Annons
Annons

Spännande kriminalnovell: Hämndens hetta

Hon må vara polisstationens skickligaste kriminaltekniker, men Janna får ingen rätsida på det brutala mordet på mjölkbonden utanför Hudiksvall. Alla tecken tyder på en ensam gärningsman och bondens granne beter sig minst sagt misstänkt – men det gör ju även hans fru...

Hämndens hetta

Köp Gabriella Ullberg Westins nya bok, Springpojken till kanonpris>>

Polisen har ännu ingen misstänkt för vansinnesdådet i Norrbo utanför Hudiksvall där en 35-årig man hittats mördad i sitt hem.”
Kriminaltekniker Janna Weissmann slår av radion som står inklämd mellan pelargonerna på fönsterbrädan och drar fingrarna genom de mörka hårslingorna. Hjärtat slår fortfarande snabbt efter löprundan runt sjön Lillfjärden och träningskläderna sitter klistrade mot kroppen. Trots att klockan inte är mer än sju på morgonen, visar termometern närmare 20 grader – varmt även för att vara mitten av juli. Ändå sprider sig en rysning längs ryggraden. Det är precis som de säger på nyheterna: Mordutredningen är inne på sin femte dag och trots massiva insatser har de ännu inga spår efter förövaren.
Stadens gator ligger öde när hon kör mot polisstationen. Hon parkerar, springer uppför trappan och tar sig igenom de blå glasdörrarna. Luften inne på stationen känns sträv och kvav fastän ventilationen går på högvarv. När utredningen är klar ska hon ta en efterlängtad semester och hämta dobermannvalpen som hon bokat hos uppfödaren. Äntligen ska hon slippa ensamheten i sitt stora hus. 

Annons

Kollegerna sitter redan samlade i mötesrummet när Janna stiger in. På det skavda furubordet står en kanna med kaffe och på ett porslinsfat ligger en kanellängd som någon omsorgsfullt skurit upp i lika stora bitar. Alla stirrar på fatet och undrar vem som ska ta första biten.
– Fan vad alla är blyga här, säger kriminalinspektör Johan Rokka och sträcker sig mot fatet.
Ett par snabba bett över bullen, sedan är den redan på väg ner i magen på den store och bullrige polisen. Janna skrattar till. Säga vad man vill om Rokka, men utan honom skulle jobbet vara trist.
– Det blir tio varv runt Lillfjärden efter det där, bannar hon med spelat allvar och nickar mot honom.
Sedan sveper hon med blicken över de andra kollegerna. Stannar till vid Daniel, den nye kriminalinspektören. Han är en tillgång, har tidigare jobbat som brandman och är mer vältränad än de flesta poliser. De har till och med kört några pass tillsammans på polisens gym. Daniel är den förste hon träffat som kan göra fler armhävningar än hon själv.

Hans blick är frånvarande när han rör med skeden i koppen med kolsvart kaffe. När han märker att hon tittar på honom spricker ansiktet upp och leendet bildar rynkor kring de knallblå ögonen.
– Vad har vi nu? säger kommissarie Ingrid Bengtsson, reser sig från stolen och går fram till whiteboardtavlan.
Än så länge pryds den bara av ett par bilder från mjölkrummet där mordet skedde och en bild på offret, en före detta långtradarchaufför som sadlat om till mjölkbonde. Rokka lutar sig bakåt så att stolen knakar.
– Vi har en tungviktare som någon bemö­dat sig om att hänga upp i en kätting i en ståltravers i taket, svarar han.
Janna fäster blicken på fotot av den rakade skallen som slokar på sned mot axeln och kättingen som skär in i huden runt halsen. Hade inte rättsläkaren upptäckt att mannen tillfogats direkt dödande skallskador redan innan han hängdes, hade det hela avskrivits som självmord. Allt tyder på en ensam gärningsman, men Janna känner sig tveksam. Styrkan som behövts för att få upp offret i kättingen måste vara enorm.

– Vad sa vi om grannens alibi, kunde frugan verifiera det? Daniels norrländska dialekt får honom att låta lugn när han sitter framåtlutad över bordet med knäppta händer.
– Ja, men det satt hårt inne, säger Rokka. Om du frågar mig borde vi prata med dem igen.
Rokka dröjer kvar med blicken på Daniel, som om han granskar honom från huvudet ända ut till fingertopparna. Janna minns grannarna, ett par i 40-årsåldern, som efter tre timmars förhör berättat om grannfejden som blossat upp när bonden flyttat in och byggt den fyra meter höga maskinhall för lastbilar och traktorer, som nu skymmer deras sjöutsikt.
Men även om grannens fru tvekat länge innan hon bekräftat sin makes alibi, hävdade denne att han inte hade något med mordet att göra.
– Vi har äntligen fått den utökade rapporten om fingeravtrycken, säger Janna och jämnar till papperen i kanten. Det anmärkningsvärda är att de delvis saknar mönster.
Hon lägger rapporten på bordet och kollegerna stannar upp i sina rörelser.
– Vad drar du för slutsats av det? Daniel skjuter kaffekoppen ifrån sig och tittar uppmärksamt på Janna.

Janna funderar en stund, även om hon är säker på sin teori.
– Den som lämnat fingeravtrycken kan ha skadat fingertopparna, säger hon.
Daniel nickar uppskattande, återigen med det där varma leendet i ansiktet.
– Har du kollat om vi har någon matchning mot avtrycken i våra register? frågar han.
– Vad tror du, säger Rokka och sträcker sig efter ytterligare en bullbit. Om du tränade lite mindre och hängde med på spaningsmötena skulle du ha bättre koll.
Det blir knäpptyst kring bordet. Janna iakttar Rokka. Det vore inte likt honom, men ändå kan hon inte låta bli att undra om han faktiskt ser Daniel som ett hot.

Plötsligt trycks handtaget på dörren ner och den flyger upp.
– Vi har fått ett anonymt tips, säger Fatima som arbetar i receptionen.
Hon är så upphetsad att hon knappt hinner andas innan hon fortsätter:
– En orienterare har sett en person stå vid en lada och spana på bondgården med kikare och sedan skynda därifrån. Signalementet säger ”en storvuxen man i 35-årsåldern”.
– Det är värt att ta en titt till, säger Ingrid Bengtsson. Kolla även mjölkrummet igen, bara för att.
Janna känner hur en droppe svett letar sig ner från hårfästet i pannan, glider runt näsan och stannar på överläppen.
– Jag åker dit, säger hon snabbt.
Inne i värmen på stationen står hon inte ut en sekund till.

Jag klarar mig alldeles förträffligt utan sällskap, oroa er inte

Kaffemaskinens mullrande läte lyckas inte överrösta sorlet från fikabordet, där kollegerna är på väg att slå sig ner. Från ett fikabord till ett annat, tänker Janna när hon fyller ett glas med vatten och dricker med stora klunkar.
– Du är den bästa kriminaltekniker jag jobbat med, säger Daniel tyst när han ställer sig bredvid henne, nästan lite för nära.
Även om hon inte är intresserad av honom kan hon inte låta bli att undra om han har någon flickvän. Rykten säger att han haft det, men att hon dog i en olycka. Mer än så hinner hon inte tänka, innan Johan Rokka närmar sig bakifrån som en stor skugga.
– Ska du verkligen åka ensam? Rokka lägger armarna i kors framför bröstet.
– Janna är mer vältränad än du någonsin kommer bli, replikerar Daniel skämtsamt och knuffar Rokka i sidan.
Sedan sträcker han sig efter en pappmugg och tvekar en stund innan han trycker pekfingret mot knappen som ger extra svart kaffe. Janna ser hur svetten brutit fram i pannan även på Daniel. Att han går omkring med långärmad polisskjorta är för henne obegripligt.
– Jag klarar mig alldeles förträffligt utan sällskap, säger Janna. Oroa er inte.

Hon ställer glaset i diskmaskinen och ska precis gå när Rokka höjer handen mot henne.
– Okej, säger han. Du vet att det är tjänstefel.
– Som om du är rätt person att uttala dig om tjänstefel.
Janna blinkar åt honom, men ångrar sig när hon hör att hon låter mer sarkastisk än hon tänkt. Rokka har trampat i gråzonen åtskilliga gånger, men ingen kan ta ifrån honom hans resultat som förundersökningsledare. Alla grova brott har klarats upp sedan han kom till stationen.
– Nycklarna till huset ligger i vår reception, men dörren till mjölkrummet är olåst, muttrar han innan han vänder sig om och går mot sitt kontorsrum.
Janna knappar på bilens AC och njuter av den kalla luften som blåser mot ansiktet medan hon svänger ut från parkeringen. Hon höjer radion så att bastonerna får sätet att vibrera. Janna sjunger aldrig offentligt, men i bilen tar hon i allt hon kan för att skråla med i John Farnhams ”You’re the voice”.
De sista kilometerna ut till den rödmålade Hälsingegården går längs en smal grusväg. Grässträngen i mitten river i bilens underrede och Janna vågar inte köra mer än tio kilometer i timmen.

En snabb koll på mobilen visar att hon har missat ett samtal från Rokka. Bilradion måste ha överröstat signalen, tänker hon. Ett sms har han skrivit också. ”Ring mig”, står det, följt av flera utropstecken. Täckningsindikatorn på mobilen visar endast en pinne och hon stoppar ner telefonen i jeansfickan. Rokka kan vänta tills hon är klar.
I höjd med grannarnas hus stannar hon och kliver ur bilen. Den vita träbyggnaden är omgärdad av en gärdsgård. Vrålet av en motorsåg dånar genom luften. Hon känner igen grannen direkt. Han bär hörselkåpor och blå snickarbyxor, fläckade av gräs och olja. Den muskulösa överkroppen är bar och svetten glänser i solen. Han håller sågen i ena handen och lyfter timmerstocken med den andra.
Janna vinkar och när mannen får syn på henne stänger han av sågen.
– Vad vill du nu då? skriker han och tar av sig hörselkåporna.
Den vilda blicken och håret som står på ända får varje muskel i Jannas kropp att spänna sig.
– Jag ska bara titta till stället, säger hon och nickar bort mot Hälsingegården. Jag tror du känner igen mig från polisen.

Plötsligt kommer en schäfer rusande. Den skäller och hoppar i sidled framför stängslet.
En kvinna kommer springande från det vita huset.
– Håll reda på hundjäveln! ryter mannen och hytter med näven mot kvinnan.
Hunden morrar och sänker huvudet när den stannar ett par meter från Janna, som sjunker ner på huk. Hon förstår att hunden egentligen är rädd så hon undviker att titta den i ögonen och för fingrarna genom störarna i staketet. Hunden rör sig långsamt framåt och sträcker fram nosen. Den luktar på handen och med ens slappnar den av.
– Är det sådant där man lär sig på polishögskolan? säger mannen och stryker pannan med baksidan av näven. Hur vore det om ni lärde er att sätta dit rätt mördare i stället?
Janna ser hur kvinnan darrar när hon fäster kopplet i halsbandet. Janna reser sig och skjuter upp solglasögonen i håret.
– Har ni sett något märkligt de senaste dagarna? frågar hon. Någon utomstående som varit här?
– Jag har inte sett något, svarar mannen, spottar åt sidan och spänner ögonen i sin fru. Du då?

Kvinnan ger Janna en orolig blick. Sedan stirrar hon ner i marken och skakar på huvudet.
Janna går den sista biten fram till huset. En gnagande känsla av obehag sprider sig i bröstet. Hon tänker att Rokka har rätt, de borde prata med grannarna igen.
Av ren instinkt placerar hon handen på hölstret för att säkra att pistolen sitter där den ska.
Bondens hus ligger inbäddat mellan höga björkar och på andra sidan sluttar ägorna ner mot sjön Dellen. En fullkomlig idyll, om det inte vore för de blåvita avspärrningsbanden som sitter uppsatta runt hela tomten.
Hon sneddar över innergården och öppnar den svarta porten in till logen. Solens strålar tränger in genom ett fönster och en vindpust letar sig fram mellan väggspringorna och blå­ ser upp ett moln av hödamm.
Plötsligt ser hon en svart skugga svepa förbi i ögonvrån. Janna vänder sig hastigt om. En kurrande katt slingrar sig kring hennes ben.
– Vad du skräms, säger Janna och böjer sig ner för att stryka katten över ryggen.
I ladugården går det fortfarande att känna doften av kor. Samma dag som bonden upptäcktes hängande i mjölkrummet, flyttade frun och djuren till föräldrahemmet i Gällivare.

Köp Gabriella Ullberg Westins nya bok, Springpojken till kanonpris>>

Dörren till mjölkrummet är mycket riktigt upplåst. Janna famlar med handen på insidan av väggen och till slut hittar hon strömbrytaren till lampan. Golv och väggar är av betong, men kylan i rummet känns snarare rå än skön. Hårstråna reser sig på armarna när hon tänker på grannens hustru. Blicken hon gav henne, och den rädda hunden. Vad händer där egentligen? Plötsligt kommer hon ihåg Rokkas sms. Hon lyfter mobilen, men nu är täckningen obefintlig.
– Jag ska ändå snart gå härifrån, mumlar hon till katten som följt henne in.
Dörren slår igen bakom henne och hon ser sig omkring. Det finns inga fönster, allt ljus kommer från lysröret i taket. Framför henne står tre rostfria cisterner. För bara några dagar sedan var de antagligen fyllda med mjölk i väntan på mjölkbilen.
I taket hänger traversen och revor efter kättingen syns. Janna försöker visualisera förloppet framför sig, sedan tar hon fram fibertejp för att återigen lyfta spår från kättingen som ligger som en kall orm i ett hörn. Nu vill hon få det här överstökat.

Hon rycker till när hon hör ljud från logen utanför. Katten kryper ihop och blir till en liten boll på golvet. Är det någon där? hinner Janna tänka innan hon hör nästa ljud. Det är steg, hon är säker på det nu. Är det grannarna? Vad vill de i så fall?
Janna stirrar på dörrhandtaget. Påminner sig om att dörren inte är låst. Med handen på pistolen trycker hon sig mot väggen. Under en sekund känner hon sig fånig som reagerar som hon gör, men tanken på grannarna vill inte försvinna. Men om det inte är någon av dem, vem är det då?
Stegen kommer närmare och stannar inte förrän de är precis utanför dörren. Det är en ensam person, tänker hon. Hjärtat slår så hårt nu att det ekar i huvudet. Blicken har fastnat på dörrhandtaget. Plötsligt rör det sig nedåt. Gångjärnen gnisslar när dörren långsamt öppnas.
Jannas händer kramar pistolen och hon höjer den framför sig. Hon sväljer. När dörren öppnas bländas hon av solljuset och ser först bara en silhuett. Det är grannen, tänker hon under hundradelen av en sekund innan figuren tar ett steg in i mjölkrummet.

Det jag inte förstår är hur gärningsmannen har lyckats ensam

– Så det är här du är, säger en röst och med ens känner Janna rädslan rinna av henne.
Det är Daniel. Han har tagit av uniformen och bär en grå collegetröja och jeans. Lättnaden fyller henne men blandas med ett uns av förvåning.
– Hur kom det sig att du åkte hit? undrar hon.
– Jag tyckte det var dumt att du var här ensam, säger Daniel och ler mot henne. Det är ju faktiskt tjänstefel.
Janna sätter tillbaka pistolen i hölstret och ställer sig med händerna i sidorna.
– Det jag inte förstår är hur gärningsmannen har lyckats ensam.
Hon tittar upp mot traversen och följer den med blicken. Ett plötsligt klirrande läte får henne att rycka till. När hon vänder sig om ser hon nyckelknippan som dinglar mellan fingrarna på Daniel.
– Jag tog med nycklarna för säkerhets skull, säger han och stoppar knippan i fickan.
– Tror du verkligen att gärningsmannen var ensam? fortsätter han.

Janna rycker på axlarna.
– Om han var ensam …, funderar hon och går mot den rostfria diskbänken … så måste han ha använt den här.
– Hur menar du att han gått tillväga i så fall?
– Ser du skrapmärkena i golvet? Jag tror att han flyttat på diskbänken och stått på den.
– Sa jag att du är den bästa kriminaltekniker jag jobbat med? Daniel drar händerna genom håret.
– Ja, du har sagt det, säger Janna och skrattar till samtidigt som hon ser honom böja sig mot kättingen.
– Nej, rör den inte! ropar hon till. Vi vill inte ha dina fingeravtryck där.
Men det är som om han inte hör henne. I stället lyfter han den tunga kedjan, fingrar på de silverfärgade länkarna. Och det är då insikten slår ner i henne som en blixt. Allt blod försvinner från huvudet och hon får ta stöd mot betongväggen. Hon stirrar på hans fingrar. Fingertopparna.
Hon sväljer för att försöka få bort klumpen som obönhörligen växer sig allt större i halsen. Med handen på hölstret rör hon sig så försiktigt hon kan mot dörren.

– Stopp där, säger Daniel och spärrar med ett stort kliv vägen framför henne.
Den vanligtvis så varma blicken har bytts mot ögon gråsvarta som stål.
– Varför, Daniel? Janna känner hur hon blir torr i halsen.
Det glänser till i hans ögon under en millisekund innan det svarta återigen tar över. Han kavlar upp ärmarna. Huden på underarmarna är ådrig och ser ut som om den smält.
– Han förstörde mitt liv, säger han och ansiktet förvrids av avsky. Det var han som körde lastbilen.
Janna sluter ögonen. Försöker tänka klart. Bonden körde lastbil. Så kommer hon på det. Kan det handla om Daniels flickvän. Olyckan?
– Jag kunde inte rädda henne ur den brinnande bilen, fortsätter han och rösten bär knappt. Hon dog i mina armar. Jag kände inte ens elden. Förstår du?
– Det finns en väg ut ur det här, säger Janna och tar några steg tillbaka.

Daniel följer efter henne, närmare och närmare. Plötsligt tar väggen emot bakom henne. Hon ser rakt in i de blå ögonen, ser näsvingarna vidga sig i takt med de snabba andetagen. Det är då hon förstår att hon förmodligen har fel. Det finns inte längre någon utväg.
– Det är alldeles för sent, säger han och hon hör kättingen skramla när han lyfter den. Och du är alldeles för bra.
Kättingen trycks hårdare och hårdare mot hennes strupe. Hon lyckas få in fingrarna under kedjan, försöker pressa den utåt.
Daniel är stark men en liten stund till kommer hon att orka, en liten. Hon drar efter andan, försöker skrika, men allt hon får fram är ett väsande läte.
Hon hinner tänka på hundvalpen. Ska hon inte få träffa den? Och hon tänker på Rokka, på hans sms. Hade han också förstått?
Det svartnar för ögonen och plötsligt viker sig knäna. Som i en avlägsen dröm hör hon dem, långt därborta. Sirenerna.

Av Gabriella Ullberg Westin Illustration: Lena Ásgeirsdóttir

Lär mer om Gabriella Ullberg Westin: Möt succéförfattaren till Året Runts sommardeckare

Köp Gabriella Ullberg Westins nya bok, Springpojken till kanonpris>>

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…