Annons

Annons

Susanna Alakoski: Tonåren var ett inferno

Annons

Susanne Alakoski

Vissa böcker bara måste bli skrivna, trots att det tar emot.
I den övertygelsen kämpade sig Susanna Alakoski igenom de 400 sidorna av sin senaste bok ”April i anhörigsverige”.
Boken är skriven i dagboksform och handlar om konsekvenserna av att vara anhörig till alkohol- och narkotikamissbrukare.
– Det var så jobbigt att skriva boken att arbetet under en period gjorde mig fysiskt sjuk, säger Susanna.
– Livspriset som jag själv och många andra har fått betala för våra anhörigas missbruk är svindlande högt.
Susanna, 53, är den enda av de fem i hennes ursprungsfamilj som inte har attraherats av berusning.
Skamkänslor fick Susanna att hemlighålla föräldrarnas missbruk långt upp i vuxen ålder. Och när hon till slut bestämde sig för att börja prata öppet om sina erfarenheter, öppnade sig ett helt nytt universum.
– Plötsligt upptäckte jag att massor av arbetskamrater, vänner och grannar har levt med samma problem som jag.
– Jag frågade mig hur det var möjligt att jag som liten trodde att jag var ensam i världen om detta, när var och varannan människa tycks ha varit med om samma sak.
– Det gjorde mig förbannad att det är okej att berätta att en släkting har cancer eller hjärtfel, men att det däremot inte är okej att säga att man växer upp med missbruk i familjen.
– Boken är mitt sätt att hjälpa till att bryta den tystnaden.
Susanna var bara fyra år när hennes föräldrar lämnade Vasa i Finland och kom som arbetskraftsinvandrare till Ystad i Skåne.
– Mitt första minne av Sverige är att jag inte förstod språket. Det fanns inga dagis på den tiden, så jag brukade i stället gå till frisersalongen på andra sidan gatan.
– Ett av de första svenska ord som jag kunde säga var ”papiljott”. Tack vare all tid jag tillbringade på frisersalongen lärde jag mig i ett nafs att tala svenska, berättar Susanna.

Familjen Alakoski levde i fattigdom. När räkningarna inte kunde betalas fick de besök av kronofogden, som lade beslag på både TV och dammsugare.
Susannas pappa var svetsare och diversearbetare. Hennes mamma drog sitt strå till stacken genom att städa, diska och dela ut tidningar.
Föräldrarnas periodvisa drickande ledde till bråk, våld och kaos. På grund av den otrygga hemmiljön gick Susanna ständigt omkring med stark ångest.
– Min tonårstid var ett känslomässigt inferno. När jag var 15 år kände jag att det inte gick att fortsätta så.
– Jag gick till socialkontoret och sa att jag ville flytta till en fosterfamilj, som jag själv hade ordnat med.
Trots att fosterföräldrarna var snälla klarade inte Susanna av att stanna där heller.
– Jag längtade hela tiden tillbaka till min riktiga familj. Jag älskade mina föräldrar och ville inget hellre än att vara med dem.
– Mamma och pappa var också jätteledsna över min flytt. För dem var det ett stort misslyckande att jag inte orkade bo kvar hemma längre.
– Inga föräldrar vill medvetet såra sina barn, ändå blir det alltid så när alkohol och droger finns med i bilden.

Susannas mamma tyckte mycket om litteratur. Förgäves försökte hon överföra läsintresset på sin dotter.
– Mitt stillsamma sätt att revoltera mot mamma var att inte läsa böcker, vilket gjorde henne väldigt ledsen.
– Jag hade inte heller någon psykisk ork att läsa, eftersom varje sekund gick åt till att överleva.
– Det var först när jag som 18-åring flyttade till Göteborg som jag fick ro att dyka ner i litteraturen. När jag började läsa böcker kändes det som om jag hittade hem.
Susanna hoppade av gymnasiet efter bara en och en halv månad. Den korta tiden där kom ändå att bli livsavgörande för henne, tack vare mötet med den stränga lärarinnan fru Kampf.
– Något halvår efter mitt avhopp träffade jag en före detta klasskompis, som berättade att fru Kampf hade bett henne söka upp mig.
– Min lärarinna ville hälsa att hon aldrig under sina trettio år som lärare hade läst en så bra uppsats som den jag hade skrivit.
– Det var först då som jag på allvar förstod att jag nog hade en talang.
Susanna läste in gymnasiet på komvux, men hade inga planer på att plugga vidare.
Men när en studiekompis stack en ansökningsblankett till Socialhögskolan under näsan på henne fyllde hon i den. Hon blev antagen och gick utbildningen.

Som nyutexaminerad socionom fick Susanna anställning på socialkontoret i Ystad. En dag fick hon höra vad en kollega inom kommunen föraktfullt hade kallat det miljonprogramsområde där Susanna hade växt upp. Svinalängorna.
– När jag hörde det blev jag väldigt ledsen och kränkt. Jag kunde naturligtvis inte förneka att jag hade sett arbetslöshet, fattigdom och våld under barndomsåren.
– Men samtidigt har jag aldrig mött så mycket kärlek, skratt och solidaritet på någon annan plats.
– Jag började fundera på att skildra de kontrasterna i en roman och jag snodde uttrycket svinalängorna som titel.
Det skulle dock dröja ett tjugotal år – och en karriär som pressekreterare åt Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman i riksdagen – innan boken ”Svinalängorna” kom ut, 2006.
Mottagandet var överväldigande. Att romanen skulle bli en bästsäljare, vinna Augustpriset, filmatiseras och sättas upp som pjäs, både i Sverige och i Finland, var något som Susanna inte hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi.
– Innan ”Svinalängorna” kom ut hade jag inte haft en tanke på att jag skulle kunna försörja mig som författare, säger Susanna.
– Det har varit en gudagåva att få skriva böcker på heltid sedan dess.
Susanna är inte den enda författaren i familjen. På skrivarlinjen på Skurups folkhögskola träffade hon för 27 år sedan maken och poeten Mats Söderlund. Tillsammans har de tre barn, två döttrar och en son.

– Från det att jag var liten drömde jag om att en dag få den familjetrygghet som jag alltid hade saknat, och så har det faktiskt blivit. Jag är så lycklig över att det blev rätt till slut.
När Susanna var 33 år och nybliven förälder avled hennes mamma. Fem år senare gick hennes pappa bort. Båda föräldrarna dog i förtid, till följd av sin alkoholism.
För Susanna, som alltid hade levt i tron att föräldrarna en dag skulle ta sig ur sitt beroende, blev det en chock att mista dem så tidigt.
– Jag har saknat morföräldrar till mina barn. Samtidigt har frånvaron av dem svetsat samman oss i familjen.
I dag har Susanna förlikat sig med de val som hennes föräldrar gjorde.
– De hade varit med om svåra saker. Bland annat upplevde de krig i sin barndom. De drack nog för att lindra sin smärta och för att stå ut med en hård vardag.
– För mig är det begripligt att människor missbrukar alkohol och droger. Däremot är det inte försvarbart att göra det när man har barn.
– Att tänka på missbruket som en sjukdom har hjälpt mig att försonas med min historia.
Susannas yngre bror levde under 30 år i tungt narkotikaberoende och kriminalitet, men för några år sedan lyckades han vända sitt liv – till sin systers glädje och förvåning.
– Jag trodde att min bror var borta ur mitt liv för alltid, jag hade sörjt honom som om han vore död.
– Därför kändes det först väldigt konstigt när han återuppstod, säger Susanna.
– Jag har varit avundsjuk på vänner som har fått tillbaka sina föräldrar, som varit nere i missbruk. Men att jag i alla fall fick tillbaka min bror är enormt värdefullt.
– Det är faktiskt ett mirakel att han lyckades bryta sitt svåra missbruk.

Text: Linda Andersson Foto: Ulf Berglund

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons