Annons

Annons

Artisten Marie Nilsson: Depressionen var bottenlös

Artisten Marie Nilsson, 53, var i många år en del av den hyllade gruppen Ainbusk Singers. Men framgången hade ett pris. En sommardag brast allt för henne och hennes man förde henne till psyket. Där blev hon kvar i ett år.

Marie Nilsson och hennes Ainbusk singers försvann från scenen. Nu är det tillbaka! Foto: Stig Hammarstedt

Marie Nilsson och hennes Ainbusk singers försvann från scenen. Nu är det tillbaka! Foto: Stig Hammarstedt

Vi möts vid ringmuren i Visby, en lite kylig dag. Dimma drar in från havet, färgar staden i gråtoner.
Vi bestämmer oss för att slinka in på ett kafé i närheten, beställer te och varma smörgåsar.
Lite förstulet tittar jag på Marie Nilsson, hjärnan och låtskrivaren i Ainbusk, gruppen som upplevde succé efter succé. Sedan blev det plötsligt tyst.
I nästan sju år har systrarna Marie, 53, och Josefin, 46, varit borta från scenen, tills i år – då de under vintern och våren har framfört showen ”Systrarna Sisters” på Länsteatern i Visby.
Ett par dagar innan vårt möte såg jag föreställningen. Naket skildrar systrarna Nilsson brottstycken ur sina liv. De berättar om sjukdom och psykisk ohälsa, om att tappa hår och att bli misshandlad, de delar med sig av tankar om livet och döden.
Publiken skrattade och grät, gav stående ovationer.
– Vi är inte ute efter något genombrott, snarare ett avbrott i våra sammanbrott, säger Marie, med ett självironiskt leende när vi har satt oss vid ett hörnbord.

Vi har väntat på att allt ska bli bra, så mycket jobbigt har hänt

– Vi har väntat och väntat på att allt skulle bli bra igen. Så mycket jobbigt har hänt.
– Jossan har stelopererats två gånger, hon hamnade nästan i rullstol. Jag har varit med om bilolyckor, svimmat och slagit sönder ansiktet, haft en bottenlös depression.
– Showen handlar om våra liv, om att försöka bli den man innerst inne är. Och den handlar om vikten av att försonas med oss själva.
Frågorna hänger i luften: Vad hände egentligen efter att strålkastarljusen hade slocknat? Vart tog hon vägen?
Och Marie börjar berätta om den där varma sensommardagen 2008, i sin och maken Magnus Linds lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.
Dagen då allting brast. Marie började gråta. Och hon kunde inte sluta.
Ainbusk (gruppen kallar sig numera enbart så) hade gjort en lång turné, de hade medverkat i Melodifestivalen, Marie hade skrivit, varit den kreativa motorn, stått på scen, gett och gett.
Och hela tiden med en inre rädsla. Med en ångest som åt hennes livskraft, åt henne inifrån. Som väckte henne i gryningsljuset och satte sig fast som en klump i magen under dagens alla timmar.
– Jag var så rädd, orkade inte längre. Jag ville bara bort.

Annons
Marie Nilsson i Ainbusk singers bodde i många år i Stockaholm. Numera är det Gotland som gäller. Och här blir hon kvar! Foto: Stig Hammatstedt

Marie Nilsson i Ainbusk singers bodde i många år i Stockaholm. Numera är det Gotland som gäller. Och här blir hon kvar! Foto: Stig Hammatstedt

Ville inte vakna till en ny dag
Magnus insåg allvaret i situationen och körde Marie till psyket på Sankt Görans sjukhus. Där blev hon inlagd och där blev hon kvar. I ett år.
Första tiden låg hon bara i sin säng, förmådde ingenting. Hon minns känslan av skräck när personalen drog upp gardinen på morgonen. Ville inte vakna till en ny dag.
Tillvaron på avdelningen fylldes av slentrian, av mediciner, samtal och arbetsträning. Däremellan var det mat, kaffe och besök.
– Arbetsträningen tyckte jag först var helt meningslös. Varför skulle jag sitta där och sticka?
– Men med tiden växte det fram en gemenskap mellan oss patienter. Där fanns människor i alla åldrar och ur alla samhällsgrupper, berättar Marie.
– Mitt i allt elände kunde jag skratta med silversmeden Lotta, känna någon slags glädje tillsammans med bipolära finansvalpen Cecilia.
– Där fanns också en ung kille som var så begåvad, så intelligent, men som var för känslig för det här livet.
Veckor och månader gick. Men Marie blev inte bättre. Läkarna förde på tal att sätta in ECT-behandling, det man lite slarvigt kallar elchocker, och som innebär att ström kopplas till hjärnan.

Elchocker…. Gissa hur jag kände mig

Många deprimerade får stor hjälp av ECT.
– Elchocker… Gissa hur jag kände mig. Men just då fanns det inget annat att välja på. Alternativet var att hoppa av.
Innan man får ECT måste all ångestdämpande medicin tas bort, annars har behandlingen ingen effekt.
Marie fick fruktansvärd abstinens, men härdade ut. ECT-behandlingarna genomfördes, först på ena sidan av huvudet, sedan på båda sidorna.
Efter 23 behandlingar la man ner försöken. Marie hade inte blivit bättre, tvärtom, hon hade tappat minnet. Minnesförlust inträffar ibland som en följdverkan av ECT.
– Jag var förtvivlad. Jag kunde inte spela piano längre, jag kom inte ihåg min musik, kom inte ens ihåg vad jag hade gjort timmen innan.
– Spela och skapa är ju mitt livselixir. Det tog säkert ett år innan jag kunde spela.
Den dag när Marie kunde sätta sig vid sitt älskade piano igen och känna hur fingrarna som av sig själva flög över tangenterna, ja, då kände hon sig faktiskt lycklig.
Men. Kort därefter blev hennes älskade Magnus allvarligt sjuk.
– Han blev jättedålig och var tvungen att byta hjärtklaffar, säger Marie.
– Där gick jag mellan två avdelningar. På den ena, där Magnus låg, fanns patienterna som inte önskade sig annat än att leva.
– På min avdelning ville alla bara dö. Patienterna övervakades dygnet runt för att de inte skulle ta livet av sig.
– Hela situationen var absurd och gav mig svåra skuldkänslor.
Flyttade hem till mamma och pappa
Marie skrevs så småningom ut och som ett led i att bli frisk beslutade hon sig för att lämna storstaden.
Josefin hade just stelopererats, följden av en destruktiv relation med inslag av misshandel och hon behövde hjälp i vardagen.
Systrarna bestämde sig för att flytta hem till mamma och pappa i När på östra Gotland.
Den lilla orten När är Maries själsliga landskap. Enar högväxta som cypresser, dofter av tång och sälta, ett hav av blåeld i midsommartid.
Maries ögon blir självlysande när hon berättar om dagar då hon och Josefin gick långa promenader längs strandängar och karga hedar. Så skönt det kändes. Så kravlöst.
Med tiden flyttade de till Visby. Där bor de nu tillsammans, i innerstaden, sedan sex år tillbaka.
Från fönstren kan de se solen gå ner i Östersjön. Visst händer det att de bråkar någon gång, men de är bästa vänner och delar allt.
Att de kan bo som de gör tillskriver de vännen Benny Andersson. Han har också skrivit musiken till fyra av sångerna i showen ”Systrarna Sisters”.
– Benny har hjälp oss ekonomiskt, så att vi har kunnat hyra vårt hus. Han är en oerhört god vän och supporter. Han har stöttat och funnits där under de mörka åren.
Marie har beslutat att bo kvar på Gotland.
– Jag har försökt att känna mig hemma i Stockholm, det är en fantastisk stad, men det är här jag vill bo, säger hon.
Marie och Magnus letar efter sitt drömhus
Magnus har hela tiden funnits i Stockholm, men nu, efter 25 år har han äntligen bestämt sig för att flytta till ön.
Marie och Magnus träffades 1990 och har varit gifta i 15 år.
– Jag är verkligen kär i min man, lika kär nu som för 25 år sedan. Magnus är en stor stark björn som spelar dragspel och tar hand om mig, säger Marie kärleksfullt.
– Det är han som har föreslagit att han ska flytta hit och det känns fantastiskt. Just nu letar vi hus.

Tänk att gå ut i morgonsolen med bara fötter

Marie önskar innerligt att allt ska bli bra igen. Inte minst för Josefin, som har tappat allt sitt hår och ingen läkare vet varför. Marie älskar sin åtta år yngre syster.
– Jag hade inte klarat det här livet utan henne, vi är två sidor av samma mynt.
– Att vi har gjort vår show är en form av självläkning. Det är en kick för självförtroendet, även om det inte läker alla våra sår.
Vid sidan av showen skriver systrarna på var sin bok. Josefins bok ska handla om våld i nära relationer. Så många kvinnor är utsatta, vissa till och med dör.
Maries bok ska till stor del handla om hur det är, som hon säger, ”att ha en själ i rullstol”.
Om allt går enligt planerna ska systrarna turnera runt om i landet med ”Systrarna Sisters” framöver.
Och om Maries önskan går i uppfyllelse hittar Magnus och hon snart sitt drömhus, med trädgård.
– Tänk att kunna gå ut i morgonsolen med bara fötter, känna daggen mellan tårna. Solen är viktig för mig.
– Jag drömmer om ett eget rum, där jag kan sitta och spela medan ljuset sveper in mig i kvällssol.

Marie ser ljusare på framtiden än på länge. Planen är att ge sig ut på turné med Ainbusk singers igen. Foto: Stig Hammarstedt

Marie ser ljusare på framtiden än på länge. Planen är att ge sig ut på turné med Ainbusk singers igen. Foto: Stig Hammarstedt

Det här är Marie
Namn: Marie Nilsson Lind
Yrke: Artist och sångerska
Ålder: 53 år
Familj: Maken Magnus Lind, 70, två bonusbarn, syskon, syskonbarn, mamma och pappa
Bor: I hus i Visby, tillsammans med systern Josefin, 46 år
Aktuell: Föreställningen ”Systrarna Sisters” har spelats på Länsteatern i Visby under vintern och våren

 

Hallå där!
Vilka är dina bästa karaktärsdrag?
– Jag är kreativ och empatisk.
Och dina sämsta egenskaper?
– Jag är orolig. Jag har svårt att fatta beslut.
Vad – eller vem – får dig att skratta?
– Min syster Jossan!
Och vad får dig att gråta?
– När man äter antidepressiva medel har man svårt att gråta, men egentligen påverkas jag av allt mellan himmel och jord.
Vad gör du på din fritid?
– Går ut med Jossans hund, ser på film, letar hus.
Vem är din favoritartist?
– Den amerikanska sångerskan Nina Simone. Lyssna på henne!
Vad önskar du dig mest just nu?
– Lugn och ro, att bli tillfreds med mig själv. Och så önskar jag att det goda segrar i vår oroliga värld.

Av Marianne Westerlund Foto: Stig Hammarstedt


2 kommentarer


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…