Annons

Annons

Succé för Tomas von Brömssen

Tomas von Brömssen, 72, njuter av att åldras med behag: - Jag känner mig som 42 om jag inte ser mig i spegeln. Nu gör han succé på scenen med "Tomas sista revy", där han skämtar med åldrandet. Själv räds han inte att åldras, men är rädd för att sluta fungera.

Annons
Vid 72 års ålder gör Thomas von Brömssen succé på revyscenen igen.

Vid 72 års ålder gör Thomas von Brömssen succé på revyscenen igen.

 

Jag är inte rädd för att åldras – men för att bil gammal!

Morfar har han varit sedan 14 år tillbaka – och pensionär sedan sju år. Men att ligga på sofflocket och lata sig är inget som passar Tomas von Brömssen.
En av Sveriges mest omtyckta och populära skådespelare är egentligen inte rädd för åldras – däremot för att bli gammal.
– Jag menar i den bemärkelsen att bli orkeslös och tappa allting – minnet, balansen och tänderna. Jag kan ofta känna mig som 42 i stället för 72 år i sinnet, fast tittar jag mig i spegeln går det inte att komma ifrån påsarna under ögonen och rynkorna som inte fanns där då. Men än så länge tycker jag att jag åldrats med värdighet, säger han med ett skratt.
Tomas fortsätter:
– När jag var liten var man gubbe och helt slut efter att ha passerat 50 år. Som tur var har det ju ändrats. Skönt att kunna bli äldre med behag numera. Många pensionärer åker ju på jordenruntresor och har det väldigt bra – ofta fortfarande mycket unga i sättet.

Drog sig tillbaka efter Evas död
I en intervju för åtta år sedan sa du att du skulle åka på ambulansturné med nära vännen Ulla Skoog om tio år, där ni får rullas in på scenen?
– Ha, ha, jag får nog skjuta upp det svaret ytterligare tio år framåt. Har ju fortfarande hälsan, något jag är väldigt glad över. Men man vet ju aldrig vad som händer…
Nej, det kan ju gå otroligt fort ibland, som för din två år yngre vän och kollega Brasse Brännström i fjol?
– Vi kändes lite som släktingar när vi träffades, var väldigt nära även om vi inte sågs så ofta. Givetvis var det både chockartat och hemskt, helt utan förvaring. Sådant får en förstås att fundera lite. Samtidigt är det ju så när man blir äldre – att vänner och kollegor kommer att gå bort, vare sig man vill det eller är förberedd på det.
Din första fru Eva gick bort 2000, bara 57 år, när du stod på scenen?
– Vi var gifta i 34 år så det var förstås fruktansvärt och tog lång tid att bearbeta. Att jobba första tiden efteråt gick bara inte. Jag drog mig tillbaka en tid, men när jag var på väg in i en sorts apati kändes det bra att ha det här jobbet. Här vet jag att man ska stå på scenen inför en publik som har förväntningar på mig.
Blir det som en sorts terapi?
– Ja, precis som i nya revyn där jag genom att prata och skämta om åldrandet offentligt gör att det blir ofarligt och lättare att stå ut med.
Fyra år efter Evas dödsfall gifte Tomas om sig med Dorte Velling Pedersen – som stöttade honom när hustrun gick bort. Tillsammans med första hustrun har Tomas dottern Johanna, som är 44 år. Barnbarnet Ida är 14 år.

Var ju 25 år nyligen!
Hur är du som morfar?
-I dag har jag i alla fall accepterat att jag är morfar, skrattar Tomas. Det tog ett tag innan jag fattade att det var mig Ida menade när hon sa morfar. Det blev som en form av positiv chock. Lite som när man plötsligt får åka spårvagn gratis och hämta gratis broddar till skorna under vintrarna på apoteket efter att ha fyllt 65 år och blivit pensionär. Men jag var ju nyss 25 år… Dottern med familj bor här i Göteborg också och jag älskar att träffa och umgås med dem.
Vad tror du att de har tyckt genom åren om ditt kändisskap?
– Jag vet i alla fall vad Johanna tyckte när hon gick i skolan och jobbade extra på ett snabbköp i närheten där vi bodde. Hon fick ofta höra ”Hur är det med pappa?”, ”Vad gör han nu?” från kunderna. Till slut blev hon helt uttjatad och vansinnigt trött. Men jag tror att det totalt sett har varit helt okej och barnbarnet vet ju inget annat. Hon är van.
Efter utsålda hus med ”Tomas sista revy” på Lisebergsteatern under vintern och våren, är det premiär på Intiman i Stockholm den 2 oktober.
Hur är det egentligen att spela revy om man jämför mot en teaterföreställning?
– Det är en enormt stor skillnad. I en pjäs följer jag bara manus och där hjälps vi ju alla åt på scenen. Att skriva en egen pjäs och stå för allt där, är en mycket större utmaning och mer press. För egen del vill jag att det ska bli bättre än det jag gjort tidigare och publiken har också höga krav. I en revy handlar det om att fånga åskådarna på några sekunder och få dem att skratta, annars är det kört.
Provar du någonsin att läsa upp texter för din fru eller andra närstående?
– Jag kan i bland diskutera saker med min fru, men att spela upp för henne hemma skulle jag skämmas ihjäl om jag gjorde. Nej, då bjuder jag in folk jag inte känner till en provpublik för att se om det jag har gjort går hem. Även om jag har hållit på så länge är det fortfarande lika nervöst varje gång.

Tänk dig Tarzan med rullator
Hur fick du idén till ”Tomas sista revy”?
– Jag kom på mig själv med att sitta och fundera hur kända seriefigurer som Tarzan, Fantomen och Stålmannen skulle bli som gamla, de är ju alltid i samma ålder. Vad händer med Stålmannen om han har en gåstol? Det överförde jag till mina återkommande figurer genom åren – som den ryske clownen, stintan och förstås kyparen Yngve Gylling. Då fick jag även med mitt eget åldrande i det hela.
Vad är du mest stolt över i karriären?
– Min första egna revy, ”Tomas revy”, 1990. Den spelades för utsålda hus i två år på Lisebergsteatern och fortsatte sedan till både Stockholm och Oslo. Jag är stolt över att jag dels fixade det och att det gick så otroligt bra.
Tyvärr fick aldrig Sten-Åke Cederhök, din radarkompis i ”Albert & Herbert” få uppleva det?
– Nej, han gick bort några månader innan premiären och det kändes väldigt tungt. Mest för att förlora en sådan vän och arbetskamrat förstås, men det hade också varit roligt om han fått se mig i min egen revy.
Sten-Åke var som en far
Hur mycket betydde Sten-Åke för dig?
– När vi spelade in ”Albert & Herbert” första gången 1976 betydde han otroligt mycket, så mycket att jag fick nypa mig i armen.
Sten-Åke var hela tiden jättenoga med att Tomas skulle trivas och ha det bra.
– Han var lika mån om mig som om han vore min pappa – inte bara i TV-serien – utan även på riktigt. Det var nästan så att jag fick påminna honom om att jag hade en riktig far också. Vårt samspel fungerade direkt och vi hade något extra tillsammans med en perfekt kemi och tajming. Sten-Åke lärde mig mycket när det gäller komik och revy.
Varför blev serien en sådan dundersuccé?
– Manuset var så välskrivet med en jäkla bra dialog. Det var enkla historier med en höjdpunkt. Sedan la vi på våra temperament och vår göteborgska dialekt. Relationen mellan far och son kände säkert många igen sig i. Fast det var ju också en ganska tragisk historia med en pappa som inte ville bli ensam och en vuxen son som inte kunde släppa taget och flytta hemifrån.
För roligt för att sluta
Vilka roller har annars varit roligast i karriären?
– Det var fantastiskt att få jobba med regissören Lasse Hallström i filmen ”Mitt liv som hund” och med Bo Widerberg i filmer som ”Ormens väg på Hälleberget”, ”Mannen från Mallorca” och ”Lust och fägring stor”.
Hur många år till kommer du att hålla på tror du?
– Så länge jag kan stå på benen, huvudet är klart och tajmingen fortfarande finns kvar. Det här är alldeles för roligt för att sluta. Eftersom jag växlat mellan teater, revy, film och TV genom åren har jag aldrig tröttnat på något. Det enda jag inte har provat är musikal så det skulle jag gärna vilja göra, avslutar Tomas von Brömssen med ett leende.

 

Hallå där!

Vad har du alltid hemma i kylskåpet?
– Mild ekologisk yoghurt och svartvinbärssylt.
Vilken tid vaknar du på morgonen?
– Beror på när jag lägger mig, sover alltid åtta timmar. Men man kan väl säga att jag är en kvällsmänniska.
Vilken svensk skådespelare agerar huvudrollen som dig i filmen om ditt liv?
– Helst av allt Allan Edwall, men han lever ju inte längre.
Nämn en hushållssyssla du helst smiter undan från!
– Att dammsuga, det är väldigt tråkigt.
Om du valfritt fick resa tillbaka i tiden, var skulle du då åka?
– Jag har ju gestaltat Bellman, så det vore kul att sitta vid hans bord på någon krog där han uppträdde på 1700-talet.
Vilken övernaturlig egenskap vill du helst ha?
– Att kunna flyga vore fantastiskt.

Tomas von Brömssen känner sig som 42 - om han inte ser sig i spegeln. Då finns ju rynkorna där.

Tomas von Brömssen känner sig som 42 – om han inte ser sig i spegeln. Då finns ju rynkorna där.

Det här är Tomas!

Namn: Tomas von Brömssen.
Född: 8 maj 1943 i Göteborg.
Familj: Fru Dorte, dottern Johanna (44) och barnbarnet Ida (14).
Bor: Hus utanför Göteborg.
Bakgrund: Gick Scenskolan i Malmö 1966 till 1969. Jobbade på Stadsteatern och Folkteatern i Göteborg från 1974 och slog igenom som skrothandlarsonen Herbert i ”Albert & Herbert” 1976.
Kända film- och tv-roller: ”Albert & Herbert”, ”Mannen från Mallorca”, ”Röd snö”, ”Mitt liv som hund”, ”Ormens väg på hälleberget”, ”En på miljonen”, ”Lust och fägring stor” (fick Guldbaggen för bästa manliga biroll), ”Saltön”, ”Små citroner gula”, ”Känn ingen sorg”.
Aktuell med: ”Tomas sista revy” som efter fyra månader i Göteborg har premiär på Intiman i Stockholm den 2 oktober.

Av Joakim Löwing Foto: Peter Ericsson

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons