Annons

Annons

Sebastian: Jag föddes i fel kropp

Han gick runt i en flickkropp, men kände sig som pojke. I tonåren tog han mod till sig och bad att få byta kön. Här berättar Sebastian om könsbytet och den långa vägen dit...

Annons
På sin blogg, "killensomgudglömde" berättar Sebastian om sitt liv och sina erfarenheter.

På sin blogg, ”killensomgudglömde” berättar Sebastian om sitt liv och sina erfarenheter.

När Sebastian Magnell var tonåring och hette Louise visste han att han hade fötts i fel kropp. Men han vågade inte berätta något för sina närmaste.
Att ständigt brottas med sin identitet var svårt.
– Jag gick runt som en tickande bomb, på väg att explodera, säger han.
20-årige Sebastian, från Ludvika, har många svåra år bakom sig. Men i dag är han riktigt lycklig, för första gången på länge.
Sebastians nya namn och personnummer bekräftar att han även i lagens mening är man.
Sebastian jobbar som kock och bor hemma hos sina föräldrar, i väntan på att flytta ihop med flickvännen Ronja. Hon har hållit Sebastians hand genom alla djupa känslodalar.
– Ronja har lagt sitt liv åt sidan de senaste åren och har hela tiden funnits där för mig. Hennes stöd betyder allt.
– Ronja blev kär i mig som person och hon bryr sig inte om kön eller normer, säger Sebastian.
Redan när Sebastian var för liten för att sätta ord på vad som var fel kände han sig som en pojke.
– Jag var faktiskt aldrig riktigt tjej. På lågstadiet sa jag i smyg till mina kompisar att de skulle kalla mig Sebastian.
Louise, som han hette då, föredrog boxershorts framför trosor och klädde sig helst i hängselbyxor och sportskor.
– Det finns många så kallade pojkflickor och mina föräldrar tänkte väl att det var en fas som skulle gå över.
Från tredje klass mobbades Sebastian för att han såg ut som en kille. ”Louie”, som han började kallas i gymnasiet, hade alltid kompisar. Men det förekom också glåpord och knuffar, från dem som inte accepterade någon som stack ut.
– Jag var uppfostrad att inte bråka och jag gjorde inget för att säga ifrån eller ge tillbaka.
Sebastians mamma och pappa tyckte att han skulle sluta klä sig i ”killkläder”.
– Jag fortsatte ändå med mina vanliga kläder, men i starka färger, så att det blev lite mer ”tjejigt”. Men då såg jag ut som en clown och det gjorde bara mobbningen ännu värre.

Kroppen förändrades och hårväxten ökade

Sebastians kropp liknande en killes. Han hade stora fötter, magrutor och knappt några bröst.
Sista året i högstadiet började han må riktigt dåligt psykiskt. Han fick panikattacker och orkade inte vara i skolan.
En dag, sommaren innan gymnasiet, slängde Sebastian fram ett par kalsonger på bordet framför sina föräldrar och syskon.
– ”Det här är jag!” sa jag. Jag sa att jag ville ha sådana kläder och se ut som en kille.
Men Sebastians föräldrar insåg inte hur djup hans förtvivlan var och vad den berodde på.
I början av gymnasiet var Sebastian ofta arg och bråkig mot sina närmaste. Han brottades hela tiden med sina känslor.
– Inget blev bättre och till sist ville jag inte leva längre.
Det som trots allt fick honom att kämpa vidare var tanken på hans lilla systerdotter.
– Jag såg hennes söta små ögon framför mig. Även om det kändes som om ingen skulle bry sig om jag försvann, så visste jag att hon skulle sakna mig.
Samtidigt hörde han för första gången talas om personer som har opererat sig från tjej till kille.
– Jag började googla på ämnet både dag och natt och jag kände igen mig i väldigt mycket.
Sebastian sökte på egen hand upp barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, och berättade hur han kände och att han ville bli kille.
Han bad om hjälp att berätta för föräldrarna, själv orkade han inte vara med.
– Jag trodde att pappa skulle bli vansinnig och förneka allt och det var väl i princip så det blev, i början. Även om mamma hade känt på sig lite mer, hade hon också svårt att förstå fullt ut.

Jag var som en bomb som var på väg att explodera

Den enda person Sebastian kunde prata med om allt var flickvännen Ronja.
– Hon lovade att hjälpa mig igenom allt och det gjorde hon. Jag vet inte om jag själv hade orkat se någon jag älskar må så dåligt som jag gjorde.
Så småningom började även Sebastians föräldrar inse allvaret i hans identitetskris. Och när de förstod stöttade de honom till hundra procent.
Sebastian fick komma till Astrid Lindgrens sjukhus för ett första samtal.
– Pappa var med. Han ställde till och med frågor om hur det skulle fungera sexuellt efter en operation. Då insåg jag att han ville mitt bästa.
Sebastian fick så småningom diagnosen transsexuell, ett första steg i processen att bli man. Han fick hormoner och såg hur kroppen förändrades dag för dag.
Underhudsfettet krympte, kroppen blev hårdare och hårväxten ökade.
– Pappa köpte bästa sortens raklödder och hyvlar, så att jag inte skulle göra mig illa.
Våren 2013 blev namnet Sebastian registrerat och vid jultid 2014 fick han ett nytt personnummer.
Hormonerna gjorde Sebastians röst mörkare och när han fick ont i halsen undrade han vad det var som for upp och ner i strupen när han svalde.
– Då frågade pappa om jag inte hade tänkt på att det kunde vara adamsäpplet? Jag visste inte ens att man fick ett sådant!
Sebastians bröst har opererats bort och han tänker göra en fullständig könsoperation så småningom.
– Det är ett stort beslut och jag väntar hellre än att stressa fram ett ingrepp. Jag vill undersöka alla alternativ som finns, så jag vet att jag får den absolut senaste och bästa tekniken.

Berättar om sitt liv på en egen blogg

Även utan det sista ingreppet känner sig Sebastian som hundra procent man.
Han älskar att gå på badstranden med bar överkropp, utan att någon reagerar. Han har alltid tänkt på sig själv som en heterosexuell kille som dras till tjejer.
För flickvännen Ronja spelar hans kön mindre roll.
– Det är inget hon påskyndar eller fördröjer. Det enda hon saknar är min ljusa röst, för den tyckte hon om.
Tidigare ville Sebastian inte tänka på att han har varit tjej. Han ville inte heller se bilder från den tiden.
I dag är han helt öppen med sin bakgrund.
– Om jag ska bli hel inombords måste jag vara helt ärlig. Jag skulle kunna säga att jag är man från början, men när det kommer till att vara vänner ska man vara ärlig.
Sebastian har en blogg som heter KillenGudGlömde. Där berättar han om sitt liv och sina erfarenheter.
– När jag var yngre skulle det ha betytt mycket om det hade funnits andra som hade det likadant som jag. Just då kändes det verkligen som om någon hade glömt bort mig.
– Om jag med mitt bloggande kan hjälpa någon ung tjej som är i samma situation som jag var, så är jag glad.

Sebastian medan han fortfarande hette Louise.

Sebastian medan han fortfarande hette Louise.

Av Annika Sohlander Foto: Pernilla Wahlman och privata bilder

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons