Annons

Annons

Ragnar Dahlberg: Publiken älskar att höra mig berätta

Beundrarbreven är färre än på "Café Norrköping"-tiden, men än i dag drar Ragnar Dahlberg, 72, mycket folk till sina populära kaféträffar. Här avslöjar han hur det kom sig att han hjälpte Christer Sjögren och Sanna Nielsen i deras sångkarriärer...

Välkommen hit! Ragnars Dahlbergs kaféträffar är populära.

Välkommen hit! Ragnars Dahlbergs kaféträffar är populära.

Två timmar i Ragnar Dahlbergs sällskap försvinner i rasande fart.
Den före detta programledaren för populära TV-program som ”Café Norrköping” och ”Go’kväll” är full av historier, som han gärna delar med sig av.
Nu för tiden är Ragnar värd för underhållningen på det egenstartade Dahlbergs café i Gamla Linköping, ett av stadens mest populära turistmål.
Där bjuds på revyer, allsångskvällar och kåserier – ofta med den fortfarande omåttligt populäre TV-mannen själv i centrum.
– Tio-femton gånger per år kommer det förbokade busslaster med 40–50 personer som jag pratar inför, samtidigt som de fikar.
– Vid de tillfällena brukar jag plocka fram några av alla roliga minnen och anekdoter som jag har upplevt genom åren, berättar Ragnar.
Händer det fortfarande att du får beundrarbrev och blir ombedd att skriva autografer?
– Nja, det är inte riktigt som när jag syntes som mest i TV-rutan. Men de som kommer hit med bussresor vill ofta ta bilder tillsammans med mig.

Annons

Valde att sälja kafét

Hur reagerade din fru över alla kärleksförklaringar och frierier som du fick när du var som mest populär?
– Under de år som det var som mest intensivt var jag inte gift. Kanske var det därför så många hörde av sig. Det var i alla fall aldrig några problem.
Nu är du lyckligt gift med Gun-Britt, i ditt tredje äktenskap. Hur möttes ni?
– Vi har känt varandra väldigt länge, men det var inte förrän för 20 år sedan som det tände till mellan oss och vi blev ett par. Nu är vi gifta sedan fyra år tillbaka.
– Gun-Britt är en sömmerska från Valdemarsvik som stack i väg till USA som ung, för att sy kläder till Hollywood. Även efter hemkomsten till Sverige jobbade hon som sömmerska.
– Men år 2000, då Gun-Britt blev av med sitt jobb, föreslog jag att vi kunde starta något ihop och då blev det ett kafé.
Varför sålde ni ert kafé 2010?
– När vi båda hade blivit pensionärer undrade Gun-Britt om vi inte skulle uppföra oss som sådana också. Så vi sålde till två tjejer som hade jobbat åt oss i många år.
– Men tro inte att vi kan hålla oss borta från kaféet för det. Jag håller på med min underhållning och Gun-Britt jobbar minst varannan helg, med att bland annat göra sina enormt goda mackor.
Är det viktigt för dig att fortsätta hålla i gång?
– Ja, jag vill inte rosta ihop, så jag försöker hålla hjärnan i trim. Jag tar en del uppdrag som konferencier på olika galor och så spelar jag bland annat nyårsrevyer hemma i Linköping.
– Jag gör också kyrkokonserter med sångerskan Åsa Sjöberg och hennes man Claes Lövgren.
Du och din familj drabbades av en svår förlust när din förra fru Ulla-Carin Lindquist gick bort i sjukdomen ALS 2004, bara 51 år gammal. Hur upplevde du det?
– Det var fruktansvärt, inte minst för våra två gemensamma döttrar Ulrica och Carin. Ulla-Carin och jag hade skilt oss många år tidigare, men vi var goda vänner och hade en hel del kontakt.
– Jag minns att Ulla-Carin fick diagnosen på sin 50-årsdag och först fattade jag inte hur allvarligt det var. Sedan dog hon mindre än ett år senare. Det gick ofattbart fort och det var hemskt att se hennes muskler gradvis förtvina.
– Men mitt i all sorg fick våra döttrar i alla fall chansen att ta farväl av sin mamma. De träffades mycket under det sista året och hann prata igenom massor, som man kanske normalt inte gör.
– Det hade varit om möjligt ännu värre om Ulla-Carin hade försvunnit direkt efter en olycka.

Glad att få vara frisk

Din dotter Ulrica är ordförande i Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS-forskning och sjukdomen var verkligen på tapeten i höstas.
– Ja, kampanjen Ice bucket challenge, som innebär att man häller en hink isvatten över huvudet och skänker pengar till ALS-forskningen, har dragit in flera miljoner kronor.
– Cancer är ett extremt laddat ord och en hemsk sjukdom som drabbar många, men med cancer finns det åtminstone gott hopp om att överleva. Det gör det oftast inte med ALS.

Det är roligt att ha blivit både morfar och farfar

Ragnar Dahlberg

Du har fyllt 72 år. Hur är det att åldras?
– Med tanke på det som drabbade min förra hustru är jag förstås glad över att få ha hälsan i behåll. På senare år har jag även hunnit bli både morfar och farfar, vilket är jätteroligt.
– Med min första fru blev jag pappa första gången när jag bara var 21 år och vi fick ytterligare ett barn. Men ingen av döttrarna som jag har med Ulla-Carin har fått egna barn ännu.
Att Ragnar skulle göra karriär i mediebranschen var långt från givet, även om han redan i tonåren älskade radio och drömde om att få jobba med det.
– Jag var väldigt skoltrött och slutade plugga efter realen, då jag var 17 år. När jag något år senare blev inkallad till det militära övertalade mina lumparkompisar mig att ta upp studierna igen.
– Först läste jag statskunskap, för att lära mig mer om samhället. Därefter kom jag in på Journalisthögskolan i Stockholm, där jag gick ut 1970. Direkt efteråt fick jag jobb på Sveriges Radio, där min karriär började.
Men redan långt tidigare –1961, som 18-åring – gjorde du din första stora intervju. Berätta!
– På den tiden fanns det ett radioprogram som hette ”Fråga vad du vill”. Idén var att lyssnarna fick skicka in frågor till en känd gäst.
– Jag var en av tre personer som blev utvald och jag fick träffa Alice Babs och ställa mina frågor i direktsändning. Alice var just då Sveriges största musikstjärna.
– Jag minns när jag tog hissen upp till radiostudion på Kungsgatan 28 i Stockholm. Alice tog i hand och det var otroligt stort.

Christer Sjögren sjöng ”Pärleporten”

1972 flyttade Ragnar till Norrköping, där han tre år senare blev chef för SVT:s regionala nyhetsredaktion. 1980 startade nyhetsprogrammet ”Östnytt” och 1983 drogs ”Café Norrköping” i gång.
– Under de första fyra åren var jag producent och då syntes jag inte i rutan. Sedan fick jag hoppa in en gång, när ordinarie programledaren Viveca Ringmar var sjuk. Efter det blev jag kvar i rutan.
– De tio åren fram till att programmet lades ner 1997 är något av det roligaste jag upplevt. Vi hade en miljonpublik så gott som hela tiden och jag har för mig att rekordet var 2,4 miljoner tittare. Intresset var periodvis helt sanslöst!
Ni lockade alla de stora artisterna i Sverige till programmet och du fick sångaren Christer Sjögren att bredda sin repertoar?
– Det stämmer. Vi hade med oss Vikingarna fyra kvällar i rad och de uppträdde med olika slags musik varje gång.
– Jag hade hört Christer Sjögren stämma sin gitarr, samtidigt som han sjöng ”Pärleporten”, och jag fick honom att framföra den sången i vårt program.
– Christer var först lite skeptisk till andliga sånger. Han var inte aktivt kristen och ville inte att det skulle uppfattas som hyckleri. Men jag lyckades övertala honom och responsen blev enorm.
– Folk fortsatte att ringa ett halvår efteråt. Det slutade med att Christer gav ut en hel skiva med bara andliga sånger. Den skivan sålde i 300 000 exemplar…

Ragnar är glad att han fortfarande har beundrare kvar.

Ragnar är glad att han fortfarande har beundrare kvar.

Förra året fick Sanna Nielsen ett internationellt genombrott, genom sin tredjeplats i Eurovision Song Contest. Känner du dig lite delaktig i Sannas framgångar – du var ju faktiskt med och startade hennes musikresa?
– Så här var det. Jag var på turné med Sten & Stanley och en kväll skulle vi spela i Simrishamn i Skåne. Inför vår spelning fick jag frågan om jag ville vara konferencier på en stadsfest i Sölvesborg samma dag.
– En av de lokala artisterna var en tioårig liten tjej vid namn Sanna Nielsen. Jag blev så imponerad av Sanna att jag frågade om hon ville sjunga i ”Café Norrköping”.
– Sanna hade inte hört talas om ”Café Norrköping”, men hon blev glad för inbjudan. Låtskrivaren Bert Månsson fick uppdraget att ta fram en ny låt till Sanna och det blev ”Till en fågel”.
– Inte ett öga var torrt i publiken, när Sanna hade sjungit färdigt. Sanna hade vid det laget hunnit fylla elva år och hon kom snabbt in på Svensktoppen. Hon är fortfarande den yngsta artisten som har legat där.
– Med sin stora talang och sin starka drivkraft hade Sanna nog slagit igenom även utan min medverkan. Men givetvis känns det roligt att det var jag som lät henne debutera i TV!

 

Det här är Ragnar!
Yrke: Formellt pensionär, men fortfarande aktiv som bland annat konferencier och föredragshållare
Ålder: 72 år
Familj: Hustrun Gun-Britt, 70, sonen Ingvar, döttrarna Lena, Ulrica och Carin, fyra barnbarn
Bor: Hus i Linköping och i Harstena i Gryts skärgård
Aktuell: Medverkar regelbundet som underhållare på Dahlbergs café i Linköping

Hallå där…
Många ser dig som en lugn och trevlig svärmorsdröm. Men vad får dig att bli riktigt arg?
– Alla omdömeslösa bilförare som man möter i trafiken.
Vilken hushållssyssla tar du på dig, respektive överlämnar du gärna till hustrun?
– Jag vet hur diskmaskinen fungerar, men tvättmaskinen har jag svårare att lära mig…
Vilken är din mest udda förmåga?
– Jag är sedan mer än 20 år en hygglig cittraspelare. Jag har haft ett band, tillsammans med bland andra den förre meteorologen John Pohlman. Vi i det gamla gänget träffas och umgås fortfarande ibland.
Vilken är din största fobi?
– Skärgårdens huggormar bör man akta sig för…
Om du fick resa tillbaka i tiden och uppleva en speciell händelse – vad skulle du välja då?
– Min pappa var med när den första bilen rullade in på Stockholms gator. Det hade jag gärna varit med om!
Vilken övernaturlig egenskap önskar du dig för en dag?
– Att finna bot för alla svåra sjukdomar som mänskligheten har drabbats av.
Vilken är din tyngsta last?
– Min hustruns goda äpplekaka med vaniljsås.
Vilken pryl klarar du dig inte utan?
– Min iPhone.

Av Joakim Löwing Foto: Peter Ericsson

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…