Annons

Annons

Pia Sundhage: Killarna gillade mig – för att jag hade en fin fotboll

Hon har två OS-guld som tränare för det amerikanska damlandslaget. Nu ska hon försöka upprepa bedriften med de svenska damerna. Möt den sjungande fotbollsambassadören Pia Sundhage!

Annons
Pia Sundhage

Sveriges förbundskapten Pia Sundhage.

För 50 år sedan var det bara killar som spelade fotboll i byn Marbäck mellan Borås och Jönköping. Och så en sexårig tjej, som inte var så road av att hoppa hopprep …

Pia Sundhage, som i dag är 56 år, glömmer aldrig hur lycklig hon blev när hon fick frågan om hon ville vara med i Marbäcks knattelag.
– Att tränaren döpte om mig till Pelle för att jag skulle platsa i laget gjorde mig inget. Jag fick ju vara med!

Nu är Pia på plats i Brasilien, som förbundskapten och huvudtränare för Sveriges damlandslag i OS i fotboll. Längre fram i höst blir det ytterligare några kvalmatcher till Europamästerskapen 2017. Men Sveriges EM-plats är i princip redan säkrad, tack vare tremålssegern mot Slovakien, fyramålssegern mot Polen och 6–0 mot Moldavien.

Ja, det går bra nu. Så bra att det till och med har spekulerats i om Pia inte skulle kunna få ordning på herrlandslaget också.
– Det är inte aktuellt, i alla fall inte nu, säger Pia. Men jag känner mig hedrad av att frågan har väckts.

Vårt samtal äger rum i foajén på hotell Opalen i Göteborg. Pia Sundhage, som gjorde 71 mål under sina 146 A-landskamper och som har tränat och lett USA:s damlag till två OS-guld, ger ett blygt intryck. Men när ett gäng fotbollskillar kommer fram och vill ta en bild med henne ställer hon upp. Hon ser till och med lite road ut.

Tackar nej till tv:s tävlingsprogram

I tv-program som ”Let’s dance”  eller ”Mästarnas mästare” lär vi dock aldrig få se Pia.
– Jag har blivit inviterad till båda programmen, men jag har tackat nej. Jag är inte road av att tävla i tv, om det inte är i fotboll förstås. Dessutom värderar jag min fritid högt.

Fina middagar är inte heller Pias melodi. Hon har nobbat två  amerikanska presidenter, George Bush och Barack Obama, och den svenske kungen.
– Det är fotbollen jag brinner för! Inte att umgås med kändisar.

Pia tror inte att hon hade kunnat hävda sig lika bra i en individuell sport. Uppväxten med fem syskon har präglat henne. Solidaritet är ett honnörsord i Pias värld.
– Därmed inte sagt att vi syskon aldrig kivades. Jag gav min lillebror många gliringar och hårda tacklingar! Men det är inget vi ältar i dag.

Bär föräldrarnas vigselringar  runt halsen

I en kedja runt halsen har Pia pappa Lars och mamma Karins vigselringar från 1948.
– Pappa jobbade som busschaufför, mamma som servitris.
– Pappa var en jordnära man. Han ansåg att man skulle göra rätt för sig. Han hade tålamod och humor och gick bort ganska hastigt, i mars 2005. Jag var i Örebro då.
– Mamma var den person som gav mig vingar. Hon lät mig vara som jag är, fick mig att förstå att det är okej att vara annorlunda. Hon påpekade också att allt är möjligt, inte ens himlen är gränsen.

Mamma Karin gick bort i maj 2008, efter fjorton dygns kamp.
– Då var jag i USA. Det var en av mina systrar som ringde. Vi hade just spelat mot Kanada.

På vänster arm har Pia en OS-klocka. På höger hand bär hon OS-ringen, som hon fick som tränare och förbundskapten för det guldvinnande USA-laget vid OS i Peking 2008.
– Jag fick ytterligare en OS-klocka och en ring i London 2012. Klockan har jag gett bort till någon som jag tycker väldigt mycket om. Ringen ska jag också ge bort, jag har bara inte bestämt vem som ska få den.

Ett liv fullt av överraskningar

Är det en man eller kvinna som bär den andra OS-klockan?
– En hen, säger Pia med ett skratt och markerar tydligt att det får räcka med det. Homosexualitet och bisexualitet får andra
diskutera.
– Jag är singel och vet inte vem jag träffar när den här intervjun är avslutad. Mitt liv har varit fullt av överraskningar. Jag hoppas att det fortsätter så!

När Pia var i tioårsåldern flyttade familjen Sundhage till Ulricehamn. Syskonen anpassade sig snabbt till de nya förhållandena, men Pia hade inte lika lätt att komma in i gängen på den nya skolan.
– Då köpte min kloka mamma en riktigt fin läderkula åt mig. Jag behövde bara ta med mig den till skolan för att bli omringad av killar som ville spela fotboll med mig.
– Vaktmästaren var inte glad när vi sprang genom häckarna för att paxa ett mål!
Några killar i en parallellklass försökte jäklas. ”Hur kan ni spela fotboll med en tjej?” sa de.
– Där fanns det nog lite mobbningsvarning, medger Pia. Men så som jag minns det behövde jag bara dribbla bort dem några gånger, sedan höll de tyst.
– Det där är liksom ett tema, en röd tråd i mitt liv. Som tjej har jag hela tiden varit tvungen att bevisa att jag faktiskt kan.
– Till och med i dag är det så. Om jag tar mig an ett tjejlag lyssnar alla omedelbart. Men det finns troligen inte så många killar som nöjer sig med att titta på min meritlista. De måste pröva mig innan jag accepteras.

Som elvaåring tog Pia plats i IFK Ulricehamns damlag. Fyra år senare gjorde hon sin första landslagsmatch.
Övning gav färdighet. Hon var – eller är – en jäkel på att trixa med bollen. Sitt personliga rekord satte hon 1990, när en match blev inställd på grund av regn.
– Jag höll på i en dryg timme. Röda skor hade jag på mig. Efter 6 673 tillslag hade ett skosnöre gått upp. Det är inte utan att jag funderar över hur långt jag hade kommit om jag knutit skorna bättre …
Jitex BK, från Mölndal utanför Göteborg, var klubben som Pia kom att bli förknippad med. Där hade hon spelat i flera säsonger när hon 1985 blev proffs i den italienska klubben Lazio från Rom.
– Det var guld och gröna skogar, säger Pia och skrattar. Den bäst betalda tjejen i ligan hade en månadslön på 7 000 kronor. Jag tjänade mindre än så, men jag fick i alla fall låna en rostig moped …

Egna barn valde Pia tidigt bort. Det fanns inte utrymme för den sortens familjeliv. Fotbollen tog all hennes tid och hon ser
inte det som någon uppoffring.
– Jag hade inte blivit någon bra mamma, jag är för egocentrisk. Men jag har spelat fotboll med mina syskonbarn, jag är ju både moster och faster.
– Och min assisterande förbundskapten, Lilie Persson, har ett tvillingpar som snart ska börja skolan. Dem passar jag ibland.
– Jag har utvecklats även på det området. Senaste gången jag var barnvakt åt tvillingarnaöverraskade jag dem genom att steka bananer till glassen. Det vann jag en hel del poäng på!

Under många år var Pia hästrädd. Men för ett och ett halvt år sedan bestämde hon sig för att ge sin lillasyster Marita en chans att visa vad hon går för.
– Marita är ridlärare på Rimbo ridskola, förklarar Pia. Och en otroligt duktig sådan.
– Hon har bland annat upplyst mig om att det inte heter ”krafsa” utan ”kratsa” hovarna och hon har fått mig att bli säkrare i sadeln. Jag har fattat galoppen, kan man säga.
– På Rimbo ridskola är jag inte förbundskapten Sundhage, där är jag bara Pia och jag älskar det!

Kommer att bli ett minne för livet

Intervjutiden är på väg att rinna ut. Pia berättar att hon fick en gitarr som nioåring och att musiken – med Bob Dylan som husgud – alltid haft en central roll i hennes liv.
– Nu har mina syskon lärt mig att använda musikprogrammet i min dator. Brorsan skriver fantastiska texter, som jag sedan försöker tonsätta. Men det är på hobbynivå.

Av Mats Å Johansson Foto Carl Sandin/BILDBYRÅN 

LÄS OCKSÅ: Olle åkte ur Bonde söker fru, men fann Lisa!

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons