Annons

Annons

Ulrika, 47, kämpat mot cancern: Ingenting blir bättre av att jag tycker synd om mig själv

Ulrika är inte rädd för döden, inte för egen del. Hon bekymrar sig mer för dem som blir kvar. Och det får henne att fortsätta kämpa mot cancern.

Annons
cancer

Ulrika Fridén har kämpat mot cancern i många år.

Har jag haft det för bra? Måste vågskålen slå över? Eller har jag gjort något ont, för att drabbas av allt detta?
Ulrika Fridén, 47, på Lena Prästgård utanför Alingsås ställer frågorna, men avfärdar dem lika snabbt.
– Det är nog snarare så att det bara har råkat bli så här, säger hon och blickar ut över de snöpudrade gärdena.
Ulrikas man Ingemar, 55, ogillar att hon skissar på sin egen begravning. Han fruktar att det är ett tecken på att hon är på väg att ge upp.
Men Ulrika försäkrar att det inte är så.
– Jag älskar livet och jag griper varje halmstrå, säger hon. Jag tänker absolut hänga kvar så länge det går!
Ingemar hade ett samboförhållande bakom sig när Ulrika och han mötte varandra.
– Själv levde jag livet, berättar Ulrika. Jag ville inte ödsla tid på något halvdant. Tids nog skulle den rätte dyka upp. Det var jag säker på!

Dottern levde bara i elva dagar

Som sjungande Volvoarbetare sökte sig både Ulrika och Ingemar till den framgångsrika Canto-kören, som håller till på Hisingen i Göteborg.
– Det var som körsångare vi lärde känna varandra, berättar Ulrika.
– Ingemar hade motorcykel och jag var lite nyfiken på honom. Jag kände väl att det fanns något där, så jag frågade om jag fick åka med…
2004 flyttade Ulrika in i Ingemars hus i Gråbo, på nyårsafton 2006 gifte de sig i Stora Lundby kyrka och så småningom gick flyttlasset till det paradis de nu lever i.
Varken Ingemar eller Ulrika hade barn som prioritering nummer ett. Lyckan var ändå stor när Ulrika vid 39 års ålder blev gravid.
– Lilla Linnea var beräknad till juni 2008, men hon föddes redan i februari, under den tjugotredje graviditetsveckan.
Linnea blev bara elva dagar.
– Redan när vi åkte in till den på tok för tidiga förlossningen anade vi det värsta, berättar Ulrika.
– Hur det än går får det inte fördärva vår relation, sa Ingemar och jag till varandra. Det löftet har vi hållit och det tycker jag att vi kan känna oss stolta över.

Äggstockarna och livmodern togs bort

2008 var ett prövningarnas år för Ingemar och Ulrika. Inte nog med att de miste sitt barn, även Ulrikas pappa och Ingemars mamma gick bort det året.
Först två år senare kände de att de hade ork att ta tag i frågan om barn igen. De vände sig till en IVF-klinik.
– Där fick vi nästa käftsmäll, konstaterar Ulrika. Vi fick beskedet att jag hade äggstockscancer. Båda äggstockarna och livmodern togs bort!
Som en extra säkerhetsåtgärd fick Ulrika cellgifter i sex omgångar.
– Jag var egentligen aldrig orolig för cancern. Att den skulle komma tillbaka fanns liksom inte på min karta, säger Ulrika.
– Jag hade haft det lite stressigt på mitt jobb som personalchef på ett företag i Herrljunga. ”Det är väl därför det bubblar och låter om min mage”, tänkte jag, när Ingemar och jag var på en skidresa i Österrike i februari 2013.
Vid en halvårskontroll på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg en månad senare bad Ulrika att cancermarkörprov skulle tas, ett så kallat CA125-test.
– Provsvaret dröjde, så jag ringde till sjukhuset, berättar Ulrika. Då fick jag veta att det inte såg så bra ut…

cancer

Här Ulrika och Ingemar utanför hemmet.

Dags att ta itu med livet igen

Ulrika sitter tyst, begrundar vad hon just har sagt.
– Fram till dess hade jag tacklat alla svårigheter med total öppenhet och mycket prat och det har jag fortsatt att göra. Men i de akuta lägena sluter jag mig inom mig själv. Och just då var det som om jag nått ett avgrundsstup.
– På fem dygn klev jag knappt ur sängen. Jag bara låg här hemma och spelade dataspel på min iPad, tills jag kände att det var dags att ta itu med livet igen. Ingenting blir ju bättre av att jag tycker synd om mig själv!
En fantastisk make, en empatisk och klok chef, omtänksamma och uppmuntrande närstående – alla slöt de upp kring Ulrika.
– Jag har hört sjuka berätta om hur alla i deras närhet bara försvinner. Jag har upplevt motsatsen, kanske för att jag via Facebook har varit totalt öppen och gjort klart för alla att de inte behöver vara rädda för att möta mig i det som nu är.
I drygt två och ett halvt år – med några månaders uppehåll – har Ulrika fått olika cellgifter.
– Mina små cancertumörer sitter som knottror på bukhinnan och blir med tiden resistenta, förklarar Ulrika. Då krävs det en ny sorts gift för att hålla dem i schack.
– Strax före jul 2015 trodde vi att vi kommit till vägs ände. Då resonerade min läkare och jag oss fram till att det faktiskt fanns ett cellgift som vi ännu inte hade provat. Det har gett nytt hopp!

Från sjukhuset till bilhallen

Ulrika ler ett försiktigt leende.
– Jag är inte rädd för döden, inte för egen del. Jag bekymrar mig mer för dem som blir kvar. Det sättet att tänka får mig naturligtvis också att kämpa.
– Vid ett tillfälle, när jag hade tappat allt hår, sa jag: ”Håret är borta och jag är skallig, men leendet har jag ju i alla fall kvar…” Jag tar en dag i taget.
Under vintern 2013–2014 såg allt riktigt bra ut. Men våren 2014 var cancern tillbaka och då sa Ingemar till Ulrika: ”Nu är det slutpratat, nu kör vi!”
– Vi åkte direkt från sjukhuset till bilhallen, berättar Ulrika. Lagom till påsk rattade vi vår drömbil, en tvåsitsig cabriolet. Förhoppningsvis blir det en tur med bilen till Frankrike även sommaren 2016.
– Både Ingemar och jag är barnsligt förtjusta i att trampa på gasen, där nere på de slingrande alpvägarna!

Av Mats Å Johansson Foto Leif Boström

LÄS OCKSÅ: Liselotte opererade bort brösten för att slippa cancer

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons