Annons

Annons

Monica Z – ett naturbarn som inte ville bli vuxen

Hon hade en unik stämma och fyllde sina sånger med 
ett speciellt liv. Men sitt eget liv hade Monica Zetterlund svårare med. 
Dålig självkänsla och alkohol förmörkade tillvaron, och hon dog isolerad och sjuklig.

Överväldigande magnetisk, i sin fulla glans en stjärna av högsta internationella klass. Det var Monica Zetterlund.  Det enkla, vackra och ömma naturbarnet sa att hon sjöng för att hon ville berätta någonting. Om livet, känslorna, kärleken, om allt väsentligt.
Hennes sista album blev Bill remembered, inspelat i hennes vardagsrum år 2000, och i en telefonintervju sa jazzsångerskan:
– Hur man sjunger? Det kan man bara. Jag har gjort det sen jag var fyra. Pappa spelade och mamma med. Jag sjöng How high the moon fast på värmländska: Hå haj ve mon. Vi for runt och spelade till dans och damerna dansade och gubbarna drack. Ja, så var det…
Tystnad. I luren endast ljudet av ett cigarettbloss. Sedan:
– Men nu sjunger jag inte längre.

Blixtsnabbt brandförlopp

Monica var svårt märkt av sin dåliga rygg och hade blivit allt mer invalidiserad. Hon satt i rullstol och behövde daglig assistans med vardagsbestyr. Som ung hade hon ramlat ner från en trapets när hon lekte. Hon fick länge ligga i gipsvagga, tvingades bära korsett och drabbades av livslånga ryggsmärtor.
Torsdagen den 12 maj 2005 fick Monica besök av bästa väninnan Doris Stråhlman. De lagade mat och åt lunch. Hennes sambo var inte hemma. Innan Doris gick hjälpte hon Monica till rätta för en stunds vila.
En timme senare var den folkkära artisten död, på grund av en tappad cigarett i sängen.
Klockan 17.48 ringde hon till trygghetsjouren och sedan till SOS Alarm.
– Hjälp mig! Jag vet inte vad som brinner. Jag vill inte dö på det här sättet!
Branden tog sig blixtsnabbt. I den rökfyllda trerumslägenheten på Ingemarsgatan i Stockholm hittade brandmännen sedan en svårt bränd kropp. Borta var 
arbetarungen och telefonisten från den värmländska bruksorten Hagfors, hon som med sitt flärdfria ursprung i minne aldrig kunde förställa sig i fina salonger. Den frimodiga blondinen som inte kunde läsa noter – men plockade melodier med fraseringar och närvaro som ingen annan.
Monica Zetterlund stod på toppen av sin karriär under 1960-talet och var även ett stort namn internationellt. Hon sjöng på fullsatta ställen i New York, gjorde duetter med Louis Armstrong och Harry Belafonte, dansade cha-cha med Marlon Brando, nekade till fräcka inviter från jazzstjärnorna Miles Davis och Stan Getz.
Den musikaliska fullträffen tyckte Monica kom 1964 med Waltz for Debby, en lp-skiva med den amerikanske jazzpianisten Bill Evans som spelade med Miles Davis och John Coltrane. Tre år tidigare hade hon gjort låten som blev något av hennes signaturmelodi, Stockholmstributen Sakta vi gå genom stan, en cover av Nat King Coles Walking my baby back home med svensk text av Beppe Wolgers. Samarbetet med Wolgers blev betydelsefullt för Monica, den ömsinte allkonstnärens språkliga tonträff gav henne en fingertoppskänslig svensk repertoar.

Annons

Monica Zetterlund , 1937-2005 . Svensk sångerska, revyartist och sångerska, här som ung flicka.

Frispråkig och bestämd

– Ljuger gör jag inte i texter som jag ska tolka och i livet. Andra kan ljuga mig full, men själv klarar jag inte ens små vita lögner, deklarerade kvinnan med den ovanligt expressiva stämman.
Monicas musikaliska övertygelse ledde till bråk med skivbolaget, som menade att de riktigt stora pengarna var inom räckhåll om hon bytte från jazz till populärmusik. Att Monica vid den första Grammisgalan 1970 utsågs till Årets popsångerska för singellåten Gröna små äpplen fick henne inte att ändra inställning.
– Jag är hellre fattig och gör det som känns riktigt. Jag har ett kolossalt behov av att känna inre tillfredsställelse och kan inte lura mig själv. Sådana pengar finns inte!
Stora succéer kom dessutom i Hasse & Tages revyer och i tv-serier och biofilmer. Monica Zetterlund var även en lysande revyartist och karismatisk aktris och slog i början av 1970-talet igenom än mer i folkhemmet som pigan Malin i SVT:s serie Söderkåkar.
Men själv tyckte Monica att rollen som Ulrika i filmerna Utvandrarna och Nybyggarna var hennes topp som skådespelerska, ”då lyckades jag så att det sa tjong”. 1972 prisades Monica med en Guldbagge som Bästa kvinnliga skådespelerska efter insatserna i Nybyggarna och Äppelkriget.
Monica älskade revy- och teatervärlden, då var det inte på liv och död. Som med jazzmusiken, där hon alltid så ansträngande mätte sig med förebilderna Billie Holiday, Sarah Vaughn och Ella Fitzgerald, och där hon aldrig kunde vara helt avkopplad och tillfreds.
– Skådespeleriet har jag nog inte tagit riktigt på allvar. Ingen kan ställa krav eftersom jag inte är utbildad. Men på något vänster har jag ändå fått till det.

Stolt men 
kritisk pappa

Humorn och klurigheten, fantasin och tokerierna, fick Monica från pappa Bengt, en bohemisk konstnär och dragspelare som kallades Sik-Bengt. Som 14-åring fick hon sjunga med pappas orkester och försökte låta som hans idol Ella Fitzgerald. Sik-Bengt sken av stolthet, men var också dotterns främsta kritiker: ”Där sjöng du falskt. Gör int öm ‘et!”
Tidigt fylldes Monica av tvivel. Efter åratal med framgångar sa hon: ”Jag har aldrig någonsin begripit varför jag fått alla lovord och all kärlek. Har jag verkligen gjort mig förtjänt av det här?” Monica berättade om sin förtvivlan över att hennes föräldrar Bengt och Greta aldrig tyckte att hon räckte till. Hon började tidigt dricka för att dämpa missmodet.
– Det var inte mycket som dög, framför allt inte för pappa. Han såg mig aldrig som något märkvärdigt, sa Monica i en tv-intervju.

Monica Zetterlund med  maken, jazzmusikern Sture Åkerberg 1974.

Jobbade
 och festade

1956 kom Monica Zetterlund tvåa i en talangtävling på Nalen i Stockholm och upptäcktes av den danske jazzmusikern Ib Glindeman som tog med henne i sitt band. Men supertalangen lockades över till Arne Domnérus, den tidens kanske största svenska orkesterledare.
– På sextiotalet gjorde jag inte annat än jobbade och gick på fest. Filminspelning direkt efter frukosten och sen skivinspelning efter lunch. Och snabbtaxi till revyn och efter det en konsert, innan jag sist på kvällen sjöng på jazzklubb, sa Monica Zetterlund om de mest intensiva åren.
– Det var inget hälsosamt liv, och det gick åt helvete ibland. Med allt. Men när det risade ihop sig var Tage Danielsson där som en ek att luta sig mot. Om det någonsin funnits någon Jesus på jorden var det i Tages gestalt.
Någon större frid infann sig dock inte i relationen med dottern Eva-Lena. Monica fick henne som 17-åring med Torbjörn Zetterlund, en grannpojke hemma i Hagfors. Eva-Lena lämnades kvar hos mormor och morfar när Monica i slutet av 1950-talet sade upp sig på Televerket och övergav sin barndomsstad för att låta sångerna ta henne ut i den stora världen. Att Eva-Lena som sexåring flyttade till sin mamma i Stockholm läkte inga sår.
– Det måste ha varit jättejobbigt för mamma att jag såg henne som en främling. Jag grät mycket och längtade hem till mormor. Så fort det var skollov tog jag tåget till Hagfors, säger Eva-Lena Jerneld i Klas Gustafssons bok Enkel, vacker, öm om Monica Zetterlunds liv.
– Jag vill försöka vara förlåtande och förstående mot mamma. Men någonstans måste man fatta, att om man spelar musik väldigt högt och ens dotter sover i rummet ovanför och ska till skolan dagen efter så är det inte okej. Då är man väldigt självisk. Det var så aningslöst!
Spritkalasen i det slottsliknande huset på Lidingö, som Monica kontantköpte när karriären började ta fart, gjorde Eva-Lenas hem till ett pensionat för allehanda jazzmänniskor, ett ständigt kryllande av okända ansikten. Monicas sällskapssjuka var outsinlig och barnflickan Anna-Greta blev ställföreträdande mamma.
– Alkohol framhävde inte mammas goda sidor. Vi hade ingen kommunikation. Det började redan på Lidingö, och sedan blev det värre och värre. Den som led värst av det var mamma. Jag har familj, vänner, ett fantastiskt liv. Det hade inte mamma. Hon hade bara sin förtvivlan, sa Eva-Lena Jerneld några år efter Monicas bortgång. 1991 spelade Monica Zetterlund in albumet Varsamt (med hitlåten Under vinrankan) som blev hennes största försäljningsframgång. Sex år senare gjordes den sista turnén. Scenskräcken, till stor del kommen ur de höga egenkraven, blev med åren allt mer omfattande och snart kunde Monicas leende och skratt inte längre dölja de förlamande sorgerna.
Det dåliga samvetet mot Eva-Lena och de två barnbarnen, den ihållande smärtan över att aldrig ha varit bra nog för föräldrarna, allt sådant kunde inga applåder ändra på. Ljuset slogs mot mörkret och hon fick ofta sätta in medicinering mot alkoholmissbruket.

Vännerna försvann

När nyheten om att Monica Zetterlund 67 år gammal hade gått ur tiden berördes många djupt. Den sista tiden levde den stora sångerskan allt mer ljusskyggt tillsammans med sambon Magnus Roger. Hon ville inte mycket, orkade sällan göra någonting och gamla vänner slutade att höra av sig.
– Går jag ut osminkad känner ingen igen mig. Inte förrän jag börjar tala, i alla fall, sa Monica Zetterlund mot slutet av sitt liv.
Långt tidigare ombads Monica beskriva sig själv:
– Det är en tjej som aldrig blir vuxen. Och som lever efter principen ”det ordnar sig”. Hon läser nästan jämt och får alltid böcker i present just därför. Hon älskar att virka, gärna färggranna västar som hon ger bort till vänner. För övrigt är hon rätt lat. Jag skulle önska att hon hade mycket större vitalitet och energi. Hon både kan och vill.
Vid ett annat tillfälle sa hon:
– Jag är tacksam för att jag är älskad av många, men jag vet ju att jag har mina fel och brister. Jag vet dem som är mycket bättre. Men det är klart, det finns bara en Monica Zetterlund.

Text: Hasse Gänger 

Foto: Sjöberg bild
Källor: Enkel, vacker, öm av Klas Gustafsson (Leopard förlag 2009), expressen.se, aftonbladet.se, svd.se, dn.se

 

Läs också:
Åren som fosterbarn har satt djupa spår

Schlagerkläderna vi aldrig glömmer!

Siw Malmkvist: Jag har aldrig drömt om att bli sångerska

LÄS OCKSÅ


Kommentera

Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…