Annons

Annons

15-åriga Ruba flydde från krigets Syrien: ”Jag blev tvingad att bevittna en avrättning”

Förföljelse, sönderbombade hus och mord på öppen gata. Ruba har upplevt 
mer fasa än vad de flesta kan föreställa sig. Nu vill hon, tillsammans med andra flyktingbarn, berätta om sitt förflutna för att historien inte ska upprepa sig.

Ruba Alhasan, 15, vill visa vem hon är. Hon skriver om sitt liv och har nyligen tagit initiativet till ett stort teaterprojekt på Mimers kulturhus i bohuslänska Kungälv.

– Jag vet att min hijab skrämmer många, säger hon. Men min familj, mina vänner och jag är inga terrorister. Vi är snälla och vi behöver vila efter allt ont vi har upplevt.

Annons

Ruba föddes och tillbringade sina första 13 år i Raqqa, en stad i norra Syrien, med en befolkningsmängd som kan jämföras med Malmös.

– Pappa var lärare, mamma var hemma, berättar Ruba som är trea i en syskonskara om fem.

Hon minns sina första levnadsår intill floden Eufrats strand som oerhört idylliska.

– Det var mycket glädje och skratt, vi hade ett fint och bra liv, men så kom kriget …

Skratten tystnade. Skräcken bredde ut sig. Det var inte längre tal om att Ruba och hennes syskon skulle gå i skolan. Först stängdes den. Sedan var den starkt politiserad när den öppnades igen.

Ruba berättar på stapplande svenska om hur hon förföljdes och kritiserades för sin klädsel, som av många inte ansågs vara strikt nog.

En dag när hon var ute och handlade grep en ung man tag i hennes arm. Han släpade iväg henne till en plats där hon tvingades bevittna hur ett 40-tal gamla, medelålders och unga avrättades.

Nästa gång kan det vara du som ligger här i en blodpöl, löd det 
råa och hänsynslösa budskapet.

Ruba kom till Sverige som syrisk flykting för två år sedan.

Flydde till fots

Ruba och hennes syskon försökte studera hemma, men den sociala oron och de tilltagande flyganfallen och bombningarna gjorde det allt svårare för dem att koncentrera sig.

Huset på andra sidan gatan totalförstördes vid ett bombanfall.

– Då hade familjen som bodde där redan gett sig av, så ingen blev skadad, säger Ruba som torkar en tår och ber om ursäkt när de starka känslorna blir henne övermäktiga.

I september 2015 fattade Rubas föräldrar det svåra beslutet att fly. De sålde huset, inventarierna och bilen, och tog med sig de fyra yngsta barnen för att ge sig av till fots mot den turkiska gränsen.

– Min äldsta syster var redan då gift och hade egna barn, berättar Ruba. Hon och hennes familj blev kvar i Raqqa, men tog sig sedan till Grekland och bor nu också här i Sverige.

Sverige var drömlandet för familjen Alhasan. En av 
pappans närmaste vänner hade flytt hit med sin familj.

Han berättade per telefon och via internet om välkomnande människor, bra skolor och fantastisk sjukvård.

– Men vi var inte säkra på att våra pengar skulle räcka så långt som till Sverige, berättar Ruba. Pappa sa att vi fick vara glada om vi lyckades ta oss till Tyskland, som också är ett bra land.

Ruba berättar hur de gick och gick och gick, dag som natt.

– Vi turades om att bära min yngsta syster som då var en baby. Ibland sov vi inomhus, men oftast sov vi vid vägkanten.

Människosmugglare tog dem ombord på en gummiflotte, tillsammans med ett 40-tal andra flyktingar. De fick var sin flytväst och en försäkran om att de skulle föras välbehållna över vattnet till det grekiska fastlandet.

– Jag hade läst Koranen och trodde inte att jag var rädd för att dö, berättar Ruba och torkar ännu en tår när hon drar sig till minnes vilken fruktansvärd dödsångest hon upplevde den där natten.

Det var två människosmugglare som tog dem till Grekland, en som körde båten och en som satt i fören.

Ruba och hennes lillebror Mouyat, som också var med under flykten.

Medvetslös i vattnet

När de närmade sig land samlades alla flytvästar in. Sedan tog mannen i fören plötsligt fram en kniv och började hugga sönder de närmaste luftpontonerna för att förstöra flotten – beviset för hur de tagit sig till Europa.

Många hamnade i vattnet som inte var så grunt som de trott. Ombord på den kvarvarande flottdelen utbröt panik. Kniv-mannen simmade i land, men av de andra riktigt nödställda var bara ett fåtal simkunniga.

Ruba var en av dem som hamnade i det strida vattnet utan att kunna ta ett enda simtag. Fylld av skräck såg hon flotten driva ifrån henne. Obönhörligt drogs hon mot havsbotten, fem eller sex meter ner.

Hon minns hur hon inte längre fick luft, minns paniken när hennes lungor fylldes med vatten.

– Sedan blev allt svart, säger hon och söker febrilt efter det svenska ordet medvetslös.

Flera förlorade barn

Hennes föräldrar och syskon har berättat hur en ung man dök ner och drog upp henne.

– Jag kräktes vatten och såg att mamma var väldigt glad, men då visste jag inte vad som hade hänt, berättar Ruba. Jag var så chockad.

Det tog familjen en månad att bitvis åka buss men mestadels gå genom Europa. De frös något fruktansvärt, särskilt om nätterna. De hade ju inga vinterkläder.

Innan de nådde Tyskland hölls de fångar i ett jätteläger i tre dygn. Motsättningarna mellan flyktingarna var då nästan lika stor som förtvivlan över att de stoppats.

– Många hade förlorat barn på vägen, alla mådde dåligt, alla var oroliga, ingen visste vad som väntade oss.

Ruba säger att hon mött hjärtligt välkomnande människor i Sverige, men också ett avståndstagande och förakt.

– Vi har fått oerhört mycket hjälp av äldre människor som kommit med sängar, kläder, bord, stolar – ja, allt vi behöver för att överleva.

Bland de yngre svenskarna tycker hon sig ana en stark misstro. Och oviljan att lyssna har gjort Ruba ledsen. Det var därför hon och kompisen Alaa bestämde sig för att göra en 
teaterpjäs.

Alaa och Ruba har en liknande bakgrund. De kom till Sverige ungefär samtidigt och har lärt känna varandra här.

– Min morfar sköts till döds i sitt syriska hem två dagar före min tolvårsdag, berättar Alaa. Min pappa försvann ett par veckor senare. Han blev hämtad på kycklingfarmen där han jobbade. Sedan fick vi höra att han blivit dödad, men vi fick inte ens se hans kropp.

Tillsammans med kompisen Alaa 
har Ruba startat ett teaterprojekt.

Sjunger från hjärtat

Med tiden har allt fler flyktingar från Syrien, Afghanistan och Somalia anslutit sig till Rubas och Alaas teaterprojekt på Mimers kulturhus.

De bär på liknande historier allihop. Och de vill berätta för att andra ska förstå och för att det som hänt i deras hemländer inte ska upprepas här.

Ruba sover tillsammans med sin yngsta syster, som nu är tre år. De sover oroligt och det går inte en dag utan att Ruba inombords hör ljudet från kriget.

– Min lillasyster frågar ofta när vi ska gå hem till Syrien igen, berättar Ruba. Hon har inga minnen därifrån, hon undrar ändå. Men huset vi bodde i finns inte kvar. Det är nu jämnat med marken.

Ruba hoppas på en framtid som tandläkare. Hon skulle också vilja jobba för FN och de mänskliga rättigheterna, säger hon.

Pjäsen hon har tagit initiativet till har varken ett lyckligt eller tragiskt slut.

– Den slutar mitt emellan skratt och gråt, precis som livet, säger Ruba.

– Vi ska spela och sjunga från djupet av våra hjärtan, försäkrar Alaa. Vi ska berätta så att alla förstår.

En glad Ruba och hennes teatergäng repeterar på Mimers kulturhus i Kungälv.

Läs också: Birgitta växte upp i krig: ”Jag frågade om det var vår tur att dö nu”

Text: Mats Å Johansson 

Foto: Leif Boström


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…