Annons
Annons

Plötsligt satt skolans stora mobbare framför mig

Skolans mobbare

Åren hade gått – men jag kände ändå igen Conny, skolans skräck.
Bilden är arrangerad. Foto: Shutterstock

DET HÄR HÄNDE MIG
Conny var den som alltid jävlades med andra barn. Jag hade glömt bort honom helt. Men när jag plötsligt återsåg honom på tunnelbanan kom allt tillbaka. Och nu behövde han min hjälp.

Annons

Det var fredag eftermiddag och jag hade varit och hämtat mitt tvååriga barnbarn Simon hos min dotter. Jag skulle passa honom över helgen och vi tog tunnelbanan hem till mig. Vagnen var full av folk, många trötta efter en hel arbetsvecka. Vid en station steg en berusad man på, klädd i trasiga jeans och en smutsig beige täckjacka med en massa fickor framtill, där en flaska stack upp. Han vinglade fram i vagnen och sjönk tungt ner på den plats mittemot mig som just blivit ledig. Jag höll Simon i famnen och kände hur pojken stelnade till inför främlingen som han iakttog med stora ögon.
Den trasige mannen var nog yngre än han såg ut att vara, funderade jag så där som man kan reflektera över människor man möter. Han var säkert inte mer än femtio, fast det långa halmgula håret och skägget fick honom att se äldre ut. Han luktade illa. Hans ögon var små plirande glansiga korn och jag undvek att se på honom. Istället fick jag upp en sagobok ur min ryggsäck och försökte intressera Simon för den.
Men pojken var inte med på läsning, han hade en blandning av fascination och rädsla för mannen och jag var på väg att resa mig och byta plats när jag insåg att jag kände igen honom. Jag for efter namnet i mitt minne och så kom jag på vem han var. Conny! Vi hade gått i samma klass hela grundskolan. Han hade varit en av de tuffa killarna som smygrökte på rasterna och sa emot lärarna. Och han hade varit en mobbare.

LÄS MER: Jag gick ur askan i elden

Nu kom sådant jag trodde att jag hade glömt tillbaka till mig. Det var Connys mobbning och elakheter som i nian ledde till att hans mest plågade offer, en kille som Conny och hans gäng kallade Piss-Pelle för att han kissat ner sig i ettan, försökte ta sitt liv. Det blev möten i aulan och enskilt i klasserna, föräldramöten och grupparbeten och socialen, polisen och skolhälsovården kopplades in. Nu mindes jag också min mammas ord den gången. Med en suck och en ganska föraktfull ton sa hon att om inte en av elevernas föräldrar hade varit en högt uppsatt journalist som blivit engagerad, så skulle inte den flata skolledningen ha brytt sig.
Pelle bytte skola och jag vet faktiskt hur det gick för honom, i varje fall tror jag det blev bra även personligt. Han är idag en känd företagsledare som ibland förekommer i artiklar. Det unnar jag honom. Men Connys vidare öden hade jag aldrig funderat närmare på. Just där på tåget kände jag varken medlidande eller skadeglädje, bara ett lätt obehag. Jag reste mig upp med Simon i famnen för att gå längre bak i vagnen. Då talade han med hög röst och pekade på Simon:
– Vänta du! Din tid kommer nog! Inga kärringar i världen kan hålla dig borta från världens jäkelskap. Då du!
Simon började förstås gråta och jag skyndade mig, nu ville jag inte längre byta plats utan också stiga av och ta nästa tåg, allt för att komma långt från Conny. En kille med träningsväska reste sig upp och sa åt Conny att hålla tyst men just då stannade tåget och jag klev av.

LÄS MER: Grannfrun hjälpte mig som barn – nu hjälper jag henne

Simon snörvlade och grät och jag hittade på något om att farbrorn bara låtsats vara arg. Nu måste vi köpa blommor och hann inte tänka mer på farbrorn, sa jag. Och när vi kom till blomsteraffären som låg i närheten av den tunnelbanestationen glömde Simon det som hänt. Han valde en bunt solrosor och det fann jag vara ett bra val. Solrosor inte bara liknar solar utan vänder sig också mot solen när de växer. Connys tragiska livsöde hade gripit mig mycket och blommorna fick mig åter på den planhalva där man tror att det finns gott och vackert i livet.
Men jag hade slappnat av för tidigt. När vi återkom till perrongen för att fortsätta med nästa tåg, fick jag syn på Conny som låg på mage på golvet bredvid en pelare. Nu var det verkligen rusningstid och mängder av människor jäktade förbi honom. Var det bara jag som såg att hans ena arm låg under honom i en mycket konstig vinkel? Vad skulle jag göra? Jag kunde bara inte gå förbi.
Simon blev lite orolig men jag förklarade för honom att farbrorn var sjuk. Därefter ringde jag ambulans och väntade ett tag på en soffa strax bredvid där jag kunde ha uppsikt över Conny och samtidigt läsa en bok med Simon. Ambulanssjukvårdarna kom och sa att Conny brutit armen men nog också behövde avgiftas. Han var näst intill medvetslös där han låg och det var därför han inte kände smärta från armen han ramlat på så illa att han brutit den. Två poliser dök upp och de kände igen Conny sedan tidigare. De sa att det varit snällt av mig att ringa efter hjälp. Det fanns ingen anledning för mig att säga att Conny och jag varit skolkamrater och han togs med till sjukhus. Hur det gick vet jag inte.

LÄS MER: Ingen kan se att jag är handikappad

Det finns en psalm av en 1600-talspoet som hette Lasse Lucidor, vi har talat om honom i min litteraturcirkel. En strof i psalmen är ”Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer”. Tanken är ju att människor är snara till att döma utan att ha all bakgrundsinformation. Det är så lätt att tycka si eller så utan att veta hur man själv skulle ha betett sig om man varit i en annan människas situation. Hade jag någon rätt att döma Conny? Han hade varit ondsint som barn, mobbat andra, ljugit och bråkat och då hade han väl bara fått skörda frukterna av sitt eget beteende? Men hur kunde jag veta det? Nej, det visste jag inte. Det kunde vara så men det kunde också vara så att det fanns saker i hans barndom och liv som åtminstone delvis kunde förklara att han blivit den människospillra jag sett i tunnelbanan.
Människors liv hakar i varandra, ibland för kort, ibland för lång tid. De där minuterna i tunnelbanan fick mig att tänka på att i nio år hade Conny och jag setts nästan dagligen. Därefter följde ett långt hopp över åren tills den där dagen när jag fick något slags facit över hans liv. Tragiskt och sorgligt. Och så onödigt. Det är en gåta egentligen, som antingen inte har något alls svar eller också många olika svar. Varför vissa människor medvetet förstör sitt liv med missbruk?
Vi har alla gått förbi A-lagarna på torget och vi måste titta bort, det finns inget annat att göra. Människan har ren fri vilja och det går inte att tvinga någon till att inte missbruka, om man inte låser in dem vill säga. Men det jag tänkt mer och mer över sedan mitt möte med Conny, är att det inte finns en mall som passar alla. Även dessa människor är individer med var sin egen historia och att erkänna det är den enda värdighet man kan ge dem.
”Annelie”

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…