Annons

Annons

Monica vägrar låta sin sjukdom bestämma!

När Monica, efter år av sjukdomsbesvär, även fick parkinson gav hon upp. I en månad. Nu leder hon zumbakurser och handarbetar till utställningar – allt för att behålla rörligheten och hålla sjukdomen på halster.

Annons

Monica Olsson Ljungby Parkinson

Enligt egen utsago är hon ett måndagsexemplar.
När Monica Olsson var 25 år fick hon en hjärnblödning som var nära att kosta henne livet. Hon har genomgått två svåra kejsarsnitt och opererat bort både galla och livmoder.
Så när Monica, 61, drabbades av parkinson för sex år sedan tyckte hon att det var i mesta laget…
– Först blev jag helt apatisk, berättar hon. Jag satte mig ner och allt kändes meningslöst – var det ens lönt att köpa en ny klänning när jag hade fått en obotlig sjukdom?
– Men sedan bestämde jag mig för att kämpa, jag har ju inte gett upp de andra gångerna.
Det är en pigg, levnadsglad och mycket aktiv kvinna vi möter i Ljungby, där Monica och hennes man Christer, 67, är bosatta sedan många år tillbaka.
Tillsammans har de tre barn, Anders, 41, Carina, 38, och ”sladdisen”Christopher, 28 år.
Monica och Christer träffades redan när hon var 16 år.
– Det var bingo, säger Monica och skrattar. Men jag har många gånger tänkt: ”Stackars man”. Det är ju inte bara jag som har gått igenom mycket, det har ju även drabbat Christer.

Trots svår hjärnblödning lyckades jag ändå kravla mig till telefonen

Eländet började alltså när Monica var 25 år. Anders och Carina var små, bara fem och två år gamla, och familjen bodde ute på landet.
Christer hade redan gett sig i väg till jobbet, när Monica en morgon skulle gå upp med ungarna.
– Men jag kunde inte resa mig, jag var lam från bröstkorgen och neråt, berättar hon och skakar på huvudet.
– Barnen skrek att jag skulle vakna, men jag kunde inte vakna. Trots svår hjärnblödning lyckades jag ändå kravla mig till telefonen.
– Jag ringde vår granne, som jag bad komma över och ta hand om barnen. Jag lyckades även ringa sjukhuset, som lovade att skicka en ambulans, och jag fick tag på Christer.
– Sedan la jag mig ner för att dö – jag hade ju ordnat det för ungarna.
Men Monica dog inte. I ilfart fördes hon till Lund och ambulanssjuksköterskorna gjorde allt för att hon inte skulle tuppa av.
Monica opererades i elva timmar och när hon vaknade var hon underligt nog på gott humör, den svåra hjärnblödningen till trots.
– Jag var sjukskriven två månader, innan jag var tillbaka på jobbet som receptionist på tidningen Smålänningen i Ljungby, där jag arbetade under 17 år.
– Jag var också dagmamma i flera år, innan jag började jobba på mina föräldrars mack.

Monica dekorerar blomkrukor

Monica dekorerar blomkrukor

Mellan varven hann Monica operera bort galla och livmoder, eftersom hon hade drabbats av en tumör. Men hon reste sig varje gång och jobbade oförtrutet vidare. Fram till för sex år sedan, då det verkliga dråpslaget kom.
– Det började med ryckningar i tummen. Jag kände också att jag blev lite svagare i vänster kroppshalva och jag började få problem med att sköta mitt jobb. Jag darrade och det var svårt att servera korv till kunderna.
Monica tog kontakt med vårdcentralen. En läkare där skickade henne vidare till sjukhuset i Ljungby, där hon fick träffa en annan läkare. ”Parkinson är det inte”, sa han. ”Det ser jag i ansiktet”. Ett konstigt svar, tyckte Monica, och bytte läkare.
– Jag blev skickad till Tranås, där det gjordes noggranna utredningar. Där tyckte läkarna att det liknade parkinson och jag fick remiss till neurologen i Ljungby.
Där framkom att Monica uppvisade alla symtom på parkinson och medicin sattes in.
– Då var jag 55 år och jag minns läkarens ord. ”Nu har du tio bra år att leva”, sa han, och jag började räkna. Chocken kom efteråt, när jag gick hem och berättade…
Monica ville fortsätta jobba, men hon blev sjukskriven tio procent, eftersom hon fick problem med yrsel.
Det gick en dag i taget, men successivt ökade hennes grad av sjukskrivning. Till slut sa Monicas bror, som då förestod macken ifrån: ”Det här går inte längre, du kan inte jobba”.
– Jag blev sjukpensionär och det var en svår omställning. Jag som alltid har haft mycket folk runt mig och gillat att ordna och fixa, trodde att livet var slut.
– Jag var nedstämd i en månad, men sedan tog jag nya tag. Och tack och lov har jag klarat mig utan depressioner, trots att det är ganska vanligt när man drabbas av parkinson.

Monica dansar Zumba

Monica dansar Zumba

Deprimerad är det sista hon är, Monica är på gränsen till överaktiv och har alltid något på gång.
Hon bestämde sig för att börja dansa zumba för att på så vis få behålla rörligheten.
– Jag skaffade en video och började dansa zumba hemma i vardagsrummet, berättar hon inlevelsefullt.
Monica och Christer tillbringar somrarna på Norrvikens camping i Båstad och där har hon på eget initiativ lett gratis zumbakurser tre år.
– Zumba passar alla och deltagarna har varit från tolv till 80 år. Alltid kan man röra på någon del av kroppen!
Just att röra på sig är oerhört viktigt för Monicas del och hon gör som små barn, hon spretar med fingrar och tår. Och för att hålla fingrarna i gång är hon oerhört pysslig. Hon dekorerar blomkrukor, stickar, virkar, broderar och syr.
– Jag blev erbjuden att ställa ut mina alster på ”Marias kök” här i Ljungby. Då sydde jag 35 olika förkläden, i vanlig ordning utan mönster. Det gav mersmak, nu planerar jag för en stor handarbetsutställning i Växjö till sommaren.
Monica har något på gång hela tiden och hon varvar sitt skapande med hundpromenader. Lilla Lussie behöver rastas flera gånger om dagen och Monica går mer än gärna – det är också ett sätt att hålla i gång kroppen.
– Jag är inte den som rullar tummarna, säger hon mycket bestämt. Jag är också med i Parkinsonföreningen, där vi har roligt ihop och åker ut på resor då och då.
Monica är social och utåtriktad och tar för sig av livet. Hon lever här och nu och tar inte ut något i förskott. Och hon är envis som få.
– Jag försöker ta vara på varje sekund. Tack och lov har jag ett gott humör och jag ser inga hinder. ”Var dag är en sällsam gåva, en underbar möjlighet”– det mottot lever jag efter.

Av Anna Lindau Backlund Foto: Jan-Erik Ejenstam

LÄS OCKSÅ
Pia drabbades av amalgamförgiftning

Ulrika kämpar mot cancern: Ingenting blir bättre av att jag tycker synd om mig själv

Jag brann som en fackla!

 

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons