Annons

Annons

Socialen förstörde min barndom

Pappa såg till mitt bästa. Borde inte socialförvaltningen också ha gjort det? undrar Katarina, som tvingades växa upp hos en psykiskt labil mamma.

Bilden är arrangerad.

Socialtjänsten ska se till barnets bästa, men så är det inte alltid. Jag är en av dem som har fått hela uppväxten förstörd.
Jag hade en mamma som satte sig själv i centrum. Hennes så kallade behov gick alltid före de behov jag hade av omsorg, kärlek, fostran, tid, närvaro. Hon fanns inte där för mig – tvärtom skulle jag finnas där för henne. Innerst inne älskade hon mig nog, men allt skulle vara på hennes sätt.

Annons

Hennes tålamod var inte det bästa och hon växlade väldigt i humöret från stund till stund. Ibland låste hon in mig i klädkammaren eller låste ute mig på balkongen. Ofta fick jag en svart blick, och om jag då inte drog mig undan kunde jag få ett slag i nacken, bli rejält utskälld eller få en spottloska i ansiktet. Mamma stannade gärna halva dagen i sängen, och om jag sa att jag var hungrig blev hon arg.

Hos pappa däremot kände jag mig älskad, sedd och kunde vara det barn jag var. Tyvärr blev det inte så ofta. De första åren bodde jag hos mamma och skulle träffa pappa varannan helg, men mamma gjorde vad hon kunde för att förhindra besöken. Hon kunde skylla på att jag blivit sjuk, eller så reste hon bara iväg med mig och jag fick vänta ytterligare ett par veckor innan jag fick träffa pappa.

Grannar och andra människor började reagera på att något inte stod rätt till och skickade in anmälningar till socialförvaltningen, men mamma hade alltid bra bortförklaringar. Jag fick träffa någon att prata med, men efteråt berättade socialen för mamma vad jag sagt till dem. Mamma blev arg, straffade mig och jag lärde mig att tiga. När folk kom på besök, eller om vi var på släktmiddag, klädde mamma upp mig för att jag skulle vara docksöt och kunna visas upp. När vi kom hem kände mamma att hon hade gjort sig till för alla. Då släppte allt och hon lät det gå ut över mig.

Mamma fick rätt hur illa hon än behandlade mig – bara för att hon var mamma.

Vid ett tillfälle när jag kom till pappa hade jag märken på kroppen. Han förstod genast vad det handlade om och blev förtvivlad, då han kände att han inte skyddat sin dotter. Pappa grät och frågade om jag ville stanna hos honom, och det ville jag mer än gärna. Jag läkarundersöktes och pappa med flera gjorde polisanmälan. Efter ett par veckor krävde socialtjänsten att pappa skulle lämna mig hos mamma igen, men vägrade ta ansvar för resultatet. Pappa bad dem då att ordna med umgänge med stöd, men innan något hände beslöt tingsrätten att jag skulle ha mitt stadigvarande boende hos honom. Det var mina lyckligaste år. Jag kände mig trygg hos pappa och hade många kompisar där vi bodde. Jag träffade mamma ett par dagar
varje vecka. Någon gång då det var släktkalas eller liknande stannade jag en dag extra.

En helg hade mamma en kille hos sig. Hon ville vara ensam med honom och jag var i vägen. Mamma hade lovat mig att vi skulle se på film och äta popcorn, men nu sa hon till mig att gå och lägga mig. Jag protesterade och kördes då in på mitt rum utan kvällsmat. Killen gick hem, vilket gjorde mamma ännu argare. Hon grep mig hårt i armarna, skakade mig, skrek åt mig och knuffade mig så att jag slog i byrån. Jag grät, men mamma sa att jag fick skylla mig själv.

När pappa fick se mina blåmärken ringde han en vän som följde med oss till läkaren. De gjorde en ny polisanmälan. Veckan efter vägrade pappa lämna mig hos mamma, men efter ett tag kom umgänget igång igen. Året efter ansökte min mamma om enskild vårdnad – och fick det. Mamma sa att pappa hindrat umgänget, men det hade ju hon också gjort. Pappa straffades för att han försökt skydda mig. Han borde ha fått stöd, han såg till mitt bästa. Borde inte socialförvaltningen också ha gjort det?

Jag fick flytta ifrån mina kompisar och tryggheten hos pappa. Eftersom jag aldrig visste vilket humör mamma skulle vara på vågade jag inte ta hem vänner. När jag började skolan kom jag sällan i tid eftersom hon inte klev upp ur sängen i tid. Det var vanvård, fysisk och psykisk misshandel, men jag vågade inte berätta för någon hur jag hade det.
Den enda vuxna person jag litade på var pappa. Jag vet att han kämpade för mig, men mamma fick hela tiden rätt, hur illa hon än behandlade mig – bara för att hon var mamma. Men han underkändes bara för att han var pappa. Det kallar jag diskriminering, faktiskt.

Jag delar med mig av min berättelse eftersom det kan finnas andra som känner igen sig. Kanske kan det även få upp ögonen på politiker, socialsekreterare, nämndemän och andra som hanterar ärenden som mitt.

/”Katarina”

Foto IBL-AOP

LÄS OCKSÅ


1 kommentar


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…