Annons

Annons

Sven Melander, 68: Att stå på scenen är roligare än någonsin

Som 68-åring både debuterade han i en operett och började spela samma roll i musikalen ”Sällskapsresan” som i den klassiska filmen för 35 år sedan. Sven Melander har roligare än någonsin på scenen och utforskar gärna nya marker. - Jan Malmsjö är ju en bit över 80 år och helt briljant - jag är trött på åldersfixeringen i Sverige, säger han.

Annons

LÄS OCKSÅ: Babben Larsson: Jag har ingen ålderskris

Sven Melander

Skådespelaren, Sven Melander njuter av livet.

I höstas var Sven Melander tillbaka i rollen som Berra Olsson i klassiska ”Sällskapsresan” – filmen från 1980 som fortfarande har svenska rekordet med 2,8 miljoner besökare på bio.
Men den här gången i en musikal i Malmö – som dragit fulla hus under hösten och vintern och är tillbaka igen den 9 september. Då på Chinateatern i Stockholm.

– Först funderade jag om det inte var patetiskt att spela samma roll 35 år senare. Men jag frågade Lasse Åberg och han tyckte absolut att jag skulle göra det igen. Och det är inget jag ångrar. Det är en rolig karaktär och fantastiskt roligt att få göra den på scenen inför publik, ler Sven.

Storyn är densamma – med skillnaden att det blir mycket sång. Och det är ju Sven van vid från att ha varit med i andra musikaler som bland annat ”Little shop of horrors”.
– Jag gillar den direkta kontakten med publiken när man står på scenen. Jag är ingen fantomsångare, men sjunger i alla fall rent. Och i ”Sällskapsresan” blir det många nummer ihop med Stefan Ljungqvist som ju är en fantastisk sångare.

Utbildade sig till byggnadsingenjör och spelade hockey

”Sällskapsresan” sänds på tv varje år – hur många gånger har du själv sett den?
– Hela filmen har jag faktiskt bara sett tre-fyra gånger, den första var på premiären. I höstas blev jag inbjuden till en filmklubb i Kivik för att prata om den. Något jag gärna ställde upp på. Klart att det känns roligt att vara med i en sådan klassiker.

Har du någon kontakt med de andra skådespelarna i dag?
– Lasse Åberg pratar jag med då och då. Weiron Holmberg också. Även Svante Grundberg och Ted Åström någon gång ibland. Lottie Ejebrant träffade jag faktiskt på Kanarieöarna förra vintern. Det kändes lite konstigt att vi möttes just där med tanke på filmen. Jag var inbjuden att prata om ”Sällskapsresan” i svenska kyrkan i San Agustin och efter att ha träffat Lottie av en slump följde hon också med.

Att du skulle bli skådepelare, programledare och musikalartist var inget du trodde när du växte upp?
– Nej, jag utbildade mig till byggnadsingenjör och på fritiden spelade jag hockey i Malmö FF. Visserligen hade jag ett band ihop med Björn Afzelius, men tanken var väl aldrig att satsa på musiken på det viset. Det var mer en hobby, säger Sven.

Fick filmrollen på en fest med Lasse Åberg
Han fortsätter:
– Efter ingenjörsexamen bestämde jag mig för att bli journalist i stället, jag har alltid tyckt om att skriva. Så jag pluggade på journalisthögskolan 1969 i Göteborg. Efteråt fick jag först jobb på Expressen i Malmö och sedan Aftonbladet i Stockholm. På Aftonbladet träffade jag Åke Cato och han fick med mig i tv-programmet ”Häpnadsväktarna”.
– Jag och Åke var på en stor fest i Skåne tillsammans då jag lärde känna Lasse Åberg. Dagen efter slutade med bakfyllelunch. Lasse tyckte att jag skulle passa in perfekt som en av karaktärerna i hans nya film och ett halvår senare var vi i gång. I februari 1980 åkte vi till Kanarieöarna i sex veckor och spelade in.

Vad är du mest stolt över i karriären?
– Tv-programmet ”Nöjesmaskinen” tillsammans med Stina Lundberg 1982 till 1984. Vi moderniserade svensk underhållnings-tv och lyckades få dit flera stora världsartister. Det var också där mitt stora genombrott kom.
1985 kom även ”Nöjesmassakern” – med Werner och Werner, Olle och Helge och trollet Rulle.
– Det händer ibland att folk säger att de saknar den typen av program. Mest är det förstås av personer i min egen generation. Givetvis är det roligt att det var så uppskattat men det är ju inte alls säkert att det skulle gå hem i dag. Allting förändras ju med åren. Min son älskar i alla fall Werner och Werners jullåt ”Vår julskinka har rymt” och han är bara sju år…
– Ha, ha, ja jag har hört att den fortfarande är populär och spelas ju en hel del varje år i december på radion. Åke Cato skrev en väldigt bra och rolig text, vi hade jättekul ihop när vi gjorde Werner och Werner.

Du har fått många svenskar att skratta på tv och film – men hur rolig är du egentligen privat?
– Det var ju inte så att jag gick runt och drog en massa vitsar för mina barn hela tiden, även om jag inte har något emot att skoja. Däremot är jag väldigt social och är nog duktig på att skapa en bra stämning på exempelvis en arbetsplats. Det är viktigt att man har kul tillsammans.

Du har tre vuxna barn – hur tror du att det var att växa upp med en så välkänd far?
– För dem har jag ju alltid bara varit deras pappa med allt vad det innebär. När de var små vande de sig vid att folk tittade och kom fram och pratade. Sedan är det ju inte precis så att jag ringer varje gång jag är på tv och säger att de ska titta. Men alla tre var och såg en föreställning av ”Sällskapsresan” i höstas och det var förstås kul.

För sju år sedan träffade du sambon Alice Åkerblom på ett lite annorlunda sätt?
– Ja, jag sökte inredningshjälp till min övernattningslägenhet i Malmö. Av en slump träffade jag Alice via en gemensam bekant. Alice som arbetar som inredare och via vår vän frågade jag om hon ville inreda mitt hem. Sedan gick hon från inredare till inredning, kan man väl säga, säger Sven skrattande.

Ni har bostäder i både Stockholm, Malmö och Svängsta – var trivs du bäst?
– I Stockholm. Även om jag är född och uppvuxen i Malmö flyttade jag till Stockholm 1972 då jag var 25 år. Mina tre barn bor där, liksom många av mina vänner. Alice bodde ju i Svängsta när vi träffades och har kvar bostaden där. När jag spelar ”Sällskapsresan” fredag till söndag är vi mest i Malmö. Men den ska ju gå i Stockholm till hösten i stället.

Du gjorde två hjärtoperationer för några år sedan. Hur mår du i dag?
– Jag har plågats av så kallat förmaksflimmer i över 20 år – detär när hjärtat rusar i otakt. Det krävdes två kirurgiska ingrepp för att bli av med problemen. Nu känns det bara bra.

Nyligen gjorde du operettdebut med ”Läderlappen” – och i juli spelar du i Richard Söderbergs ”Glada änkan”?
– Ja, vi gör tio spelningar på Ystads teater och det ska bli fantastiskt roligt. Rollen som fängelsedirektören Frank förra året är bland det roligaste jag någonsin spelat. Att jobba med folk – inte minst Rickard Söderberg – från en helt annan sida av underhållningen har var roligt och mycket lärorikt. Och nervöst.

I år fyller du 69 år och fortsätter att prova nya marker?
– Ja, jag ser inte åldern som något hinder. Sverige är ju tråkigt nog ett av världens mest åldersfixerade länder. Tur att det finns sådana som Jan Malmsjö – som är över 80 år och fortfarande helt briljant. Eftersom mitt yrke även är ett av mina största intressen var det aldrig aktuellt att gå i pension. Tvärtom – att stå på scenen är roligare än någonsin, ler Sven Melander.

Av Joakim Löwing Foto: Peter Ericsson

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons