av deras livsstil.
När Petter föreslog att vi skulle flytta till ett av husen i byn, så sa jag därför ja. Den första tiden hade vi fullt upp med renoveringen av det lilla torp vi hade köpt. Vi trodde att Erik och Lillemor skulle kunna bidra med lite hjälp, men de hade så mycket annat att göra, så vi fick göra det mesta själva även om kunnandet inte var så stort hos någon av oss. Vi frågade oss till vad vi ville veta och lärde oss mycket allt eftersom. Så småningom stod vårt lilla torp klart, med alla bekvämligheter som en modern bostad har. Det hade kostat mycket tid och pengar men det var värt allt slit och den långa pendlingen till våra jobb.

LÄS MER: Min syster klagar på alla

Jag älskade livet på landet, den rofyllda omgivningen, djurlivet och den friska luften. Vi hälsade på Lillemor och Erik ganska mycket och passade då på att hjälpa dem med både det ena och det andra. När jag synade deras hus i sömmarna så var det ganska slarvigt gjort, och ingenting var klart. Allt eftersom jag lärde mig om husbygge såg jag fler och fler misstag som de gjort. Vi försökte hjälpa dem att rätta till det värsta men de var egentligen inte så intresserade av det.
Lillemor och jag delade intresset för djur, och jag hjälpte henne ofta i ladugården med hönsen, getterna och kaninerna. Det var mysigt och jag njöt av dofterna och värmen från djuren. Efter en tid kunde Lillemor och Erik ibland lämna över ansvaret för gården till mig och Petter, och till och med åka på resor. Vi unnade dem verkligen det och djuren var ett nöje att ta hand om – i alla fall de första gångerna.

LÄS MER: Svärfar respekterade inte kvinnor

Men snart började deras utflykter och resor bli vardag. Vi var väl lite för snälla, för snart fick vi ställa in våra egna planer för att ta hand om deras djur. Vi blev allt mer irriterade, speciellt jag. Dessutom ville de ofta låna till exempel socker, ris och bensin som vi aldrig fick tillbaka. De behövde hjälp med snöröjning, veden och att skruva med bilar. Ibland köpte Petter delar till bilarna också, det vet jag, fast han inte talade om det för mig. Han ville hjälpa sin syster och det är klart han fick det, men det började bli mer och mer jobb och pengar som skulle ut för vår del.
Erik och Lillemor hade väntat länge på att få sitt första barn och när det väl kom var lyckan fullkomlig. Det var en ljuvlig liten flicka som jag blev alldeles betagen i. Hon var så fin. Lillemor var inte sen att utnyttja mitt engagemang i lilla Sofia, och nu kunde jag inte säga nej, trots att jag blev barnvakt var och varannan dag. Jag älskade verkligen Sofia, och gör så än i dag, trots att jag nu har egna barn att lägga kärlek på.
Men när våra barn kom var de inte alls lika märkvärdiga i Lillemors ögon, och jag blev ju oftast tvungen att säga nej till henne eftersom jag var trött efter vaknätter. Mina egna barn upptog förstås all min tid. Nu när barnvakten, alltså jag, var upptagen, var Lillemor inte lika glad och trevlig längre. Hon blev till och med sur. Både hon och Erik blev rastlösa och osympatiska av att sitta fast på sin gård. Det gjorde det svårare för oss att ha överseende med alla småsaker som de gjort mot oss, men som vi tidigare inte låtit bekomma oss. En dag när vi skulle hämta en ny soffa som vi köpt, hade vår släpvagn trasiga lyktor och en stänkskärm saknades. Vi hade lånat ut släpvagnen till dem och de hade inte ens berättat om de trasiga delarna, än mindre försökt att laga dem. Vi blev tvungna att hyra en annan släpvagn.

LÄS MER: Min mans okända dotter ringde på dörren

Jag kände en ilska byggas upp inom mig som gjorde att jag kände att jag skulle explodera vilken dag som helst.  Jag diskuterade med Petter och vi var lite oroliga för hur det skulle gå att bo kvar i byn med Lillemor som granne, men Petter försökte samtidigt släta över allt hans syster och hennes man gjorde. Ändå var han ju trött på hela situationen, han med.
Allt ställdes på sin spets en dag när Lillemor ringde och ville låna vår bil. Hon var så mild på rösten och berättade att hon målat en tavla till mig. Jag förstod direkt att hon ville ha något av mig och när hon avslöjade att deras bil gått sönder så sa jag direkt nej till att låna ut vår bil. Det går inte att vara utan bil när man bor så ödsligt till. Tänk om det skulle hända barnen något! Det hade Lillemor ingen förståelse för. Jag skulle ju få bilen tillbaka. Men jag visste hur det skulle bli med den saken och jag kände starkt att nu fick det vara nog. Jag tänkte inte ställa upp på några tjänster längre. När stackars Petter kom hem hävde jag ur mig all frustration jag burit på så länge. Vi satt länge den kvällen och pratade om hur vi skulle kunna gå vidare i relationen med hans syster och svåger, men visste ingen råd.

LÄS MER: Jag hoppade fallskärm för min systerdotters liv

Det var länge tyst från dem tills vi en dag råkade på dem efter vägen i byn. Till vår stora förvåning berättade de då att de hade bestämt sig för att flytta till stan. Lillemor berättade att de fått smak på ett bekvämare liv i stan, utan djur och utan det hårda slit som det kan vara att bo långt från alla kommunala inrättningar. Jag visste inte om jag skulle bli glad eller ledsen. Det kändes naturligtvis tråkigt att de skulle lämna byn, men samtidigt blev jag lättad över att vår relation skulle kunna bli bättre, om vi inte frestade på varandras tålamod med alla vardagsproblem.
De behöll sitt hus i byn som fritidshus och vi träffas ibland när de åker till huset för att känna på naturen och friden några dagar. Med tiden har vi hittat tillbaka till varandra så smått, men vi passar oss noga för att inte hamna i samma sits igen. Jag trodde att det skulle bli tomt och ödsligt i byn, men det känns bara bra att rå sig själv utan att behöva ställa upp för andra i tid och otid.

Bilden är arrangerad. Foto: Shutterstock

LÄS MER: Min syster klagar på alla
LÄS MER: Svärfar respekterade inte kvinnor
LÄS MER: Min mans okända dotter ringde på dörren
LÄS MER: Jag hoppade fallskärm för min systerdotters liv

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…