Annons

Annons

Jonna, 74, är ”Sveriges bästa väninna”

Annons

Basta vaninna

Jonna och Liz har en unik vänskap: Vi har gråtit och skrattat tillsammans

De fann varann när Jonna blev dagmamma till Liz lilla dotter. Sedan gick de som väninnor tillsammans genom livet, skilsmässor, roliga resor och svartaste sorg. ”Utan Jonna skulle jag inte ha levt i dag”, förklarar Liz som nominerade Jonna till Året Runts tävling.

Som ensamstående tvåbarnsmamma sökte sig Liz Nilsson 1976 tillbaka till Växjö där hon växt upp och hade sin släkt.
– Mina barn, Patric och Candy, var då sju och två år gamla, berättar hon. Växjö kändes tryggare än storstaden Göteborg som vi flyttade ifrån. Och man sa att i Växjö kunde vi förvänta oss förtur inom barnomsorgen.
Fullt så enkelt visade det sig inte vara. En aning besviken satte hon upp lappar i olika affärer – ”Candy 2 år söker dagmamma”, löd överskriften.
– Jag fick fyra, fem svar, minns Liz, 65. Den första jag besökte hade väldigt liten barnhage. Och hos nästa fick jag inte heller så bra vibbar…
Tredje försöket föll desto bättre ut.
– Så fort jag såg Jonna och hörde hennes gemytliga dansk-svenska sa det ”klick”. Henne ville jag anförtro mina barn! Och hennes hem var i mina ögon perfekt!
– I hallen låg kringströdda jackor och runt köksbordet hade Jonnas fyra tonårsbarn samlats med ett antal kompisar. Det var öppna och trevliga ungdomar. Ordning och reda, men ingen militär disciplin. Hela hemmet genomsyrades av kärlek…
Jonna Enemark, 74, lyssnar med stort intresse till sin nio år yngre väninnas berättelse.
– Jonna var den perfekta dagmamman, fortsätter Liz. Varm och omtänksam… Redan första julen bjöd hon hem Candy, Patric och mig och fick oss att känna att vi var en del av hennes familj.

LIFTADE TILL SICILIEN TILLSAMMANS
Under de närmaste åren lärde Jonna och Liz känna varandra alltmer och efter att Jonna skilde sig i början på 1980-talet blev de bästa väninnor.
Hon minns det som en tid då de delade allt.
– Vi skrattade och grät och hade alltid tid för varandra, säger Liz leende. Jag tänkte ofta på hur glad jag var för en sådan väninna som Jonna!
Jonna ler och försäkrar att de båda tjänade på umgänget.
– Liz lyfte mig och mitt vacklande självförtroende. Hon fick mig att våga saker som jag aldrig vågat annars – saker som berikade mitt liv!
De minns båda 1983, när de satt i Jonnas lägenhet och konstaterade att de var för gamla – eller för unga – för att tågluffa.
”Vi liftar till Sicilien!”, utbrast Liz. Och det gjorde de.
– Jonnas bror skjutsade oss till den danska gränsen, minns Liz. Där snackade Jonna in oss hos lastbilschaufförerna Flemming och Henning. De tog med oss till Schweiz. Sedan löpte det på…
– Mina barn trodde inte att vi skulle få lift någonstans, men hej vad de bedrog sig, skrattar Jonna som sjöng operaarior i flera lastbilshytter medan Liz försökte sova där bak.
– I gryningen närmade vi oss Rom, minns Liz. Solen hade just gått upp och Vittorio-Emanuel-monumentet liksom glödde. Det var magiskt!
– Ibland bodde vi på pensionat, någon natt sov vi i solstolar på en strand, berättar Jonna. Det var ett fantastiskt äventyr!
De där tre veckorna på resande fot svetsade ju samman båda ännu mer.
– Även om vi sedan bott i olika städer går det aldrig gått en vecka utan att vi åtminstone pratar telefon, säger Liz som arbetat som enhetschef inom den sociala sektorn.
I mars 1988 var Liz då 14-åriga dotter Candy på väg hem från ett skoldisco. Det snöade, sikten var dålig och Candy blev påkörd av en bil. Mycket svårt skadad fördes hon till Lund.
– För mig blev allt kaos, berättar Liz. Jag minns att sjukhuspersonalen frågade om de kunde ringa någon när de efter fem dygn såg slutet nalkas. ”Ja, Jonna och min bror”, svarade jag. De kom till Lund båda två. De var på plats när min älskade dotter gick bort…

jonna

NÄR DOTTERN DOG FLYTTADE JONNA IN
För Jonna – som nästan såg Candy som sin egen dotter – följde en mycket svår tid. För Liz var det naturligtvis ännu värre. Få trodde att hon skulle överleva.
– Det skulle jag inte ha gjort heller, inte utan Jonna, säger Liz. Sonen ryckte in i lumpen i den vevan. Ensam i den skrikande tomma lägenheten ville jag bara dö. Jonna förstod det. Hon ringde sin nya sambo och sa: ”Jag flyttar in hos Liz – det finns inget annat alternativ!”
– I två veckor, kanske tre, bodde Jonna hos mig, berättar Liz. Hon såg till så att jag fick i mig lite mat och inte drogs ned i den nattsvarta, bottenlösa sorgen. Vi pratade, grät och märkligt nog skrattade vi också, till och med då, när allt var som värst…
Jonna glömmer aldrig hur en okänslig präst förklarade för Liz att det som hänt var Guds straff. Ändå var hon tvungen att välja psalmer till begravningen.
– När slumpen pekade ut psalmen ”Jag kom inte hit för att jag tror” fick vi båda skrattanfall, berättar Liz. ”Den är ju på pricken”, sa Jonna. ”Ta den!” Och det gjorde jag…
Trots den obeskrivliga smärtan gick livet vidare. Men det gör fortfarande ont.
– Utan Jonna skulle jag inte ha suttit här i dag, säger hon. Och det var det jag kände när jag såg att Året Runt efterlyste Sveriges bästa väninna.
2001 drabbades Jonna av en stroke, men hon återhämtade sig anmärkningsvärt fort och bra.
– Stroken tog hennes vänsterarm, men inte hennes tal, goda humör och unika omtanke om andra människor, säger Liz.
– Och inte mitt förstånd heller, påpekar Jonna och tillägger humoristiskt: Något sådant lär jag ju aldrig ha haft!
Året därpå träffade Liz sin nuvarande sambo, Ulf, på en konferens i Ängelholm. De är nu bosatta på Oknö utanför Mönsterås.
Strax innan julen 2014 hälsade Liz på hos Jonna i några dagar i Växjö.
– Vi brukar träffas och byta julklappar och kakor med varann, förklarar Liz. Jag bakar mandelmusslor och Jonna bakar klenäter. Sedan byter vi fifty-fifty…
Det var då som Liz bläddrade i Året Runt och såg på uppropet ”Sveriges bästa väninna”. I sista minuten lyckades hon få iväg några rader från sin surfplatta.
Och glädjen var stor när Året Runts reporter kom med blommor och presentkort på sammanlagt 5 000 kronor.
– Det blir kanske en resa för de här pengarna, säger Liz. Nästa år har vi känt varandra i 40 år – det är verkligen värt att fira, ler Jonna som tycker att fotografering är värre än tandläkarbesök, men som tar sig igenom det också. För Liz och den goda sakens skull.

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons