Annons
Annons

Mitt misstag blev min lycka

DET HÄR HÄNDE MIG I Jonas ögon var jag en ägodel, och i alldeles för många år fann jag mig i det. När jag lämnat honom bestämde jag mig för att aldrig titta åt en man igen. Och det var därför jag vägrade dansa med Marcus...

Mitt misstag blev min lycka

Jag var så säker på att jag skulle känna igen Marcus var som helst. Foto: IBL-AOP. Bilden är arrangerad.

Jonas var dominant, och han ville ha allt på sitt sätt. Han bevakade mig, men var själv ständigt otrogen. Till slut kom jag till ett vägskäl i livet. Antingen skulle jag lämna Jonas med allt vad det innebar, eller också skulle jag få fortsätta att ha det så. Jag ska inte säga att det var enkelt. Många nätter låg jag vaken och funderade på hur allt skulle bli. Men till slut tog jag steget.
Jonas var helt mållös. Han fattade ingenting. När det väl gick upp för honom att jag menade allvar, blev han fullständigt galen. Han sparkade ursinnigt på vår nya bil, tills grannen kom springande och hejdade honom. Jag var vettskrämd, men jag stod på mig.
När jag började flytta ut mina saker fick jag plötsligt en massa komplimanger, som jag aldrig hade fått under våra år tillsammans. Jonas försökte med alla medel att få mig att stanna. Det var nästan pinsamt. Min kärlek till honom var så död som den bara kunde vara.
Jonas ömsom grät, och ömsom hotade. Jag insåg vilken liten och rädd människa han i grund och botten var. Han hade aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna lämna honom, och hela hans värld rasade. Men bara för en stund. Jonas träffade snabbt en ny kvinna, som installerades i huset.

Annons

Jag kan fortfarande få tårar i ögonen av den där känslan av frihet som jag kände den första kvällen när jag släckte lampan i min nya lägenhet. Det fanns ingen där som retade sig på allt jag gjorde. Ingen som jag ständigt måste ta hänsyn till. Det var en underbar känsla.
Med tiden insåg jag mer och mer hur kuvad jag hade varit, och jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle hamna i den situationen. Jag hade ingen dröm om att träffa någon ny man. Jag inrättade mitt liv efter mig själv, och njöt av det i fulla drag. Jag började på en buggkurs, och det blev ett intresse som jag fortfarande håller i. Som en kalv på grönbete ville jag utforska hela världen. Ibland följde jag med mina väninnor ut, för att pröva mina nyvunna kunskaper på dansgolvet. Det var spännande, men jag aktade mig noga om någon man visade mig intresse.
Jag älskade mitt nya liv, och ingen skulle någonsin kunna få mig att ändra på det. Jag trodde verkligen på det. Och just det har jag funderat mycket på efteråt. Jag var bara fyrtio år. Större delen av livet låg förhoppningsvis framför mig, och visst längtade jag efter kärlek. Även om jag inte ville erkänna det ens för mig själv. Jag var bränd, och jag var livrädd.

Det gick några år. Jag hittade mig själv och jag fyllde mitt liv med upplevelser. Det var ett väldigt bra liv, men jag började mer och mer längta efter tvåsamheten. Det var komplext, med tanke på mina erfarenheter.
Så fyllde min bästa väninna Lotta jämnt, och det skulle vi fira med en utekväll. Jag har sällan haft så roligt. Jag skrattade hela vägen till den stora utomhusdansbanan, och vinet vi druckit på festen innan gjorde mig lite rusig. Som jag dansade den kvällen. Vi blev ständigt uppbjudna, och allting var perfekt.
I pausen gick Lotta och jag bort för att köpa något att dricka i baren. Plötsligt, och utan förvarning mötte jag en blick tvärsöver baren. Jag hajade till, och jag vet precis hur banalt det låter. Jag har ett rykte om mig att stå med båda fötterna på jorden, men var de befann sig vid det här tillfället har jag inte en aning om. Hela kroppen kändes som gelé, och jag blev alldeles kallsvettig.
Det var mörkt i baren, och ändå såg jag honom så tydligt. Hjärtat slog för snabbt, och jag blev alldeles tagen av min reaktion. Jag kommer ihåg att han log mot mig, och att han lyfte sitt glas som en hälsning. Jag låtsades inte se det.
Jag såg honom till och ifrån under kvällen, men vi dansade aldrig. Så fort han närmade sig gick jag undan. Han måste ha trott att jag var helknäpp, och det var jag väl också. Jag ville ju så gärna. Och ändå var jag så rädd.

Av en avlägset bekant i mitt sällskap fick jag av veta vad han hette och att han bodde i ett litet samhälle några mil bort. Jag funderade på honom under bilresan hem, men aktade mig noga för att säga något till de andra. Till och med det kändes farligt.
Men när jag kom hem ångrade jag att jag inte hade tagit chansen att få dansa med honom, och kanske prata lite. Jag kunde inte sluta upp med att tänka på honom. Han hade gjort ett så otroligt starkt intryck på mig, trots att jag bara hade sett honom på avstånd. Idag kan jag förstå hur utsvulten jag var på kärlek. Hur hett jag längtade efter den, och hur mycket jag saknade den.

Det gick en vecka. Jag jobbade på som vanligt, men hade hela tiden Marcus i tankarna. Jag hittade på olika saker för att skingra tankarna, men de var lika fort tillbaka. Jag drömde om honom på nätterna, och till slut gick det inte längre. Jag letade upp honom på Facebook. Han var inte så svår att hitta. Där fanns bara en med det namnet från det lilla samhället där han bodde.
Jag satt med datorn i knäet flera kvällar i rad, och tittade på bilden av honom. Den var lite suddig och tagen på avstånd, men den gängliga kroppen och den gråsprängda kalufsen var tydlig.
Efter ytterligare några dagar bestämde jag mig för att skicka honom ett meddelande. Jag tvekade länge, men jag var tvungen. Meddelandet var kort och koncist: ”Om du har lust att träffas, så hör av dig”. Jag utgick från att han skulle känna igen mig på min profilbild, och gav ingen närmare förklaring på vem jag var.

Så en dag hade han svarat. Han ville gärna träffa mig, och han gav förslag på tid och plats. Jag sov inte en blund den natten, och just då hade jag nog gjort vad som helst för att komma undan.
Jag kommer så väl ihåg det där första ögonblicket när jag och Marcus träffades. Direkt slogs jag av hur bra han såg ut. Jag kände inte riktigt igen honom, men skyllde på den mörka kvällen. Och jag hade trots allt bara sett honom på avstånd.
När han tog min hand och hälsade så visste jag att det var kört. Alla mina försvarsmurar rasade, och jag hade inte längre något att sätta emot. Jag tyckte att han hade allt det där som jag hade drömt om, och hans leende fick mig att smälta. Det låter inte klokt, jag vet. Men det var precis så det var.
Jag brottades länge med min rädsla, och det tog tid. Men Marcus backade när jag behövde det, och han fanns där när jag vågade. Det kan inte ha varit så lätt för honom, men han klagade aldrig. Han hade ett fantastiskt tålamod med mig, och jag är så innerligt tacksam att han aldrig gav upp.

Så kom mitt livs överraskning. Av en händelse började jag att prata om bandet som spelade den kvällen vi träffades. Marcus såg helt oförstående ut. Jag trodde att han skojade med mig. Det tog en lång stund innan det ofattbara sjönk in. Marcus hade aldrig varit på dansen.
Min Marcus var inte den man som jag hade känt en sådan attraktion till den där kvällen. Han hade inte haft en aning om vem jag var när jag hörde av mig på nätet. Men han hade tyckt att det var ett roligt initiativ, och dessutom hade han tyckt att jag såg trevlig ut.
Det var därför jag inte riktigt hade känt igen honom när vi träffades, även om de två männen med samma namn var snarlika. Det var helt otroligt. Jag hade helt enkelt letat upp fel karl. Det fanns mycket riktigt en man till i samma ålder och med samma namn i det lilla samhället där Marcus bodde, men den mannen hade uppenbarligen ingen Facebook-sida.

Det har gått några år sedan mitt lilla misstag. Marcus och jag har fortfarande ett fantastiskt förhållande, som både han och jag är noga med att vårda. Vi har roligt ihop, och skrattar mycket. Ibland funderar jag på hur det kunde bli som det blev. Marcus och jag hade förmodligen aldrig träffats om inte jag hade skickat det där meddelandet. Och vad hade hänt om mannen från dansbanan hade funnits på Facebook? Han är säkert en jättefin man, men han är inte min Marcus.
Varje gång jag tänker på det, kommer jag till samma slutsats. Det fanns någon, någonstans, som tyckte att det var min tur nu. Med tanke på hur bra vi har det, är jag övertygad om att det var meningen att vi skulle träffas. Allt annat hade varit ett sådant slöseri med livet.
/”Jannike”

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…