Annons

Annons

Skådespelaren Sven Wollter ser slutet på karriären

Sven Wollter sätter kärleken i fokus, när han är på väg att avrunda sin långa skådespelarkarriär. Samtidigt passar den folkkäre 81-åringen på att debutera som romanförfattare.

Annons

Sven Wollter

Sven Wollter kan bli lite mulen vid tankarna på att två av hans allra käraste familjemedlemmar försvann alldeles för tidigt.
Dottern Ylva var bara 30 år, när hon förlorade kampen mot anorexi. Och Viveka Seldahl, Svens livspartner i tre decennier, besegrades av cancern, 57 år gammal.
Av svarta skäl skulle Sven, 81, kunna vandra med krossat hjärta och förstämning i blick. Men han väljer ändå alltid gladare miner.
– Sorgen måste du införliva i ditt liv och leva med, så länge du själv andas, säger Sven, när Året Runt träffar honom på hans favoritkonditori på Södermalm i Stockholm.
– Om du gör det blir sorgen en del av den svärta som är nödvändig för oss människor att bära, för lyckans skull.
Så citerar Sven författaren och poeten Karin Boye.
– Hon skrev: ”Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där, det finns inga stjärnor där intet mörker är, var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.”
– Den inställningen har alltid varit min livsfilosofi. Man måste ha mörkret, för att kunna se ljuset.

I höst medverkar Sven i Riksteaterns turnerande föreställning ”Aftonens ämne: Kärlek”. Vilken roll i ordningen det är, har han ingen aning om.
Däremot vet han att det är en rikedom att än i dag få arbeta och dramatisera.
– Den karaktär jag spelar är en ganska ensam människa, som plötsligt säger: ”Jag ska ändra mitt inåtriktade liv. Nu ska jag bli utåtriktad och ta för mig!”
– Vid sidan av grälen med sin dotter får denne man granntanten i kikaren.
Granntanten spelas av Siw Malmkvist.
– Jag blev förtjust i att jobba med Siw, när vi spelade mot varandra i ”Cabaret” på Stockholms stadsteater för sju år sedan, säger Sven. Och nu har vi roligt som tusan igen!

Siw Malmkvist och Sven Wollter i Riksteaterns föreställning "Aftonens ämne: Kärlek"

Siw Malmkvist och Sven Wollter i Riksteaterns föreställning ”Aftonens ämne: Kärlek”

Sedan 13 år tillbaka lever Sven tillsammans med journalisten Lisa Wede. Lisa, 64, bor i Luleå och Sven i Stockholm. Man kan undra hur de gör för att hålla kärleken vid liv.
– Vi längtar efter varandra. Och det är ingen dålig sak.
– Men vi åker förstås till varandra så ofta vi kan och vi pratar med varandra varje dag. Vi löser till och med korsord tillsammans i telefon.
Sven tycker inte att det fysiska avståndet är det jobbigaste.
– Det kan faktiskt vara lite marigt när vi är tillsammans i längre perioder. Som tidigare i år, när jag jobbade på Norrbottensteatern och bodde hos Lisa i ett halvår.
– Då var vi tvungna att anpassa oss till ett gemensamt liv. I en sådan situation krävs finkänslighet, tolerans och att man finner sig i vad den andre gör eller hur hon vill ha det.
Sven uppskattar dikter och han citerar ofta och gärna kända författare, för att bli tydlig i det han vill ha sagt.
En av favoriterna är Gustaf Fröding och Sven var helt till sig av glädje, när han för fyra år sedan fick spela den värmländske diktaren i Riksteaterns föreställning ”En dåres sånger”.
– Det underbara med dikter är att de är essensen av någonting större. Det behövs inte alltid långa berättelser för att säga mycket.
Egen poesi har Sven aldrig vå­ gat sig på. Men nog med mod för att skriva en roman har han haft.
I februari nästa år debuterar Sven som riktig författare, med ”Hon, han och döden”. Tidigare har han gett ut memoarböckerna ”Bakljus”och ”Pojke med pilbåge: Eftertankar i ord och bild”.
– Min kommande bok handlar om en man som har fått en hjärntumör och vill ta döden som den kommer. Hans partner blir förtvivlad och menar att han inte kan göra så mot henne.
– Det är en historia om två mycket vanliga människor och deras funderingar kring döden.
– Jag har valt döden som tema, eftersom det är en verklighet som hela tiden är närvarande i min ålder. Att skriva om döden var ett sätt för mig att bearbeta mina tankar och känslor.
– För egen del känner jag ingen skräck inför dödsögonblicket. Men det finns en ledsenhet i mig, över att den dagen när jag inte är med längre börjar närma sig.

Det stora vemodet har rullat in hos mig

Trots att både Ylva och Viveka gick bort i förtid, tycker Sven att livet har varit snällt mot honom.
Han är också tacksam för att han har kunnat överleva två cancersjukdomar, först i tjocktarmen och sedan i prostatan.
– När Ylva och Viveka försvann var det deras liv som tyvärr förspilldes. Inte mitt. Och för att behålla vitaliteten har det varit viktigt för mig att arbeta vidare.
– Efter att jag hade spelat en dement man i filmen ”En sång för Martin,”engagerade jag mig i Alzheimerföreningen. Därför vet jag att det sociala livet och att man gör saker är bra för huvudet.
I september nästa år går Svens hustru Lisa i pension och därefter kan de leva tillsammans helt och hållet.
Fram till dess planerar Sven att vara kvar på scenen. Men slutet närmar sig, även i det avseendet.
– Och jag vill påstå att det känns, varje dag. Med högst blandade känslor. Det stora vemodet har rullat in hos mig, eftersom livet som skådespelare har varit så fantastiskt.
– Det har varit ett privilegium att alltid ha haft utmaningar som har inspirerat och fått mig att växa.
– Mitt skådespeleri kommer ju liksom från folket. Och jag är överlycklig över att jag har lyckats beröra så många människor genom åren. Ända från att jag spelade Gusten i TV-serien ”Hemsöborna” 1966 och framigenom.

Mest ihågkommen är Sven, framför allt hos den äldre generationen, för sin huvudroll i TV-serien ”Raskens”, som drog fem miljoner tittare i snitt, när den sändes första gången 1976.
Vilhelm Mobergs berättelse om Rasken är en del av vårt svenska arv. Hans äventyr rör vid någonting fundamentalt i alla människors liv.
– Alla har en rot i bondesamhället, vare sig det är här i Sverige eller någon annanstans, säger Sven.
Efter Riksteaterturnén med ”Aftonens ämne: Kärlek” är tanken att Sven nästa år ska sluta cirkeln och ta farväl av scenen, i pjäsen ”Driving Miles” på Göteborgs stadsteater.
Pjäsen handlar om den världsberömde amerikanske jazzmusikern Miles Davis. Sven gör huvudrollen som en norsk skrothandlare, som ser tillbaka på sina möten med Davis.
– Miles Davies är en gammal favorit och jag har en massa skivor med honom, berättar Sven.
– Jag spelar förresten lite trumpet själv, men väldigt amatörmässigt. Om jag bara hade kunnat ta en ton som Miles Davis, hade mitt liv nog sett helt annorlunda ut!

6 snabba med Sven:

Vilken människa har betytt allra mest för dig? – Min mamma Elsa. Hon såg till att jag överlevde de första åren, då jag alltid var väldigt sjuk, i öroninflammation och annat. Och hon lärde mig om värme och kärlek.
När känner du extra stor glädje? – När jag befinner mig mitt i gröten av alla de människor som är min familj. Jag har en bild på oss alla samlade och tittar man på mitt ansikte ser du höjden av lycka!
Vad gör dig arg? – Jag blir förbannad när politiker ljuger. För mig är socialismen förbunden med att tala sanning. Och när socialister slutar tala sanning, då upphör socialismen.
Vilken god egenskap har du? – Jag är en trofast människa. Och jag har god känsla för solidaritet och stöd till de människor som behöver det.
Och mindre god egenskap? – Jag har brist på tålamod. Mina barn kan klaga på att jag är för ivrig.
Vad äter du helst? – Fisk! Jag köper ofta färsk fisk och lagar till. Stekt makrill är gott.

Av Hasse Gänger Foto: Hasse Gänger, Riksteatern

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons