Annons

Annons

Tänk om jag kört ihjäl mina egna barn…

På några sekunder förändrades allt för Karolina och hennes familj. Tjutande däck, skrik, panik. Följt av isande tystnad. Barnen klarade sig mirakulöst. Själv vaknade hon upp till ett liv i rullstol.

Annons

Karolina Anner

Den där ödesdigra novemberdagen för tio år sedan är för evigt fastetsad på 53-åriga Karolina Anners näthinna.
Redan när hon vaknade upp ur medvetslösheten på Karolinska Sjukhusets traumaenhet, och förstod att nacken var bruten, kickade hennes ”jävlar anamma-personlighet” i gång.
– Jag är i grunden en positiv person, vilket var avgörande för att jag inte skulle hänfalla åt självömkan. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var en stor omställning att plötsligt inte kunna gå och stå.
Låt oss backa bandet till den 5 november 2005.
Det var höstlov och Karolina hade tagit ledigt för att skjutsa ena tonårsdottern till Eskilstuna. Med facit i hand förstår hon att hon borde ha avstått från att köra, eftersom hon både var förkyld och trött. Minnet är knivskarpt. Hon hade lämnat mellanflickan i Eskilstuna och var på väg tillbaka till Stockholm, med äldsta dottern i passagerarsätet och femårige sonen i baksätet.
– Jag vill inte säga att jag somnade vid ratten, men jag försvann för en kort sekund och när jag vaknade till var bilen på väg in i mitträcket. I panik försökte jag att styra undan, men till ingen nytta. Bilen fick en våldsam sladd och voltade rakt ut i en stenåker.
Som tur var fanns det en läkare i bilen bakom, som snabbt var på plats för att hjälpa familjen.

Mitt fokus var på barnen

Allt var kaos. Karolina var vid medvetande, men kraftigt omtöcknad och hon kände en obeskrivlig smärta i nacken.
– Men det brydde jag mig inte om. Mitt fokus var på barnen. Levde de? Innan jag fick reda på det var jag livrädd. Tänk om jag hade kört ihjäl mina egna barn…
Karolina fördes med ambulanshelikopter till Karolinska Sjukhuset, där hon svävade mellan liv och död en dryg vecka.
Och när hon vaknade upp var livet helt förändrat.
– Jag kunde inte sätta fötterna i golvet och gå därifrån. Min nacke var bruten och jag var förlamad från bröstet och neråt. Även nerverna i armarna och händerna var skadade.
Karolina berättar att hon kände stor tacksamhet när hon såg att barnen hade klarat sig oskadda, att hon inte alls reflekterade över att hon själv skulle tvingas tillbringa resten av sitt liv i rullstol. Det som plågade henne mest var skuldkänslorna över vad hon utsatt sin familj för.
– Jag hade väldigt dåligt samvete, säger Karolina, som inte sticker under stol med att olyckan har varit ett trauma att bearbeta för hela familjen.
Karolinas väg tillbaka var inte lätt. Bara att lära sig andas själv efter att ha varit uppkopplad till en respirator var tufft.

Karolina Anner

Så småningom hamnade hon på rehabiliteringen, där hon fick stanna tills hon lärt sig handskas med rullstolen.
– Det var en stor omställning att plötsligt upptäcka att man befann sig i en kropp som inte betedde sig som förr. Till exempel kissade jag på mig utan att kunna styra det.
Och i Karolinas huvud surrade massor av frågor.
– Till exempel, hur har man sex när man sitter i rullstol, och kommer jag att kunna vara en förebild för mina barn när jag själv behöver hjälp med det mesta?
Det var först när hon flyttades över till Rehab station Stockholm, en klinik för bland annat ryggmärgsskadade, där även personalen är funktionsnedsatt, som hon kände att hon hade hamnat rätt. – När jag såg vad dessa människor uträttade blev jag otroligt peppad. Plötsligt kändes inget omöjligt. Storögt såg jag när tjejer i min egen ålder körde sina egna bilar och vigt hoppade i sina rullstolar. Sådan ville jag också bli. De blev mina förebilder.
Karolina skrevs ut på valborgsmässoafton året därpå.  När hon såg familjens trevåningsvilla torna upp sig på berget, förstod hon att nu börjar den verkliga resan tillbaka.
I dag bor hon tillsammans med sin familj i den enplansvilla de lät bygga i samma område i Tyresö.
Tack vare familjen och sin assistent, Eva Fagerlund, kan Karolina leva det liv hon önskar i dag.

Det har kommit något gott ur det tragiska

Har det varit svårt att hitta tillbaka till din mammaroll när du behöver hjälp med så mycket själv?
– I början vände sig barnen med frågor till assistenterna, vilket gjorde mig väldigt ledsen. Jag fick träna på att ta tillbaka min mammapondus, men ganska snart normaliserades tillvaron.
Även om Karolina har dåliga dagar, då det mesta känns skit, lever hon i dag ett rikare liv än före olyckan.
– Förr sprang jag bara runt utan att stanna upp och reflektera. På jobbet kallades jag för vesslan. I dag befinner jag mig oftare i ett lyckorus och tar vara på dagen på ett helt annat sätt, vilket gör att jag mår så mycket bättre.
I dag är Karolina själv en i teamet på Rehab station Stockholm, där hon arbetar halvtid med coachning, och hon trivs som fisken i vattnet.
– Här känner jag att jag gör en värdefull insats. Jag träffar så många intressanta människor som berikar livet. Det har kommit något gott ur det tragiska.
Karolina vill vara en förebild.
– Det är inte slut för att man hamnar i rullstol. Tvärtom kan det bli början på något helt nytt och mycket bättre. Faktum är att jag är en lyckligare människa i dag. Jag har även lyckats förverkliga en gammal dröm – att bli gymledare.
I dag är hon ledare för funktionsnedsatta på Friskis&Svettis i Tyresö, där hon själv tränar flera gånger i veckan.
– För mig betyder det mycket att kunna rulla in på Friskis och vara med på ett spinningpass. Då känner jag mig som den friska Karolina, fast en del av min kropp inte fungerar. Det jag har lärt mig är att fokusera på allt jag kan göra, i stället för att gräva ner mig i sådant som jag inte kan göra.

Av Katarina Arnstad Elmblad Foto: Ulf Berglund

LÄS OCKSÅ
Den lilla valpen har gett mig ny livslust

Cancern tog Lars ben som 8-åring

Jag brann som en fackla

 

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons