Annons

Annons

Ralf Edström vann matchen mot cancern

Fotbollslegenden Ralf Edström slog igenom i landslaget som tonåring och blev med tiden proffs i tre länder. Men en dag för tre år sedan grep dödsångesten tag i honom.

Annons
Ralf Edström har kallats 1970-talets Zlatan.

Ralf Edström har kallats 1970-talets Zlatan.

Med polisonger stora som grillvantar gick en gänglig värmländsk yngling till väders och gjorde tre nickmål, när Sverige spelade 4–4 mot Sovjet i Stockholm, i augusti 1972.
”En ny stjärna är född!” trumpetade tidningsrubrikerna om naturbegåvningen med den sällsynta spänsten.
På sina fyra första landskamper gjorde Ralf Edström från Degerfors, åtta mål – sju på nick och det åttonde på en retur efter en nick i ribban.
Klart att den nya fotbollsidolen fick smeknamnet Nickson.
– Det var en rolig tid, men också lite mycket ibland. Folk sprang efter mig hela tiden, berättar Ralf.
– TV-journalisten Arne Hegerfors skrev en bok om mig. Den heter ”En gör så gött en kan”.
– Jag levde efter det uttrycket. För man kan ju aldrig göra mer än sitt bästa.
– I dag snackas det mycket om press på många spelare. Men jag var inte mer än 19 år när de hängde upp affischer över hela Göteborg inför VM-kvalmatchen mot Malta hösten 1972.
– Affischen visade en stor bild på mig och uppmaningen att komma och kolla på underbarnet.

Ralf drog inte bara publik till matcherna. I flera år hade han rena popstjärnstatusen.
Hans namn sålde t-shirtar, skolväskor, fotbollsskor, godis och glass. Han var klippdocka i en veckotidning och det gick så långt att han och Lill-Babs poserade i en rondell.
– Den gången tog vi reklambilder för Avestabyxan, ”alla stjärtars byxa”, längst ner på Sveavägen i Stockholm. Snacka om trafikkaos när Lill-Babs putade med rumpan!
– Nertill var byxorna utsvängda som paraplyer och upptill var de så tajta att jag inte fick ha några kalsonger under, för då syntes randen, berättar Ralf.
I landslaget stod Ralf på topp lagom till VM 1974, då Sverige sensationellt blev femma, med smak på medalj.
Ralf dundrade bland annat in 1–0 mot Västtyskland med ett volleyskott, som fick den kände TV-kommentatorn Bengt Grive att ställa frågan: Vad är klockan?

Dravel är aldrig bra, och jag har alltid varit noga med ärlighet och civilkurage

Efter det klassiska målet vandrade Ralf lugnt med högerarmen i luften mot mitten av planen. Inga yviga målgester där, inte.
– Jag var dålig i magen och innan matchen var jag på toa flera gånger. Jag vågade inte hoppa eller ta ut stegen, eftersom jag inte visste vad som skulle kunna hända, säger Ralf och stoppar in en ny prilla under överläppen.
Över 40 år har gått sedan Ralf var svensk fotbolls stora fixstjärna. Ralf var 1970-talets Zlatan Ibrahimovic vad gäller popularitet, om man så vill.
Efter spelarkarriären blev Ralf hösten 1983 fotbollsexpert i Radiosporten och han blev minst lika omtyckt i den rollen, som han var som nationalidol på gräsplanen. Ralf frispråkighet uppskattades.
– Om det var någon spelare som inte bjöd till, eller var för egoistisk, reagerade jag direkt.
– Dravel är aldrig bra, och jag har alltid varit noga med ärlighet och civilkurage, säger Ralf.

Ralf vågade även kritisera Zlatan, när det var på sin plats.
– Zlatan är den bästa fotbollsspelare vi någonsin har haft, han har lyft svensk fotboll.
– Men i början av karriären kunde han ibland göra undermåliga insatser och stå och vifta med armarna och klaga. Det var inte bra, och varför skulle jag inte säga det?
– Nu är det där dumma kroppsspråket borta. Zlatan har mognat längs vägen. Numera har han ju fru och barn.
Förra året slutade Ralf på Radiosporten, när expertstaben skulle föryngras. 32 år avslutades med ett långt minnesprogram med hans höjdpunkter.
Lite tomt blev det allt, erkänner Ralf, van som han var vid att känna nerven mitt i händelsernas centrum.
– Men jag kan absolut inte klaga, det har varit många fina år med fotbollen.
– Jag hade en underbar tid i Åtvidaberg när vi vann SM-guld, åtta härliga proffsår i Holland, Belgien och Frankrike med mästartitlar och många fantastiska minnen från landslaget, säger Ralf.
– I dag har jag ingen professionell kontakt med fotbollen. Men jag brukar titta på min grabb Joakims matcher, med Utsikten i division 1. Lagets hemmamatcher spelas bara tio minuters promenad hemifrån.

Jag började summera livet, där i sjuksängen. Och jag bad en sjuksyster ringa in min fru.

Ralf är nöjd med livet, som det har utvecklats. Men för tre år sedan trodde han att allt var på väg att ta slut. Ett rutinprov visade att han hade prostatacancer. Själv hade han inte märkt någonting. Läkaren valde att operera direkt.
Det bar sig dock inte bättre än att Ralf drabbades av en kraftig infektion, som under lång tid höll kvar honom på sjukhuset. Dödsångesten högg i honom.
– När proverna plötsligt vände ner, efter att ha varit bra, tänkte jag att det nog var klippt. Jag började summera livet, där i sjukhussängen. ”Redan”, tänkte jag, ”än är jag ju inte riktigt gammal och barnbarnen är små.”
– Och så gick tankarna till min pappa, som är 89 år nu och fortfarande pigg. Han ville nog inte begrava sin son, det hade ju varit för hemskt, berättar Ralf.
– Jag bad en sjuksyster ringa in min fru. ”Men det är nog lugnt, Ralf, vi tar några prover till och då har det kanske blivit bättre.” Och det vände faktiskt åt rätt håll igen.
– Men jag blev lite virrig av alla läkemedel. Mina gamla vänner Fredrik Belfrage och Ingvar Oldsberg hälsade på, men efteråt minns jag inte att de hade varit där.

Som om cancerpärsen inte vore nog, tog Ralf i fjol bort en stor varansamling i överkroppen. Bland annat avlägsnades en varhärd bakom struphuvudet och Ralf åt penicillin i tre månader.
Läkarna tror att det handlade om ett nytt utbrott av samma bakterier som Ralf sannolikt fick i sig för tolv år sedan, när han skrapade i vänster armbåge på en arena under fotbolls-EM i Portugal 2004.
– På hösten året efter tog jag bort varbildningar första gången. Operationen tog åtta timmar.
– Två thoraxläkare var med och de bröt loss revbenen för att få bort allt. Det var väldigt dramatiskt då också.
– I dag är jag friskförklarad från cancern. Värre är det med bakteriegrejen. Läkarna kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, säger Ralf.
– Fast jag oroar mig faktiskt inte så mycket. Det är ju som det är. Men jag har i alla fall lärt mig att lyssna på kroppen på ett annat sätt än tidigare.
– Minsta lilla varningstecken med något och jag går till doktorn. Så gjorde jag inte förut.

Vårt möte med Ralf äger rum på hans arbetsplats i Göteborg. Sedan snart 30 år tillbaka arbetar Ralf med att dra in pengar till svensk handikappidrott. Uppgiften värmer i idrottshjärtat.
– Att kunna ge handikappidrottare bra möjligheter känns otroligt gött. Det är i alla högsta grad meningsfullt jobb, säger Ralf, som emellanåt också håller föredrag om sin cancerhistoria.
– Jag brukar prata om det som har hänt mig i ungefär en kvart. Sedan tycker folk alltid att det är roligare när jag resten av tiden snackar om min idrottskarriär!

Text och foto: Hasse Gänger

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons