Annons

Annons

Vi hittade varandra på facebook

Halvsystrarna Carina och Jenna-Maria växte upp på var sitt håll – med samma frånvarande pappa, men olika mammor. Båda flickorna visste att de hade en syster någonstans. Men skulle de någonsin träffas?

Annons

Systrarna som fann varandra i vuxen lder

Det är sent 1970-tal. Carina är fyra-fem år gammal. Hon befinner sig på en lekplats i Katrineholm, med sin mamma.
De har lekt där många gånger, men just den här dagen får Carinas mamma plötsligt bråttom därifrån.
– Jag har ett svagt minne av att mamma tar mig i armen och säger att vi måste gå. Jag förstår ju inte alls varför, säger Carina Rindom, 40.
Skälet till det hastiga uppbrottet är den mindre flickan Jenna-Maria och hennes mamma. Av en slump har de också dykt upp på lekplatsen.
Flickornas mammor känner igen varandra. De vet att deras döttrar har samma pappa, men de vill inte ha med vare sig honom eller varandra att göra.
– Det där var första och enda gången vi ”träffades” som barn, säger Jenna-Maria Jarlendal, 37.
Relationen mellan Carinas föräldrar tog slut innan hon föddes och Carinas pappa ville inte ha någon kontakt med sin dotter.

Hade en storasyster som var prinsessa

Han försvann ganska snabbt även ur tre år yngre Jenna-Marias liv.
– Pappa bodde hos oss tills jag var ett och ett halvt ungefär. När jag var tre-fyra år träffade mamma en ny man och vi flyttade till Vårby gård utanför Stockholm, berättar Jenna-Maria.
I och med flytten kapades Jenna-Marias band till Katrineholm.
De första åren i Stockholm tänkte Jenna-Maria inte så mycket på sin halvsyster eller sin biologiska pappa, även om hon var medveten om dem.
Men i skolåldern började hon fundera och längta. Mest handlade tankarna om systern, som hon visste fanns någonstans.
– När jag var arg på mamma brukade jag säga att jag hade en storasyster som var prinsessa och hon skulle komma och rädda mig! säger Jenna-Maria.
Problemet var att det enda Jenna-Maria visste var att hennes halvsyster hette Carina och att hon fanns i Katrineholm. Den informationen räckte inte långt.
– Det här var ju på 1980-talet, då var det inte lika lätt att hitta folk som det är i dag, förklarar Jenna-Maria.

Försökte kontakta sin biologiska pappa

Carina växte upp med sin mamma, en halvbror och broderns pappa. Liksom Jenna-Maria visste Carina att hon hade en halvsyster.
– Jag visste att min syster fanns i Stockholm och att hon hette någonting med Maria. Men hur skulle jag kunna hitta henne? säger Carina.
Tiden gick. I tonåren bestämde sig Carina för att försöka få kontakt med sin biologiska pappa.
Efter lite letande hittade Carina sin pappa, i Eskilstuna. Med darrande hand lyfte hon telefonluren och slog hans nummer.
– Jag sa att jag ville träffa honom. Jag ville se om vi var lika och prata lite.
– Jag var tydlig med att jag inte förväntade mig något mer, berättar Carina.
Responsen blev långt ifrån vad Carina hade hoppats på. Pappan bad om betänketid och tyckte att hon kunde ringa igen om en vecka.
Då skulle han ha bestämt sig för om han ville träffa Carina eller inte.
– Jag blev jättebesviken. Om han inte ens visste om han ville ses, så kände jag att jag lika gärna kunde släppa honom, säger Carina.

Behöll sitt flicknamn

Jenna-Maria träffade sin pappa en gång när hon var 13 år. I en rättssal.
– Först ville han inte erkänna att jag var hans barn. Sedan blev det rättegång, eftersom han inte ville betala underhåll för mig. Det var den enda gången vi sågs.
I vuxen ålder fortsatte Jenna-Maria att hoppas på ett möte med sin ”okända” storasyster.
Bland annat var hon mån om att göra sig själv så lättfunnen som möjligt. Därför behöll hon sitt flicknamn på Facebook, när hon gifte sig.
– Utifall att min halvsyster skulle leta efter mig, säger Jenna-Maria och ser fnissande och förtjust Carina i ögonen.
Och visst fann de varandra till slut. Men det skulle dröja ända till julaftonen 2014.
Då fick systrarna kontakt, tack vare en gemensam halvbror, som systrarnas pappa fått med en tredje kvinna.

Satt som på nålar i 33 minuter

Halvbrodern hade av en slump stött på Jenna-Marias mamma i Katrineholm och därefter hittat Jenna-Maria på Facebook.
Carina tvekade inte länge, innan hon hörde av sig.
– Det kändes jättepirrigt när jag skickade i väg ett meddelande till Jenna-Maria.
– Hur skulle hon reagera? Och skulle hon svara?
Carina satt som på nålar i 33 minuter, tills det plingade till i mobilen. Hon hade fått svar.
Jenna-Maria, å sin sida, stod hemma i badrummet och fönade håret när hon fick Carinas meddelande.
Jenna-Maria hade lagat mat i flera dagar och snart skulle hon välkomna sina gäster till en stor julmiddag.
Men fokus försköts snabbt från festen till Carina, den återfunna systern.
– Allt annat blev plötsligt mycket mindre viktigt. Jag sprang ut till min man och ropade att min syster hade hittat mig.
– Jag var helt stirrig och väldigt lycklig, säger Jenna-Maria.

”Det kändes direkt att det var en syster jag hade framför mig, inte en okänd människa”

Systrarnas Internetkonversation avslutades med ett löfte om att ses några dagar senare.
Carina och Jenna-Maria berättar livligt och i munnen på varandra hur det var att äntligen få träffas.
De nämner nervositeten och beskriver den omedelbara känslan av samhörighet.
– När jag öppnade dörren och såg Carina var jag bara tvungen att krama henne, säger Jenna-Maria.
– Ja, och det kändes direkt som att det var en syster jag hade framför mig, inte en okänd människa, fyller Carina i.
Tiden flög, det fanns hur mycket som helst att prata om. Den gemensamma pappan var ett givet samtalsämne, men långt ifrån det enda.
Carina och Jenna-Maria upptäckte snart att det fanns många paralleller i deras liv.
Till exempel har båda en son som heter Tim, och båda är tillsammans med män som är ingenjörer och passionerade löpare.

Systrarna som fann varandra i vuxen ålder

Har mycket att prata om

Jenna-Maria är undersköterska på ett korttidsboende och bor i dag i Norrköping, med sin man Tord och barnen Tim, 16, och Aléa, 6, samt fyra bonusbarn.
Carina bor i Katrineholm, med barnen Tim, 20, och Julia, 17, särbon Erik och två bonusbarn. Hon pluggar till lärare, samtidigt som hon driver en yogastudio och jobbar inom missbruksvården.
Efter det första mötet mellan Carina och Jenna-Maria var frågan aldrig om de skulle ses igen, bara när.
Numera träffas de regelbundet och då går tiden oftast åt till att bara prata.
Det finns hur mycket som helst att säga, både för att de har så många år att ta igen och för att de har funnit varandra så fullständigt.
– Jag står min bror nära också, men en syster är ändå en syster, säger Carina och ler brett mot Jenna-Maria.

Text och foto: Irmi Persson

 

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons