Annons

Annons

Björn Ferry: Jag var rädd att min bror skulle dö

Annons

Bj?rn Ferry

Björn Ferrys bror opererades för hjärntumör bara dagar innan OS i Vancouver 2010. När Björn Ferry fick beskedet att brodern överlevt släppte allt och han knep OS-guldet. Medaljen gjorde honom också redo för föräldraskapet.

Björn Ferrys nyutkomna bok ”Ferry tales” gör i högsta grad skäl för sin undertitel ”Inte så förbannat tillrättalagt”.
I dagboksanteckningar, som sträcker sig över två och ett halvt år, avhandlar Björn öppenhjärtigt alltifrån toalettvanor och sex till tränartrassel och osämja bland skidskyttelandslagets damer.
– En del kanske tycker att jag går över gränsen. Men den jag hänger ut allra mest är mig själv, understryker Björn, när vi ses på bokförlaget i Stockholm.
Skrivandet har fått Björn att upptäcka både bra och dåliga sidor i sin personlighet.
– Jag märkte att jag har ett inre motstånd mot all typ av förändring och att jag är snabb att döma människor efter första intrycket.
– Det som förvånade mig i positiv mening, var min förmåga att genomföra det jag har föresatt mig att göra. Jag upptäckte att jag hade underskattat min egen kraft och talang.
Björn vara bara sju år när han började tävla i längdskidåkning hemma i Storuman. Men det var först när han gjorde lumpen som han insåg att han även hade fallenhet för skytte.
– Kaptenen sa: ”Du skjuter bättre än vad bössan går!” Det föreslogs att jag skulle prova skidskytte, men jag tyckte att det var en jäkla B-sport.
– Det gick något år och sedan blev det ändå så att jag testade skidskytte. Tränaren Wolfgang Pichler trodde på mig och jag blev omgående uttagen till OS, fast det egentligen inte alls var min plan.

OS-GULDET GAV EN PAPPALÄNGTAN
I dag tackar Björn sin lyckliga stjärna för att han bytte längdåkningen mot skidskytte. OS-guldet som han år 2010 tog i Vancouver är det ultimata beviset på att han gjorde rätt val.
Tiden innan OS-guldet var det inte bara de stundande tävlingarna som upptog Björns tankar. Oron för storebror Anders, som i många år kämpat mot ständigt återkommande hjärntumörer, överskuggade allt annat.
– Anders skulle opereras bara några dagar innan mina tävlingar startade. Jag var ängslig över hur det skulle gå och funderade på hur jag skulle göra om han inte överlevde. Skulle jag åka hem från OS då?
Men operationen gick bra. Dagen innan Björns guldlopp kom ett sms från Anders och mellanbrorsan Mathias, som båda befann sig i Belgien där Anders behandlades.
Läkarna hade givit positiva besked och Björn kunde därmed andas ut. I efterhand tror han att den goda nyheten kan ha påverkat hans tävlingsprestation.
– Min nervositet och anspänningen inför loppet avtog. Jag påmindes om att OS inte är världens viktigaste sak, utan att det är en lek. Anders sjukdom har gett mig en sundare inställning till mitt tävlande.
Icke desto mindre var glädjen stor när Björn korsade mållinjen långt före sina konkurrenter i jaktstartsloppet. Lyckan över att bli olympisk mästare var så överväldigande att han upplevde att livet gick i slow motion i ett helt halvår efteråt.
– Efter många års tålmodigt slit hade jag äntligen nått mitt livsmål. OS-guldet var det som gjorde att jag kände mig redo att skaffa barn. För om jag inte hade vunnit guldet hade familjebildningen fått vänta till efter senaste OS i Sotji, förklarar Björn.

FLYTTADE UT NÄR SONEN BLEV SJUK
I augusti 2011 föddes Björns och hans hustru Heidi Anderssons son, Dante.
Heidi, känd som ”armbryterskan från Ensamheten”, har med sina hittills elva VM-guld i armbrytning den längsta meritlistan i familjen.
Björn anser att det har varit en klar fördel att leva ihop med en annan elitidrottare.
– Det har alltid funnits en gemensam förståelse för våra respektive karriärer, även om jag har varit mer extrem i min satsning. Jag är väldigt nöjd över att Heidi har kunnat blomstra så oerhört, trots att hon har levt med mig.
Heidi fick dra det tyngsta lasset på hemmaplan efter Dantes födelse, eftersom Björn ändå bestämde sig för att satsa vidare mot nästa OS.
För att nå sin fulla potential ökade han träningsdosen med över 30 procent. Elitidrottande och småbarnsliv visade sig dock vara en besvärlig kombination.
Dagisbaciller och vaknätter är inte att rekommendera om man vill stå överst på prispallen. Den övriga familjen var därför tvungen att anpassa sig efter Björns behov.
– För att inte bli störd om nätterna hade jag ett eget sovrum hemma. Och Dante fick bara vara på förskolan när barnen lekte utomhus, för att inte dra hem förkylningsvirus.
– Om Dante eller Heidi blev sjuka flyttade jag hem till mina föräldrar. Ibland kände jag mig som en fullblodsegoist, men jag hade bestämt mig för att satsa fullt ut och då går det inte att kompromissa.

GRÄT HELA VÄGEN NER TILL GYMMET
En speciell händelse är så jobbig att tänka tillbaka på, att Björn nätt och jämnt klarade läsa igenom just det stycket, när han skulle läsa in sin bok som ljudbok.
– I januari i år kom jag hem för bara några få dagar, efter att ha varit borta i flera veckor på träningsläger. Dante vaknade snorig morgonen därpå och jag var tvungen att flytta ut.
– Jag hade glömt ett par nycklar hemma och när jag senare på dagen kom för att hämta dem, stod Dante i dörren med en potatispress i händerna. Jag visste att jag inte skulle komma hem mer innan OS, vilket betydde att jag inte skulle få se Dante på över en månad. När jag sa hej då och stängde dörren framför näsan på honom var hjärtat nära att brista. Tårarna rann hela vägen ner till gymmet.
Även om det inte blev några medaljer i senaste OS blev Björns sista säsong som skidskytt hans bästa, med sex individuella pallplaceringar.
Sedan han i mars 2014 avslutade skidskyttekarriären har han för första gången valt att sätta familjelivet i första rummet.
– Jag har aldrig haft det bättre än vad jag har det nu. Jag värdesätter friheten som det innebär att få vara chef över min egen tid. Under sommaren och hösten har jag lämnat Dante på förskolan klockan halv nio och därefter farit direkt till mina skogsmarker. Sedan har jag hållit på och röjt i skogen fram tills att Dante ska hämtas klockan tre. På kvällarna blir det oftast middag och långa diskussioner hemma hos ”morsfarsan” i Storuman eller hos mina svärföräldrar i byn Ensamheten.
Björn har inte rört geväret sedan han gjorde sin sista skidskyttetävling. Det enda han saknar från idrottskarriären är samhörigheten med lagkamraterna. Det sociala utbytet har alltid varit viktigt för honom.
– Jag trivs bäst när jag sitter med en kaffekopp framför mig och en annan människa på andra sidan av bordet, precis som vi sitter nu. Fast egentligen är jag mer intresserad av att lyssna på dig än att prata om mig själv. Alla tror att Björn Ferry älskar att vara med i media och att jag tackar ja till alla förfrågningar, men jag säger faktiskt nej till det mesta.
I december 2001 skrev Björn en lista över sina största drömmar i livet. 14 år senare har han uppnått allt som stod på listan – däribland att träffa den rätta, vinna OS-guld och skriva en bok.
Nyligen upprättade han en ny lista, där familjen står överst. Från början var en annan av punkterna på listan att komma in i riksdagen år 2018.
– Jag har ett passionerat intresse för politik, speciellt klimatfrågan. I somras besökte jag Almedalsveckan för första gången. Det var en fantastisk upplevelse! Jag åt bland annat middag på tu man hand med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och babblade om skogen.
– Men när jag läste att man som riksdagsledamot måste vara i Stockholm tre fyra dagar i veckan strök jag det från listan. Det finns ingenting som det är värt att offra skogen, jakten och Dantes framtida fotbollsträningar för.

 

Bj?rn Ferry

DET HÄR ÄR BJÖRN!

Namn: Björn Lars Johannes Erik Ferry
Yrke: Skogsbrukare, affärsman, styrelsearbetare, författare och expertkommentator.
Ålder: 36 år.
Familj: Hustrun Heidi, 33, och sonen Dante, 3 år.
Bor: I lägenhet i Storuman i Västerbotten.
Idrottsliga meriter: OS-guld i jaktstart i Vancouver 2010, VM-silver i masstart 2012. Sju segrar i världscupen, 22 pallplatser. Sveriges mest framgångsrika skidskytt genom tiderna.
Drömmer om: Att få köra min bil på flytande bränsle från skogsråvara. Gärna att bränslet är tillverkat i Storuman.
Utmärkelser: Konungens medalj (2010), Årets prestation (idrottsgalan 2011, för OS-guld jaktstart Vancouver), Årets lag (idrottsgalan 2008, för VM-guld mixstafett Antholz 2007), Årets Vildman (2007), Årets Västerbottning (2010)

10 SNABBA MED BJÖRN

Bästa karaktärsdrag?
– Att jag har en väldig uthållighet när det gäller saker som jag bryr mig om. Uthålligheten är den viktigaste faktorn bakom mina idrottsframgångar.
Sämsta karaktärsdrag?
– Att jag är otålig och slarvig med saker som inte intresserar mig, exempelvis städning.
Vilket är ditt levnadsmotto?
– ”Att göra det man måste är att göra det man vill”. Det är en textrad ur Mikael Rickfors 1980-talshit ”Vingar”.
Vad ser du helst på TV?
– Nyheter och intervjuprogrammet ”Min sanning”.
Favoritförfattare?
– Just nu läser jag Ulf Lundells senaste bok ”Visenterna”. Han och den norska författaren Karl Ove Knausgård är mina största förebilder inom skrivandet.
Vilken är din favoritplats?
– Skogen kring Storuman. Jag och Heidi äger 600 hektar skog i vår hemtrakt. Vi har även köpt en del skog i Baltikum.
Din favoritidrottare?
– Gunde Svan! Han var min idol när jag var liten.
– Vi har träffats vid flera tillfällen, men första gången som jag fick möjlighet att prata ordentligt med honom var under inspelningarna av ”Fångarna på fortet” i somras. Gunde och jag hade mycket gemensamt, framför allt intresset för skogsskötsel.
Vad får dig att skratta?
– Jag själv. Eftersom jag pratar fort – och ibland innan jag har hunnit tänka – blir jag lika överraskad som den som lyssnar.
Vad får dig att gråta?
– Dödsfall, orättvisor och andra tråkigheter. Jag gråter sällan, men jag har blivit lite känsligare sedan jag fick barn.
Vad gör dig arg?
– När jag slå huvudet i dörrposter och lampor, vilket jag på grund av min längd – 194 centimeter – har gjort många gånger i mitt liv.

Av Linda Andersson Foto: Jessica Lund

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons