Annons

Annons

Wilhelmine minns den svåra tågolyckan

Tågresor har alltid varit en viktig del av Wilhelmines liv. Och att hon själv har upplevt en av de värsta olyckorna i svensk tåghistoria har inte ändrat på det.

Annons

Wilhelmine Billgren

Det var söndagen 24 augusti 1980. Nordpilen från Narvik närmade sig Stockholms central vid lunchtid.
Ombord på det fullsatta tåget med tretton vagnar fanns 400 resenärer, många av dem fjällvandrare på väg hem.
Flera passagerare har under resans gång reagerat på att restaurangvagnen har krängt på ett konstigt sätt och även påpekat det för konduktören. Men inget händer.
Strax efter Upplands Väsby håller tåget 120 kilometer i timmen, när restaurangvagnen och de sju vagnarna bakom den spårar ur.
Loket och de fem främre vagnarna nödbromsas automatiskt vid urspårningen. I en av dem sitter Wilhelmine Billgren från Segeltorp utanför Stockholm.
Trots att det har gått drygt 35 år sedan olyckan, är hennes minnen från olyckan starka.
Wilhelmine, i dag 79 år, hade haft en härlig vecka på fjällstationen Saltoluokta i Lappland tillsammans med en väninna.
Den aktuella augustisöndagen var hon på väg hem till sin man och barnen Ernst och Annelie. Wilhelmine och hennes väninna delade kupé med två unga militärer.

Tåget stannade och allt blev tyst

– Jag minns att vi just hade passerat Väsby station, när jag såg jord flyga förbi utanför fönstren, som vid en storm i Sahara.
– Hela vagnen skakade kraftigt, väskorna ramlade ner och tåget stannade. Allt blev tyst.
– Vi måste ut – genast! ropade jag och reste mig.
– Militärerna protesterade, de trodde inte att det var något allvarligt och min väninna sa något om att hon måste få med sig sin väska. Men jag kommenderade alla: Ut – nu!

Utanför tåget möttes Wilhelmine av ett totalt kaos. Skadade, blodiga människor på marken. En man med armen avsliten. Vagnar som har vält eller står ovanpå varandra.
– Min väninna började irra omkring helt planlöst. Jag försökte förmå henne att sätta sig, innan det kom andra personer och tog hand om henne.
– Jag var inte chockad, inte då. Jag fungerar vid katastrofer, jag gör vad som behöver göras, först efteråt kommer reaktionen, säger Wilhelmine.
Sjukvårdarna, som snabbt kom till platsen, tog hjälp av Wilhelmine och uppfattade inte att hon var en av resenärerna.
– Jag gjorde vad de bad mig om. ”Här, ta lakanet och lägg över mannen där borta, han är död.”
– Och inte vet jag hur det gick till när jag fick ett dropp i handen och gick med en bår. Det såg jag på bilder i en tidning efteråt.
– Bildtexten löd: ”Flickan som håller upp droppflaskan på bilden var själv passagerare på olyckståget”.
–”Flickan?” Jag var 44 år!
Så småningom måste någon av sjukvårdarna ha insett att Wilhelmine var en av resenärerna.

Wilhelmine Billgren

Wilhelmine visar en tidningsbild där hon står med en filt över axlarna och en sjukvårdare kramar om henne.
– Då började jag gråta, men först då, när jag hade gjort vad som behövde göras.
Dagen efter gick Wilhelmine som vanligt till sitt jobb som hemspråkslärare i tyska.
– Jag har varit med om många svåra saker i mitt liv. Det här var bara ännu en fruktansvärd händelse i en lång rad.
– Jag gjorde på samma sätt med den här katastrofen som med mina upplevelser från kriget. Jag bara la det åt sidan och la locket på.
– Men allt man har upplevt bär man med sig. När som helst kan minnena komma fram.
Wilhelmine föddes 1936 i en by utanför den nordtyska hamnstaden Emden. Hennes pappa blev inkallad 1938 och Wilhelmine, hennes mamma och två yngre systrar evakuerades till Dresden i södra Tyskland.
1942 dog hennes pappa vid slaget om Stalingrad.
– Jag var åtta år när jag såg natthimlen färgas röd av alla bomber som föll över Dresden.
Efter krigsslutet, ett par månader senare, vandrade Wilhelmine under flera veckor med sin mamma och två yngre systrar hela vägen genom det utbrända, krigshärjade Tyskland.
Från Dresden i södra Tyskland till hembyn nära Nordsjön.
– Jag minns hungern och att jag hade stora sår på kroppen av svält. Med min mamma kunde jag aldrig tala om kriget. Det var hennes sätt att överleva.

Jag njuter av att göra ingenting

Wilhelmine har alltid älskat att åka tåg. Olyckan i Upplands Väsby har inte ändrat på det.
– Jag är en ivrig person. Jag vill göra så mycket och helst allt på en gång, så för mig är tågresorna ett sätt att slappna av.
– När jag befinner mig i en tågvagn kan jag inte springa i väg och göra något annat. Jag bara sitter där och tittar ut genom fönstret.
– Jag har inte ens med mig en stickning. Jag njuter av att göra ingenting.
– När barnen var små åkte jag ofta tåg med dem. Och samma sak gjorde jag med mitt barnbarn Elsa, när hon var liten.

1956 satte sig Wilhelmine på tåget från Tyskland och åkte upp genom Sverige för första gången, för att söka jobb som hembiträde. Allt var så vackert, minns hon att hon tyckte.
Här föddes hennes barn Annelie och Ernst, som med tiden blev en känd konstnär.
Nästa år fyller Wilhelmine 80 år. Hon väntar på att ett bygglov ska bli klart, så att hon kan flytta in i ett planerat generationsboende, som ska byggas i anslutning till hennes dotters och svärsons hus.
– De säger att Annelie är 55 år, men det kan väl inte stämma? Inte min lilla flicka.
Sonen Ernst Billgren, 58, kallar sig numera Wilhelm von Kröckert, samma namn som hans morfar hade.
– Om han är Ernst eller Wilhelm? För mig är han bara min älskade son, säger Wilhelmine.

Av Ussie Hjelm Foto Ulf Berglund

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons