Annons

Annons

Susanna, 82: Jag satt i en godsvagn på väg mot förintelsen…

Våren 1945 befriades fångarna i koncentrationslägret Bergen-Belsen. En av de överlevande var 12-åriga Susanna Christensen, som senare samma år kom till Sverige. Här bildade hon familj och i 50 år har hon besökt landets skolor och berättat om sin tid i dödens väntrum.

Annons

Susanne Christenson 12 c

Det var april 1945. Susannas far kröp ut till lastbilen. Efter fyra månader i koncentrationslägret Bergen-Belsen var han så svag att han inte kunde stå på sina ben.
I Bergen-Belsen trängdes över 60 000 fångar i ett läger avsett för 10 000. Lägerledningen hade bestämt att fångarna i den barack där Josef Lukács bodde med sin familj skulle skickas med godståg till ett annat läger.
Eftersom ingen visste vad som skulle ske på resans slutmål blev det hård kamp om platserna på tåget. Många trodde att det skulle ta dem till friheten, så det gällde att komma med.
– Vi var bland de sista som kom upp på lastbilen. Men på perrongen fick vi veta att tåget redan var fullt, vi fick inte plats. Vår besvikelse var obeskrivlig, berättar Susanna, som numera heter Christensen i efternamn.
Mer om familjens tid i Bergen-Belsen längre fram, men först lite om Susannas bakgrund.
I dag bor Susanna med sin man i Bandhagen utanför Stockholm. Men hon föddes 1933 i den ungerska staden Makó. Hon var Josef och Elisabeth Lukács enda barn och familjen livnärde sig på en liten speceriaffär.

TÅGFÄRDEN MOT AUSCHWITZ AVBRÖTS

Ungrarnas inställning till judar var negativ och i skolan blev Susanna ofta påmind om sin etnicitet.
– Under religionslektionerna, som hölls av en ung präst, blev jag tilltalad med orden ”Du, lilla jude där borta!”
Ungern deltog i kriget på tyskarnas sida. Men till Adolf Hitlers stora förtret vägrade Ungern att lämna ut sina judar för utrotning. Till sist tappade Hitler tålamodet och i mars 1944 lät han ockupera landet.
– Då visste vi ännu ingenting om nazisternas planer för judarna. Men då myndigheterna drog in våra säljrättigheter började pappa få onda aningar, berättar Susanna.
En tid senare samlades alla bygdens judar ihop till ett getto i Makó.
– Vi tvingades bära en gul judestjärna och vi fick utstå mycket spott och spe.
En dag i juni 1944 fördes hela gettots invånare till ett tältläger och därifrån vidare till ett tegelbruk i grannstaden Szeged.
Ungerska militärpoliser uppmanade alla judar att lämna ifrån sig guld och pengar. Var tionde jude skulle skjutas om de undanhöll något.
Efter en vecka sattes hela gruppen ombord på godsvagnar. Tågets slutdestination var Auschwitz, ett av nazisternas mest fruktade förintelseläger.
– Det blev en fruktansvärd resa, som varade i fyra dygn. Man klämde in 68 personer i en vagn. Själv satt jag i min mors knä under hela färden, berättar Susanna.
– Det fanns bara en hink, där alla gjorde sina behov. Det värsta var ändå den kvava luften i vagnen. En liten glugg på varje långsida var det enda luftintaget.
Vid tjeckiska gränsen avbröts färden mot Auschwitz och en trolig död.
– Efter lång väntan växlades vårt tåg in på ett annat spår, för vidare färd västerut. Senare fick vi veta att järnvägen vid gränsen var helt sönderbombad.
I stället för Auschwitz hamnade tåget i Österrike. Efter att ha blivit desinficerade mot löss, förvandlades de dödsdömda fångarna till slavarbetare, i industrier och på lantgårdar.
För familjen Lukács väntade ett liv med lantbruksarbete på en gård sydväst om Wien.
En hyggligt dräglig tillvaro, enligt Susanna . Maten var ensidig, men bara friska personer tvingades arbeta, barn och sjuka fick vistas inomhus.
– Vi började hoppas att vi skulle få stanna i Österrike till kriget var slut. Men i slutet av november hämtades vi med häst och vagn, för vidare färd med godsvagn. Till Bergen-Belsen.

”TACK GODE GUD, VI ÄR FRIA!” SA PAPPA

Susanna och hennes föräldrar fanns bland de 2 000 judar som anlände till koncentrationslägret 6 december 1944.
– Jag höll min mamma hårt i kjolen när vi drevs in på det jättestora lägerområdet…
– Vår del av lägret bestod av tio baracker. Långa rader av trevåningssängar stod uppställda parvis efter varandra.
– Maten var fruktansvärt dålig, det enda vi fick var lite blaskig soppa varje morgon. Till det en hård brödbit, som skulle räcka tre dagar. Vi svalt redan från början.
– Det fanns inga hygienutrymmen. Ohyran florerade fritt och med dem kom sjukdomarna.
Varje morgon kommenderades fångarna ut för uppställning och räkning.
– Vi frös förskräckligt i våra tunna kläder. Och varje dag såg vi träkärror rulla förbi, fullpackade av skelettliknande nakna lik.
Dagen efter den händelse som Susanna beskriver i början av texten var familjen tillbaka i lägret i Bergen-Belsen. De hade missat tåget – och det blev antagligen deras räddning.
Ytterligare några dagar senare, lördagen den 15 april, satt Susanna utanför sin barack då hon såg gröna bilar med soldater komma rullande på lägervägen.
– Det såg inte ut som tyska bilar. Jag gick in till pappa och berättade om bilarna. Han som var ateist i hela sitt liv sa: ”Tack Gode Gud, vi är fria!”
Det var engelsmännen som hade kommit. Men för Susannas pappa var det för sent, Josef Lukács dog två dagar efter befrielsen.
Lägret tömdes och fångarna fick mat och sjukvård. Susanna och hennes mamma, som hade tyfus, blev kvar i Tyskland till sommaren.
– Även efter befrielsen fortsatte människor att dö, många var så försvagade, berättar Susanna.
Susanna och hennes mor ingick i den grupp av överlevande som fick en fristad i Sverige.
– Vi kom till Malmö i juli 1945. Vi fick börja med att sitta i karantän och flyktingläger en tid.
De första åren i Sverige var inte lätta för Susanna.
– Jag var 12 år när jag började i svensk skola. Jag var den enda mörkhåriga flickan i klassen och jag kände mig ensam och utfryst.
Någon psykologhjälp för sina traumatiska upplevelser har Susanna aldrig fått, trots att hon i många år efter ankomsten till Sverige fick både raseri- och sorgeanfall.
– Jag har periodvis haft ett litet helvete. Men tack vare min man Arne, som jag har varit gift med i 61 år, och våra två barn, kan jag ändå se tillbaka på ett bra liv.
Susanna var en av de allra första judarna som åkte runt i skolor i Sverige och berättade om Förintelsen.
– Jag började resa ut i skolorna redan på 1960-talet. Oavsett vart jag har kommit har alla lyssnat på min berättelse. Jag har mött mycket uppskattning.
– Det är viktigt att ungdomarna får träffa oss som var med under kriget. Särskilt i dag när hatet mot judar har ökat.
– Jag är inte rädd för min egen skull längre, men jag hoppas att mina efterkommande inte ska behöva uppleva samma sak som jag.

Av K G Mattsson Foto: Ulf Berglund

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons