Annons

Annons

Sara blev påkörd av en rattfyllerist

I den framrusande bilen satt en drogad och rattonykter förare. Den unga polisaspiranten Sara hann aldrig uppfatta faran som närmade sig henne i den mörka höstnatten...

Annons
Sara, mamma till Amanda 2 år, höll på att dödas av en rattfyllerist när hon jobbade som polis.

Småbarnsmamman Sara, 38:
Jag minns ingenting av olyckan som höll på att ta mitt liv. Här med dottern Amanda  i famnen.

En natt i november för drygt elva år sedan blev Sara Andersson, 38, påkörd i hög fart av en rattfyllerist.
Flera dagar senare vaknade Sara upp på sjukhuset. Hon blev då medveten om att hon hade brutit båda benen och en arm, att ansiktet var krossat från ögonbrynen till överkäken, att framtänderna var utslagna och att hon hade förlorat sitt vänstra öga och sitt luktsinne…
Ändå tänkte hon aldrig: ”Åh, vad hemskt, varför har det här hänt mig?”
– Jag hade bara en tanke i huvudet: ”Jag ska tillbaka till mitt vanliga liv”, säger Sara.
– Om och om igen frågade jag läkarna: ”Kommer jag att kunna jobba som polis igen? Kommer jag att kunna rida?”
Kärleken till hästarna har stor del i att hon har klarat att komma tillbaka, tror Sara, som i dag återigen jobbar som polis i yttre tjänst.

Livet kunde ha tagit slut där på vägen

Sara bor med sin sambo Niklas, 38, och parets treåriga ögonsten Amanda, på en gård utanför Halmstad.
I stallet står tre hästar. Och som tävlingsryttare är Sara tillbaka på samma nivå som före olyckan, i både hoppning och dressyr.
Det var den 28 november 2003 som Saras liv var nära att ta slut.
Hon hade gått på nattpasset, i sitt jobb som polisaspirant, när hon och hennes instruktör fick larm om en bilbrand på en mindre 70-väg i närheten av Laholm.
När de kom fram var branden redan släckt. Bilbärgarens gula blinkljus lyste och mitt i vägen stod brandbilen med blåljusen snurrande.
Sara stod bakom brandbilen och pratade med bilägaren, när en bil kom körande i hög fart. Bilen träffade både Sara och bilägaren, som dog omedelbart.
Brandmännen och bärgaren sprang efter olycksbilen, som hade stannat vid dikesrenen längre fram. Under språngmarschen såg en av brandmännen något mörkt som låg nere i diket.
Brandmannen gick närmare och upptäckte att det var en människa – Sara. Hon hade kastats sex meter upp i luften och landat 23 meter bort.
Hon andades inte och pulsen var svag.
– Brandmannen rensade mina luftvägar och då började jag som tur var att andas själv. Min överkäke var så krossad att det inte skulle ha gått att göra mun mot mun-metoden, säger Sara.
Brandmannen har berättat att Sara höll hans hand tills ambulansen kom och att hon kunde säga sitt personnummer.
– Men jag måste ha haft väldigt ont av alla mina skador. Jag hade en skyddsväst på mig, förmodligen var det den som räddade mitt liv. En luftficka på ena lungsäcken var den enda inre skadan.

Sara på sjukhuset strax efter olyckan.

Läkarna frågade efter en bild på Saras ansikte som det såg ut innan olyckan, för att kunna rekonstruera det.

Låg nersövd i 11 dygn

Sara fördes från Halmstads sjukhus vidare till Lund, dit hennes mamma, sambo och syskon kom.
I 25 timmar opererades Sara.
– Jag låg nersövd och har inga minnen från olyckan eller den första tiden därefter, säger hon.
– Mina anhöriga fick ta allt det svåra. De kunde bara sitta vid min säng och vänta, utan att veta om jag var svårt hjärnskadad eller inte.
– Och man kan ju tänka sig hur det känns för en mamma att få höra: ”Har du en bild på din dotter? Vi måste ha något att utgå ifrån, när vi ska bygga upp hennes ansikte igen.”

När jag vaknade efter olyckan pratade jag bebisspråk

I elva dygn låg Sara nersövd efter operationen. När hon vaknade upp pratade hon först bara bebisspråk.
– Mina anhöriga blev förstås oroliga. Men en dag när de satt hos mig och löste korsord och fastnade på en fråga röt jag: ”Är ni helt dumma i huvudet?”. Sedan sa jag svaret…
– Då vågade de tro att det skulle gå bra, säger Sara och skrattar.
Saras första minne efter olyckan den 28 november är dagen före julafton samma år, då hon fick veta att hon skulle få åka hem på permission.
– Det bästa var att jag fick träffa min yorkshireterrier Smokie och se honom öppna julklappar.
I mitten av januari 2004 blev Sara utskriven, då började också den långa kampen för att komma tillbaka till ett vanligt liv.
– Det jobbigaste var mina brutna ben, även om läkningsprocessen gick fort framåt i början. Redan i trettonhelgen kunde jag ta mig fram på kryckor.
– Sedan blev det svårare. Ändå bestämde jag mig för att jag skulle gå motionsloppet Vårruset i maj – på kryckor. Jag och mamma och min svägerska hade gjort det i flera år.
– Jag kom sist, men jag klarade det! Bakom mig gick en arrangör som skulle stänga banan. Flera gånger sa hon: ”Här kan man gena”. Hon tyckte nog att det gick för sakta.
Saras närmaste hade oroat sig för att Sara skulle ge upp inför sina svåra skador och lägga sig på soffan, men det fanns inte på kartan i Saras värld.
– Men visst gick mitt humör upp och ner. Ibland grät jag tills tårarna sprutade. Sådana gånger tänkte jag att allt var kört.
– Men så kom hunden och viftade på svansen, eller också gick jag ut i stallet. Då var det omöjligt att se allt i svart.

Tävlar på hästryggen igen!
Djur har alltid betytt mycket för Sara och efter olyckan blev de viktiga också för hennes rehabilitering. Hon började med att rida in den 180 centimeter höga hästen Bebbe.
– I början går man med hästen i lina, det var jättebra gåträning för mig. Det tränar både balans och benmuskler.
Första gången Sara satt upp på en häst red hon barbacka på Beppes mamma Colita.
– Min mamma undrade nervöst om hon skulle leda mig. ”Leda mig? Jag som har ridit sedan jag var tre år – nej!”
I dag tävlar Sara på hästryggen igen och hästarna är fortfarande det viktigast hon har – vid sidan av familjen, förstås.
– Alla behöver en ventil och för mig är det hästarna. Att komma ut i stallet efter en jobbig arbetsdag och rida en runda i skogen är underbart.
Året efter olyckan gjordes en rekonstruktion på olycksplatsen, inför rättegången. Först då insåg Sara i detalj hur olyckan hade gått till.
– ”Vilken smäll, stackars den som var med om det”, tänkte jag, innan jag kom på att det var jag. Fortfarande kan jag inte riktigt förstå att jag var inblandad, jag har ju inga minnen från händelsen.
Mannen som körde bilen, som dödade en man och skadade Sara svårt, var påverkad av både droger och alkohol. Straffet blev två och ett halvt års fängelse.
Fortfarande händer det någon gång då och då att Sara tänker på bilföraren, men hon försöker att undvika ämnet.

Av Ussie Hjelm Foto: Stefan Lindblom och privat bild

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons